Det självgoda manshatet

Moralfjant skriver att hon är en manshatare.

Hon inleder med hur ”ofantligt trött” hon är ”på att bli avfärdad som rabiat manshatare”.  Strax senare skriver hon att hon ”ibland överväldigas… av ett hat mot män”, och att ”det är fan logiskt att hata sin förtryckare ibland”. Problemet är alltså inte manshat eller att hon hatar män, utan att andra påpekar att hon ”ibland” gör det.

Hon påstår att hon endast ”beskriver en struktur” som för henne är ”smärtsamt tydlig”, d.v.s. att ”män förtrycker kvinnor”. Men om det för någon annan verkar smärtsamt tydligt att kvinnor är moraliskt underlägsna män, rubriceras det ju (rätteligen) som kvinnoförakt. Så länge hon inte stödjer sig mot kvantitativ forskning bör dessa påståenden betraktas som fullt jämförliga. Med tanke på att de ställer två grupper om ca 4 500 000 svenskar vardera mot varandra, bör forskningen också vara omfattande för att ha trovärdighet. (Fler män och kvinnor om vi utsträcker resonemanget till kontinenter eller globalt.)

Hon skriver att hon ”är med i en tjejjour” och inser därför ”hur mycket skit män gör och kommer undan med”. Och den som jobbar på en brandstation ser en värld som står i lågor, trots att bränder inte är så vanliga i största allmänhet. Man bör vara försiktig med att generalisera utifrån egna upplevelser. Arbetar man på en tjejjour har man sökt sig till en plats där våldtäkt, misshandel och liknande brott är vardag. Det betyder inte att de är vardag i samhället generellt. Jag vädjar än en gång till kvantitativ forskning istället för enskilda anekdoter.

Hon säger att hon inte riktar sin kritik ”mot enskilda män” utan mot ”män som koncept”. Det kan vara ett bekvämt förbehåll i debatter, men det är sällan feminister verkligen tänker så. Hon skriver bara strax innan att ”i stort sett alla män förtrycker kvinnor på något vis”, och det kan göra att hon ”blir trött på att umgås med män”. Här talar hon inte alls om män som koncept, utan om alla de enskilda män som hon blir trött på att umgås med.

Hon påpekar att de flesta ”manshatare” faktiskt inte gör någon skada. De ”reagerar på det förtryck vi utsätts för” och ”berättar för andra hur män förtrycker”. Men det är i så fall på samma sätt som med personen ovan, som inte gör någon skada genom att påstå att kvinnor är moraliskt underlägsna män, utan bara reagerar på det och berättar hur usla de är. Poäng: det räcker inte med att självgott tro att personlig övertygelse och en teoretisk analys är tillräckligt. Det har även kvinnoföraktaren, rasisten, och alla andra. Det måste alltså, återigen, till kvantitativ forskning.

23 reaktioner på ”Det självgoda manshatet

  1. Det är väldigt bekvämt att skrika efter forskning hela tiden, och samtidigt fullständigt ignorera/avfärda all den forskning som faktiskt gjorts. Nästan så att det framstår som att du inte heller är objektiv utan väljer vilken forskning du tycker är bra/relevant/värdefull och inte utifrån subjektiva ideologiska uppfattningar.

      • Ett tips: det skulle antagligen vara mer produktivt och långt mindre tidskrävande att helt enkelt själv söka upp forskningen istället för att sitta och skriva grötmyndiga blogginlägg. Du kanske skulle ta och läsa en kurs i genusvetenskap? De erbjuds på nästan alla universitet. Det vore nog nyttigt av flera anledningar!

  2. G: Jag har redan förklarat för dig att jag inte uttalar mig om huruvida forskning ö.h.t. existerar eller ej. Jag kritiserar att dessa bloggar fäller mängder av kategoriska kvantitativa påståenden som inte grundas i något mer än ”jag tror” och ”så här är det”. Det handlar inte om min personliga bildning, utan om att de bör skaffa något som kan likna ett vetenskapligt förhållningssätt.

    • Varför det? Det är politiska bloggar, inte vetenskapliga rapporter. Avkräver du dina vänner på ISBN-nummer när de raljerar om politik också? Jag tycker det är direkt fegt att gömma sig bakom påstådd brist på empiri och avfärda premisserna för någons argumentation istället för att gå i polemik med själva argumentet. Särskilt i ett fält där det bevisligen gjorts massvis med forskning. Det är inte direkt Loch Ness-odjuret vi pratar om här.

      • Frågan är feg när den blir en härskarteknik för att slippa handskas med obekväma politiska problemformuleringar. Om det nu är debatter kring genusvetenskapens (eller marxismens) vetenskaplighet du är intresserad av, vilket jag förvisso inte tror för en sekund, borde du kanske gå i polemik mot forskare istället för politiskt engagerade privatpersoner.

      • Nja G. Det är väl nästan ett Loch Ness odjur. Ingen har det. Många tror på det osv. Har du några bra vetenskapliga rapporter mm länka dem. Gärna flera och gärna med med de som opponerar mot rapporten. Om det är svårt lägg fram ett statistiken underlag som visar på dessa bloggerskors tes.

  3. G… Tycker du också att i stort sätt alla män förtrycker kvinnor på ett eller annat sätt? Och att det finns nån forskning som stöder detta påstående. Den som påstår nåt har bevisbördan!

    • Män som grupp förtrycker kvinnor som grupp, ja. Eftersom patriarkatet, liksom kapitalismen, är globalt och närvarande på precis alla plan i samhället, från internationell ekonomisk politik till personliga relationer, blir det meningslöst att länka dig nånstans specifikt. Och vad gäller bevisbördan så blir att förneka patriarkatet typ likvärdigt med att förneka evolutionen eller att jorden kretsar kring solen: det är ett såpass vedertaget, välgrundat faktum att bevisbördan snarast hamnar på den som förnekar det än den som påstår att det finns.

      Så ja, det finns ”nån forskning” som stödjer detta påstående: cirka all samhällsvetenskaplig forskning som görs? Har du provat att googla ”gender inequality”? Det borde ge dig nog med material för en livstid.

      • Jag förnekar inte könsmaktsordningen. Könsmaktsordningen implicerar inget förtryck. Könsmaktsordningen är en maktordning som ordnar makt mellan könen.

      • Hur kan en ordning som ger en grupp makt över en annan, baserat på något man själv inte väljer, ses som något annat än ett förtryck av den underordnade gruppen?

      • Att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp avseende makt implicerar inget förtryck. Det säger heller inget om män eller kvinnor som individer. Du får helt enkelt läsa på tycker jag.

      • Definitionen av förtryck: ”ett tillstånd där en starkare part orättvist/orättfärdigt utövar sin makt på en svagare part”. Ett tydligare exempel på det än könsmaktsordningen är svårt att finna. Det är liksom själva definitionen av ett förtryck.

      • Vad är din definition av ”patriarkatet”? Den kan uppenbarligen inte vara den samma som ordlistan, eftersom vårt samhälle inte totalt styrs av äldre män. När du definierat det vill jag också veta hur du falsifierar det. När och vid vilka förhållanden skulle du säga att nu har patriarkatet upphört.
        När det gäller ”könsmaktsordningen” där man beskriver att män som grupp dominerar kvinnor som grupp har man uppenbara problem. Män och kvinnor är mycket diversa grupper med folk på alla nivåer. Män dominerar i de ekonomiskt starka grupperna, men även i botten. Att säga något generellt om män/kvinnor som grupper är lika svårt som att prata om invandrare som en enhetlig grupp. En holländsk läkare har mycket lite gemensamt med ett somaliskt ensamkommande flyktingbarn. En kurdisk kvinna från ett klansamhälle i bergen har väldigt lite gemensamt med en kvinnlig kinesisk utbytesstudent, trots invandrarstatus och kön. På samma sätt som en uteliggare har mycket lite gemensamt med en styrelseordförande, trots samma kön. Att prata om stora diversa grupper som enhetliga är falsk matematik.
        Det finns olika områden i samhället som domineras av män och kvinnor. Där dominansen av ett kön är stort skapas ett tolkningsföreträde hur saker ska göras och vilka värden som räknas. En del av dessa områden innebär makt. Det kan vara ekonomisk makt eller relationsmakt. Andra områden har låg status, t ex vård och gruvindustri. Män och kvinnor har alltså dominans och tolkningsföreträde på olika arenor. Så antingen får man skippa könsmaktsordningen som koncept, eller se att det finns flera könsmaktsordningar på olika områden.

        För att uttala en politisk vilja behövs ingen forskning i bakgrunden. ”Jag vill tvångsdela föräldraförsäkringen”. Men om man baserar det på ett kvantitativt antagande, måste man backa upp det. I mitt exempel finns det bra bevis för att kvinnor tar ut mer föräldraförsäkring. Det är här Fannys och många andra feminister brister. Man uttalar sig i kvantitativa termer och orsakssamband, men backar inte upp det. Ofta visar forskning att de har fel, eller att deras analys är förenklat. I mitt exempel ovan visar forskningen att det är kvinnor som bestämmer hur föräldradagarna ska fördelas och att de generellt är mer nöjda med dagens fördelning.
        Eller för att ta exemplet ”mäns våld mot kvinnor”. Det brukar hävdas: Vilken man som helst kan slå och gör det pga sin maskulinisering. Det visar sig att 1% av befolkningen står för 63% av våldsbrotten. Samtliga våldsbrott täcks in av 4% av befolkningen. Män dominerar de 4% men även om samtliga våldsförbrytare vore män är fortfarande 92% av alla män inte våldsamma. ”Man” är en ganska dålig förklaringsfaktor. De har andra egenskaper/faktorer som förklarar deras beteende bättre. Mer än 90% av invandrare är inte heller kriminella. Att peka ut dem som speciellt våldsbenägna pga sin kultur skulle anses som rasism. Med rätta. Dagens feminister sitter i samma båt som SD och Svenskarnas parti. Samma förenklade skuldbeläggning, men de pekar bara på olika grupper.

      • Malte. Om man då istället pratar om patriarkala strukturer måste det vara strukturer av att äldre män har rätt eller strukturer som äldre män skulle tänkas upprätthålla. Då återstår ganska höga krav att visa det. Man kallar t ex vissa könsroller patriarkala för att de funnits/finns i patriarkala samhällen, men beror det på att det var patriarkernas vilja, av nöden eller andras viljor? Inte ens i strängt patriarkala samhällen var kvinnor och unga män utan egna arenor. Om vi tar kvinnligt klädmode. Var det ett påbud från herrarna eller kvinnors möjlighet att skapa en egen arena av social kontroll? Den kvinnliga viljan att tala om för andra hur de ska leva är knappast ny.
        Ordet patriarkala strukturer används lika slarvigt som patriarkat.

      • Könsmaktsordningen ger en potential till förtryck ja men är inget förtryck per definition. Beviset för det är alla framgångar som feminismen haft och alltjämt har vilket inte varit möjligt om män som grupp utnyttjat sin potential att förtrycka kvinnor.

  4. Män som grupp är ingen ”starkare part” eller någon part överhuvudtaget. Män som grupp är en statistsik och strukturell term som används för att belysa och bekräfta könsmaktsordningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s