Jävla feministfitta skriver om egoistiska män.
Hon menar att kvinnoseparatistiska sammanhang ”upprör många så himla mycket” för att mannen plötsligt inte står i centrum. Det är en orimlig tolkning. Det har funnits tjejkvällar, tjejmiddagar, tjejlag och tjejgrupper av olika slag under lång tid utan att det upprört något större antal. Vad som upprör många i det här fallet, handlar nog om motiveringen till kvinnoseparatism: att det är skönt att slippa män eftersom män är moraliskt underlägsna förtryckare.
Hon skriver att bilden vi har av män är att de ”aldrig någonsin gör någonting för någon annans skull”. Vem har den bilden — utöver ett litet fåtal radikalfeminister?
Hon säger att allt ”ska alltid promotas genom att göras tilltalande för män”. Det är en överdrift, men att mycket vänder sig till män är inte märkligt. De utgör nämligen strax över 50 % av befolkningen.
Hon hävdar att män inte föds till ”egoistiska kräk”, men att de blir det för att ”det är vad samhället lär dem”. Det är självfallet en ohemul generalisering, men att samhället lär män att vara egoistiska kräk skulle jag ändå vilja efterfråga en källa på.
Tenebrism 
En annan orsak kan vara dubbelmoralen i att först kräva tillgång till alla manliga arenor, speciellt de man tycker är bra, och sedan bygga upp kvinnoseparatistiska arenor där män inte ska vara välkomna. Antingen fungerar det åt båda hållen eller inte alls.
Det är lite lök på laxen att de inte förstått effekterna av sin separatism. Om alla kvinnor lämnar rummet och går in i ett eget kvinnorum, kommer det bli ett herrum kvar. De kommer då att skapa de menliga arenor (bastioner) de säger sig vara emot. Eller som Vänsterpartiet uttryckte det i sin åsiktsförklaring: Det är inte bra om män samlas utan kvinnor närvarande, Då kan de börja tänka i grupp och få för sig saker. (Nånstans här exploderade min ironimeter)