Att anklaga män utan grund

Fanny skriver om politik istället för rättegångar.

Hon påpekar att män ofta blir ”oerhört upprörda” när hon säger att deras förnekelse av kvinnoförtryck är en del av hur de förtrycker kvinnor. Det är begripligt att de blir det; kvinnoförtryck är något hemskt och sådana anklagelser bör inte göras lättvindigt. Hävdar man att nekande till skuld bevisar skuld, är man antingen illvillig eller oförmögen till koherent tänkande.

Hon skriver att männen blir upprörda när hon ”inte ger dem någon chans att komma undan sin skuld”. Det är också begripligt. Dels vill man förstås veta hur man skall sluta förtrycka kvinnor, om man nu tror att man gör det. Men framför allt inser man nog det absurt illvilliga i ett tänkesätt som postulerar någons omoral utan koppling till något denne gjort.

Hon säger att hon endast erbjuder ”en simpel beskrivning av hur verkligheten fungerar”. Nej, hon beskriver vad teorier säger, och vägrar kategoriskt att beskriva verkligheten. Om hon velat beskriva verkligheten hade hon presenterat empiriska studier och vetenskaplig forskning för att stödja sina påståenden.

Hon menar att ”det är klart” att upprätthållandet av en struktur ”kräver förnekelse av just denna struktur”. Nej, det är inte klart. Finns det studier som tyder på detta, eller är det bara något hon tycker verkar intuitivt prima facie?

Hon skriver att hon inte är intresserad ”av att hålla någon slags rättegång”. Varför? Jo, hon ”vet redan att alla män är just ‘skyldiga'”. Och det är klart att hon vet det. För män är enligt henne skyldiga per definition. Problemet är förstås att en definition av något, inte kan ersätta empirisk granskning av verkliga förhållanden.

Hon påpekar att det intressanta för henne är ”att sprida kunskap om hur patriarkatet fungerar”. Nej, hon sprider funderingar om vad feministisk teori implicerar. Det är deduktion, inte induktion. Vill hon sprida kunskap om hur något fungerar ute i verkligheten behöver hon luta sig mot empiri.

Hon säger med beklagande att det här ”blir ett samtal om mäns rättigheter att inte falskeligen anklagas för förtryck”. Hur kan detta vara något negativt? Falska anklagelser bör som sagt inte hanteras lättvindigt.

Hon avslutar med ett önskemål, ”tänk om män bara kunde… sluta se allting som en fråga om sig själva, sin egen skuld…” Det är uppenbarligen hon själv som till stor del ägnar en hel blogg åt att skuldbelägga män, och hon gör det utan att bry sig om bevisbörda, empiri eller logisk koherens. Männen är inte självupptagna; de bara reagerar på vad hon skriver.

7 reaktioner på ”Att anklaga män utan grund

  1. Klartänkt och insiktsfullt, som vanligt. Den här bloggen har blivit lite som en adventskalender för mig, fast det är fler än en lucka att öppna varje dag 🙂

  2. Lysande analys av Fannys text, jag valde att helt enkelt vända på hennes resonemang lite, ska bli spännande att se hennes svar denna gång.

  3. Den här bloggen behövs som motpol, så att de mest extrema feministernas och genusdebattörernas snömos inte får stå oemotsagt. Uppfriskande läsning. Vad gäller just detta inlägg har jag inget att tillägga – du sammanfattar det hela berömvärt kort och koncist. Bloggen är nu bokmärkt.

  4. Bra att dumheterna granskas och lyfts fram i dagsljuset. Ifall vi kan utgå från att den här Fanny är representativ för dagens svenska feminister så visar hennes bloggpost tydligt hur ovetenskapligt dom resonerar.

    Redan kommunisterna 1968 slängde sig med påståenden som är omöjliga att motbevisa (om en arbetare t ex påstod att han inte alls kände sig förtryckt av fabriksägaren som betalade hans lön så förklarade kommunisterna det med att han ännu inte hade utvecklat ”klassmedvetande”).

    Sådana ”ofalsifierbara” teorier kan per definition inte anses vetenskapliga enligt konsensus bland mainstreamakademiker, vare sig dom kommer från kommunister eller feminister eller folk som försöker bota cancer med healing-kristaller. Dom flesta tycker väl inte heller att den sortens påståenden utgör någon bra utgångspunkt för saklig samhällsdebatt.

    Men genusfolket har hittat på sina egna, postmodernistiska, spelregler. Och det är både ett mysterium och en stor skam att politiker och ”normala” forskare låter dom hållas utan att ryta ifrån.

      • Ja tyvärr har du nog rätt, åtminstone när det gäller den bredare samhällsdebatten bland politiker, journalister osv. Sverige är ett extremt konsensusinriktat land och dom flesta vill uppenbarligen inte gå emot rådande trender, vare sig det gäller genus eller maoism eller frenologi eller något annat som de flesta egentligen är rätt skeptiska till.

        Det som förvånar mig mest är att inte det akademiska samfundet tröttnar och kickar ut genusvetarna från universitet och högskolor. Det finns väl knappast någon ”seriös” forskare som inte hört talas om Karl Popper. Så jag förstår inte hur dom kan tiga still när genusfolket släpar hans falsifierbarhetskriterium i smutsen, och därmed även de vetenskapliga idealen som sådana.

    • Är för ung för att komma ihåg det där med ”klassmedvetande.” Tack. Dags att läsa på för undertecknad.

      Väldigt nära paralleller till dagens tänk … debatt .. vad det nu är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s