Jävla feministfitta skriver om ilska.
Hon säger: ”Alltså även om jag vet någonting på ett förståndsmässigt plan så spelar det inte så stor roll om jag känner någonting annat på ett känslomässigt plan. Därför tycker jag det är så viktigt att bedriva politik på ett känslomässigt plan.”
Jag avstår från kommentar.
Tenebrism 
Jamen, det här var väl radikalfeminismen i ett nötskal. Åtminstone de bloggar som du tar upp här. Logik, rationalitet och empiri har en underordnad plats, och resonemangen är istället påtagligt känslomässigt präglade.
Ja, hela teorin bygger på just detta. De är övertygade om att känslor är ett kognitiva redskap, men inställningen leder ovillkorligen till frustration; hur mycket de än känner att 2+2=5 så kommer de få underkänt på matteprovet.
Istället för att anpassa sig till verkligheten drar de slutsatsen att det måste finnas en annan möjlig verklighet som deras känslor korresponderar mot. Sen följer alla fantastiska, 100% rationalistiska, luftslott. Teorier om hur kollektiva medvetanden skapar olika världar, maktförhållandet mellan dessa medvetanden, hur logik och vetenskap förtrycker det kvinnliga osv.
Därför ser man sällan en feminist som är framstående på matte…
Eller fysik, eller biologi o.s.v.
Rabies?
Rent känslomässigt känner jag att hennes mamma och pappa borde ta sitt ansvar och ta ifrån ungjäveln datorn samt sitta med henne mer när hon gör läxorna. Skulle dock aldrig drömma om att göra politik av det eftersom det är en privatsak mellan den här tjejen och hennes föräldrar. Ett tips till föräldrarna är iaf att det går att barnsäkra hemmadatorn.
Låter som någon som missförstått ”det personliga är politiskt.”