En radikalfeminists påtagliga kvinnoförakt

Jaylazkar skriver om manliga feminister.

Hon undrar i rubriken hur manliga feminister skall hantera situationen när kvinnor ”uttrycker sig ofeministiskt”. Det rimliga svaret är att det inte finns något att hantera. Människor har ofta andra åsikter än man själv har, och det är en del av livets mognadsprocess att lära sig acceptera det — även om man inte accepterar åsikterna i sig.

Hon citerar en fråga hon fått, som hävdar att ”snubb-feminister” inte skall få ”förklara patriarkatet”. Detta är förstås ett oerhört förlegat synsätt. Män och kvinnor har samma rätt att undersöka och förklara hur världen är beskaffad.

Hon replikerar att det är ”ytterst snubbigt” att ”börja en fråga med ett konstaterande”. Är det inte ganska kvinnoförnedrande att utgå från att det är ”manligt” att konstatera något?

Hon säger att man skall ”försöka att förstå varför dessa kvinnor… kände ett behov av att uttrycka sig ofeministiskt”. Kanske för att de har andra åsikter och värderingar än du själv? Nej, det beror förstås på ”det patriarkala förtryck” som de ”möter i sin vardag”. De uttrycker sig som de gör, inte för att de kan tänka själva, utan p.g.a. deras ”inre och yttre omständigheter”. Tydligt förminskande av kvinnors intellektuella förmåga.

Hon skriver att det är problematiskt att som man stötta en kvinna, för hon kan bli osäker på hans avsikter — ”kapitalismen och patriarkatet” vill ju att det skall utvecklas till romantik. Det handlar merendels om vilka signaler man skickar ut, och det gäller även omvänt att män blir osäkra på kvinnors avsikter. Romantiken, om den uppstår, beror dock inte på kapitalism eller patriarkat, utan på personkemin mellan de som förälskar sig,

Hon hävdar att ”kvinnor är inprogrammerade” till att älska män. Om hon menar att de precis som män har en medfödd förmåga att bli förälskade är det sant men trivialt. Om hon menar att de programmeras av något slags patriarkat, saknar det vetenskapligt stöd.

Hon uppmuntrar den feministiske mannen att fråga kvinnan vad hon menade med sitt ofeministiska uttalande. De flesta har ju ”någon form av självinsikt”, även om man ”inte kan rädda alla”. Rädda? Här används ett uttryckligt religiöst språk. En kvinna säger något du inte håller med om. Du vädjar till hennes självinsikt, genom vilken hon måste förstå att du har rätt. Fungerar det inte, beror det inte på att hon har en självständig övertygelse och kan argumentera för den — det beror på att du är felbar och har misslyckats att rädda hennes själ för den goda saken.

Något av det mest oaptitliga med radikalfeminism, är många gånger dess påtagliga kvinnoförakt.