Fanny skriver om förtryck.
Hon inleder med orden ”ofta så tycker vita män…”. Rasism.
Hon säger att hon drabbas av ett förtryck som ”framförallt vita män stått för”. Rasism.
Hon menar att ”vita män vill att jag ska alliera mig med dem”. Rasism.
Hon skriver att en sådan alliering vore en ”osolidarisk handling mot de rasifierade kvinnor som utsätts för vita mäns förtryck”. Rasism.
Hon fortsätter med att det vore ”bekvämt att som vit feminist fokusera mer på rasifierade mäns förtryck av rasifierade kvinnor”, för att man då ”stiger i aktning” hos vita män. Rasism.
Hon säger att män ”innehar en maktposition i egenskap av vita”. Rasism.
Hon hävdar att när män talar om Det Riktiga Kvinnoförtrycket, menar de ”det kvinnoförtryck som någon annan än de själva utövar”. Det förefaller vara en mycket långsökt tolkning. Förmodligen menar dessa män att riktigt kvinnoförtryck är när kvinnor blir fängslade för att ha blivit våldtagna, eller när de med laglig rätt kan misshandlas av män. Vid jämförelse framstår det onekligen som lite (!) grövre än det subtila förtryck Fanny kritiserar.
Hon talar om patriarkatet, om sina egna erfarenheter, och säger att ”denna version av patriarkatet inte är att leka med”. Patriarkatet kommer i versioner, alltså?
Hon skriver: ”Det finns ingenstans där Det Riktiga Kvinnoförtrycket äger rum. Det Riktiga Kvinnoförtrycket finns överallt omkring oss.” Självmotsägelse.
Hon hävdar att patriarkatet har ett stort ”‘skylla ifrån sig’-projekt”. Själv skyller hon merparten av sina egna problem på patriarkatet eller kapitalismen.
Tenebrism 