Ett additament om Twitterfeministklubben

På sistone har det uppstått en mer offentlig schism mellan Cissi Wallin och den så kallade Twitterfeministklubben.

aaa

Igår kväll handlade plötsligt hela debatten om att acceptera eller ta avstånd från mig. Den här bloggen verkar ha rivit upp ett svårläkt sår, med tanke på att det är snart 5 månader sedan jag slutade skriva aktivt — och att precis samma invändningar som tidigare upprepades. Jag är obehaglig, för att kritik är obehagligt. Jag har mobbat Fanny på Flashback, trots att ingen kan ange källa. Jag har smygfilmat Fanny, trots att det var i samband med att hon talade på en offentlig manifestation på Eskilstuna torg. Jag är antifeminist, trots att jag är liberalfeminist. Och så vidare. Så fick jag den här kommentaren:

aaa

Fanny tyckte inte om min kritik av det hon skriver på sin blogg, och det förstår jag. Däremot tycker jag inte det är rimligt att förvänta sig kunna tysta kritik, bara för att man ogillar den, särskilt inte när man själv ofta riktar hat mot befolkningsgrupper. Så jag svarade lakoniskt att Fanny bör lära sig att hantera kritik på ett mer konstruktivt sätt, om hon vill fortsätta vara en offentlig debattör, och fick svar enligt skärmdump ovan (favoritmarkeringen är Fannys).

Twitterfeministklubben? Tja. Jag tror det är ett rimligt sätt att kategorisera den här specifika grupperingen, som allmänt tycker det är rätt och riktigt att kritiker svartmålas som pedofiler. Intern solidaritet och taggarna utåt, och som mest vassa är väl taggarna som vänds mot upplevda desertörer, till vilka jag antar att Cissi numera hör.

När Cissi efterfrågade exempel på min vidrighet blev det svårt. Lady Dahmer hävdade att det skrivits saker som inte finns kvar, men det stämmer inte. Jag har aldrig raderat något. Jag stängde ner bloggen en tid i samband med pedofilidrevet, men återpublicerade den i sin helhet. Allt jag någonsin sagt finns här att läsa för var och en. Problemet är nog snarare att det som ”twitterfeministklubben” tycker är vidrigt sällan stämmer överens med vad världen utanför den tycker är vidrigt.

Och att Fanny skriver hatiskt mot folk baserat på bl.a. kön, något den här bloggen alltjämt framhärdat i, kan utan svårighet stödjas med exempel. I en text publicerad 16 juni i år, skriver hon till exempel att det ”finns ingen människa inne i mannen”, och att ”det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen” genom att ”sparka sönder hans ruttna ansikte” etc. När någon frågar om hon verkligen menar att vi måste avhumanisera män i vår närhet för att inte förledas att känna empati, svarar hon ja.

aaa

aaa

Den typen av retorik får man svårt att hitta på den här bloggen. Här sägs aldrig att kvinnor eller feminister skall krossas och sparkas på, inte ens för att göra någon mindre än bokstavlig poäng av köns- eller ideologiskt hat. Här finns inte ens några osmakliga gliringar som kommenterar utseende eller hävdar att någon ”fått för lite kuk”. Och det är kanske just det som är så provocerande? Att bli granskad av någon som är lugn och saklig, och som mest reagerar med en tröttsam suck när folk riktar gapig ilska mot mig på nätet. Nej, det är inte ett bevis för min privilegierade position, och att säga det cementerar bara den misogyna bilden av kvinnor som hysteriska. Kvinnor är inte oförmögna att, utan personangrepp, debattera sansat med knivskarpa argument i sak.

Cissis tweet som skärmdumpats ovan summerar mitt eget intryck av den här specifika rörelsen ganska väl. Den är inte synonym med feminism. Det går att ogilla den, utan att ogilla feminism i största allmänhet. Så tycker vi säkert oerhört olika om många saker, men jag betraktar inte – och behandlar inte – oliktänkande som personliga fiender. Att acceptera att folk tycker olika är en del av en mognadsprocess. Folk är inte hatiska och onda för att de inte håller med en jämt.

Även manshat är sexism

För några dagar sedan skrev Totte Löfström, debattchef för Nyheter24, en artikel om att han hatar män. Artikeln blev, såvitt jag sett i sociala medier, i allmänhet väl mottagen av den feministiska rörelsen. Jag invände för egen del att artikeln är ett skolexempel på sexism, allmänt definierat som att nervärdera på grund av kön.

Totte anger en lång rad skäl till sitt manshat. Män står för 98 % av alla våldsbrott. De slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. De går med bar överkropp. De tar plats, de är för sköna för att bry sig, de skriker i bussen och pissar i trappuppgångar. De är allmänt destruktiva. Därför hatar Totte män.

Och därför ger Totte uttryck för sexism. Att tillskriva en grupp människor egenskaper för att nervärdera baserat på kön är sexism par excellance.

Det är naturligtvis inte sexism att endast påpeka fakta. Det stämmer till exempel att män begår de allra flesta våldsbrott i samhället (även om siffran 98 % är diskutabel). Men Totte säger inte bara att han hatar våldsbrott, eller män som begår våldsbrott. Han ”hatar män”, trots att de flesta män aldrig begår något våldsbrott.

Det är å andra sidan inte fakta att män t.ex. slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. Det är nog ett så gott som okänt fenomen, men slänger man in att manliga minigolfspelare ofta slår sönder banorna är det säkert ingen som märker något. Det är ju ändå en typisk grej som män gör: de slåss, härjar och förstör. Klart de slår sönder minigolfbanor också. Det måste de ju göra.

Så skapas en sexistisk fördom, som används för att nervärdera män i egenskap av män.

Enligt Totte är det inte sexism, för han hatar inte ”personer med snopp” utan personer ”som med glädje definierar sig som män”. Vi kan låta bero att de allra flesta med snopp också betraktar sig som män. Vi kan också låta bero att forskning visat att könsuppfattning är något till stor del biologiskt. Den bärande poängen är att de flesta män som definierar sig som män inte heller begår våldsbrott eller slår sönder golfbanor.

Detta går inte att komma runt: om man tillskriver en grupp människor negativa egenskaper, och använder dessa för att rättfärdiga hat, måste man också hata personer som inte uppvisar de negativa egenskaperna.

Jag erinrar plötsligt en bekant, som ofta talar illa om asiater: de är arbetsskygga, de vill inte integreras, och när de flyttat hit vägrar de att lära sig svenska. Vi anser allmänt att detta är rasism: att tillskriva ett visst folk negativa egenskaper, för att legitimera dess nervärdering. Totte hävdar att det finns en väsentlig skillnad här: att vara asiat är en etnicitet, och en etnicitet är inte en handling.

Visst är ”asiat” en etnicitet. Men etniciteter är en social konstruktion i långt högre grad än vad kön är det. Etniciteter skiljs i hög grad åt via olika språk, sedvänjor, värderingar och kulturella uttryck. På väsentliga punkter (frånsett genetiska faktorer som hudfärg, kroppslängd o.dyl.) borde det vara möjligt att byta etnicitet genom att anamma ett annat språk, andra seder och nya kulturuttryck. Hindrar det att uttalandet om asiater är rasistiskt?

Såklart inte. Det är rasism att tillskriva en folkgrupp negativa egenskaper för att legitimera hat. Det är rasism även om enskilda personer har möjlighet att lämna eller ansluta sig till gruppen. På samma sätt är manshat sexism, även om enskilda män kan upphöra att betrakta sig som medlemmar av sin grupp.

I den här typen av resonemang ersätts ordet sexism med ordet genus. Det rör sig om en samling negativa konnotationer som manligt genus för med sig, säger Totte på Twitter, och det är dessa konnotationer som legitimerar manshatet. Men vad innebär det att säga sig hata en grupp människor, för att gruppen dras med i stor utsträckning fördomsfulla konnotationer? Ja, vad var det där ordet nu igen?

En konnotation har fördelen att kunna vara lite vad som helst. Man kan välja och vraka, eller skapa egna, beroende på vilken slutsats man vill nå. Mannen kan konnotera det eleganta i en kostym och en promenadkäpp. Mannen kan också konnotera pedofila övergrepp, varav de flesta begås av män. Vill man uttala sig positivt om män, är de belevade flanörer som världsvant utforskar sin omgivning. Vill man uttala sig negativt om män, knullar de sönder spädbarn.

När slutsatsen som skall dras är legitimerat manshat, då får kognitiv bias styra urvalet av konnotationer. Vi säger att män står för nästan alla våldsbrott, men säger inte att de flesta män aldrig begår ett våldsbrott. Vi säger att män slår sönder minigolfbanor, men nämner inte att det sannolikt var män som byggde dem. Vi säger att män går med bar överkropp, men… tja? Jag lyckas inte se hur det gör att man förtjänar hat. Men för all del. De flesta män går nästan alltid med kläder på överkroppen.

Till skillnad från rasistens hat är manshatet välgrundat, menar Totte. Och det är därför rasism/sexism inte definieras utifrån ”ogrundade skäl”; det definieras helt och hållet som ett tänkesätt. Detta tänkesätt lyser starkt i hans artikel, ifråga om sexism, och de reaktioner mina invändningar mött får illustrera en poäng jag gjort sedan gammalt:

Det enda som radikalfeminister ogillar mer än män som inte protesterar mot sexism, är män som protesterar mot all sexism.

När kognitiv bias sätts i system

Ni har säkert inte hört talas om Rothbards lag. Men denna lag (som formulerades med glimten i ögat) säger att människor tenderar att specialisera sig på det de är sämst på.

De flesta aktivt debatterande radikalfeminister jag stött på har illustrerat Rothbards lag väl. De specialiserar sig på att vara mot sexism, men fäller ofta själva sexistiska uttalanden om män. De specialiserar sig på att vara mot rasism, men dömer ofta folk på grund av deras hudfärg. De specialiserar sig på jämställdhetsfrågor, ofta utan att visa grundläggande respekt för oliktänkandes övertygelser och upplevelser.

Jag tror att det här är symptom på ett mer grundläggande kunskapsteoretiskt problem.

En teori om hur samhället är beskaffat behöver, särskilt om den också skall omsättas i politiska beslut, vara tydligt definierad. Både utgångspunkter och slutsatser bör redogöras för med rimliga krav på tydlighet. Det vill säga: de bör redogöras för på ett sådant sätt, att man inte i ett senare skede kan utvidga eller förändra dem ad hoc utan att det blir uppenbart att man gör just det. Även målsättningar behöver redogöras för med samma tydlighet. Man måste till exempel, på en konkret nivå, kunna säga vid vilken punkt ens målsättningar blivit uppnådda.

En teori som inte gör något av detta förändras godtyckligt med dess anhängares respektive viljor, agendor och personliga bias. Den blir inte en specifik uppsättning avgränsade premisser, slutsater och målsättningar — så mycket som en ständigt föränderlig produkt av hur debatterna för tillfället råkar se ut. Sådana teorier riskerar snabbt att slå knut på sig själv.

Ett exempel som diskuterades tidigare idag är dubbelbestraffning, den här gången ifråga om smink. En kvinna som sminkar sig anses allmänt göra det för att anpassning till traditionella normer ger henne patriarkal bekräftelse. Hon agerar alltså som ett offer för förtryck. Men om hon låter bli att sminka sig? Då upprätthåller hon istället bilden av kvinnan som naturlig, ren och oskuldsfull, och den är förstås också ett uttryck för patriarkalt förtryck. Oavsett handling finner man ett sätt att låta den bekräfta den slutsats man vill nå.

Ett äldre exempel är mannen som håller upp en dörr för en kvinna. Om han gör det, utgår han från att kvinnan är svag, osjälvständig och i behov av en mans hjälp i tillvaron. Om han inte gör det, beror det istället på att han ser det som självklart att inte behöva ta hänsyn till kvinnor och anstränga sig för deras väl. Den slutsats som skall dras, dras också. Om man på detta sätt tolkar sin omvärld för att passa med en viss slutsats, märker man också snart att den alltid går att tolka så. Det leder till att ens övertygelse stärks. Inte ett enda exempel kan trots allt visa att man har fel någon endaste gång.

Som akademiker är jag plågsamt medveten om att många humanistiska institutioner underblåser det här tänkesättet. Det viktiga anses vara att hela tiden problematisera fenomen, inte att eftersträva klarhet och koherens. Det lär oss att tänka på olika sätt, men dessvärre inte att tänka rimligt, förnuftigt eller vetenskapligt. Och det är i slutändan något jag skuldbelägger postmodern kunskapssyn för.

Radikalfeminismens kognitiva knutar

Har du någonsin försökt att diskutera med en 9/11 truther? Det är en surrealistisk upplevelse. Du formligen bombarderas med textväggar, YouTube-klipp, Alex Jones-utbrott och länkar till allsköns rapporter från hemsidor med 911infotruth i domännamnet.

Vad händer om du länkar en mer trovärdig motkälla? Du får höra att gängse medier och vetenskapliga institutioner ägs av eliten. Vad händer om du trots det fortsätter att insistera? Då betyder det att du själv blivit köpt, om inte av judarna på Wall Street i direkt mening så i varje fall av VoF eller Expo.

En 9/11 truther (såväl som konspirationsteoretiker i största allmänhet) har lärt sig en retorisk jargong utantill, och kan därför alltid leverera ett svar som bekräftar på förhand valda slutsatser — ytterst genom att misstänkliggöra. Den som säger emot vågar inte ”öppna ögonen”, vill inte ”vakna”, eller är i värsta fall köpt och därmed själv en del av konspirationen.

Känns den här typen av diskussion igen från något annat sammanhang?

Det tenderar att fungera på samma sätt när man diskuterar med radikalfeminister. Även de har lärt sig en retorisk jargong utantill, och även denna jargong leverar alltid svar som bekräftar en på förhand vald slutsats, oavsett vad som skall besvaras. Precis som den som ifrågasätter en truther per automatik blir naiv eller köpt, blir den som ifrågasätter en radikalfeminist per automatik ”icke medveten” eller en vidrig, obehaglig kvinnohatare och/eller antifeminist.

Istället för att överväga rimligheten i det som sägs, frågar både en truther och en radfem vem som tjänar på kritik. Vem tjänar på att upprätthålla den hemliga världsordningens status quo, resp. de patriarkala strukturerna i samhället? De som tillhör Den Onda Sidan förstås. Follow the money, svarar truthern. Check your privilegie, svarar radikalfeministen.

För både truthers och radikalfeminister verkar attributionsbias vara ett centralt problem.

Attributionsbias handlar om hur vi väljer att förklara andra människors beteenden, särskilt ifråga om hur vi väljer att fördela skuld. Vi är inte allvetande om vad som motiverar andras handlingar, och därför måste vi göra en egen tolkning utifrån det underlag som finns till hands. Det är lätt hänt att vi utan vidare väljer den tolkning som är mest förenlig med våra fördomar, känslor och/eller ideologiska övertygelser.

Människor tenderar att vilja undvika kognitiv dissonans. Om vår ideologiska förståelse för hur samhället fungerar börjar knaka i fogarna, t.ex. på grund av inre motsägelser eller empiriska motbevis, ställs vi inför ett val: vi kan överväga att tänka om, eller förbli lojala mot ideologin oavsett vad. Väljer vi att slå in på den senare vägen behöver vi måhända konstruera ad hoc-argument och forma en retorisk jargong som effektivt skyddar vår föreställningsvärld.

Radikalfeminister uppvisar kanske gruppbias som tydligast, där den egna gruppens beteenden tenderar att tolkas välvilligt och kanhända uppmuntras inom en villkorad gemenskap. Med hjälp av detta insider/outsider-tänkande bygger man upp skyddsmurar så höga att man aldrig tvingas ifrågasätta ett enda påstående igen. Kniper det behöver man bara minnas att kritikern tillhör en misstänkliggjord stereotypiserad outsidergrupp (t.ex. män/hetero/vit hudfärg) med sannolikt illvilliga motiv.

Attributionsbias har en dokumenterad koppling till aggressivt beteende och/eller offermentalitet, vilket kanske inte är att undra på. I varje fall när det gäller fientlig attributionsbias och gruppbias ger man sig själv och de som delar ens väldsbild ett välvilligt tolkningsutrymme — och de som inte gör det, ger man ett mindre välvilligt. Sådan polaritet göder aggressivitet mot outsidergrupper, och en föga konstruktiv ”men gråt mig en flod ditt vidriga förtryckaras”-jargong blir ofta följden.

Jag har blivit alltmer övertygad om att den här feministiska rörelsen (ej att förväxlas med all feminism) bör betraktas i samma ljus som en konspirationsteoretikers kognitiva knutar. Det är samma slags biastänkande, och samma tendens att systematisera en ad hoc-jargong för att repellera kritiska invändningar. Jag tror också att det är långt mer konstruktiv att granska fenomen utifrån gruppbias och outsider/insider-kategorier, än utifrån intersektionella privilegiekategorier.

Det irrelevanta perspektivet

Knappast något är väl en så effektiv inkörsport till självrättfärdigande dumdryghet, som det intersektionella perspektivet.

Det råder ofta allmän konsensus i samhället om att vissa egenskaper är särskilt positiva eller önskvärda. Åter andra egenskaper betecknas som särskilt positiva eller önskvärda av det intersektionella perspektivets uttolkare, trots att det inte behöver återspeglas i allmän konsensus.

De som besitter en eller flera av dessa egenskaper betraktas som privilegierade, ett begrepp som tidigare endast åsyftat lagstadgade befogenheter utövade av t.ex. polis och militär (och längre bak i tiden av adeln och kyrkan). Att inneha ett privilegium betyder nu inte bara att man i vissa situationer drar vissa fördelar, utan tolkas också som att man begår ett aktivt förtryck mot sina medmänniskor.

Att inneha vissa egenskaper innebär i sig självt att man begår orätt mot andra människor. Den mest vanliga katalogen av sådana egenskaper radar upp: man, vit hudfärg, heterosexuell och avsaknad av funktionshinder. Men det kan röra sig om vilka egenskaper som helst, både medfödda och förvärvade, från metabolism till utbildningsnivå. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser.

Häromdagen började hashtaggen #smalaförtrycker spridas på Twitter. Eftersom det anses allmänt fördelaktigt att vara smal, drar man slutsatsen att smala förtycker de som inte är smala. Och de som protesterar gör det såklart för att de vill behålla sina smalhetsprivilegier, och inte för att de t.ex. ogillar nervärdering på grund av vikt/utseende, eller för att de är oeniga med privilegie- och förtryckartänket.

Invändningar möter alltid samma slags motreaktioner: cry me a river, check your privilegie, men buhu vad ditt privilegierade liv måste vara svårt, HÅLL KÄFTEN, och så vidare. I sista hand anses var och en förtryckare som förnekar sitt förtryck, d.v.s. inte håller med om allt som den radikalfeministiska rörelsen råkar hävda. Att inte hålla med är inte bara att tänka annorlunda, utan att i sig förtrycka människor.

Ni känner kanske till reductio ad absurdum. Det är ett retoriskt grepp som använts sedan Aristoteles dagar, och som går ut på att dra ett resonemang till sin logiska slutpunkt. Det intersektionella perspektivets logiska slutpunkt är såklart att alla förtrycker alla. Ett strukturellt Leviathan, för att tala med Hobbes, där alla både innehar och saknar olika privilegierade egenskaper.

Debatterna tycks onekligen också röra sig mot denna logiska slutpunkt, vilket torde göra dem slutgiltigt irrelevanta. Det som förklarar allt förklarar inget. Någon möjlighet att komma ifrån existensen av allmänt föredragna egenskaper finns naturligtvis inte heller. Vi är evigt fast i en alla-mot-alla-situation där vi säger åt varandra att HÅLLA KÄFTEN p.g.a. äckligt förtryck, om och om igen, tills solen slukar vår planet och stjärnorna på himlen flyr.

Eller så är det fråga om en debattfluga som håller i sig några år för att sedan försvinna, tyngd av sin egen inneboende dumdryghet. Välj själva.

Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.