Om personlighetstyper

Fanny skriver om personlighetstyper.

Hon berättar att hon är hyfsat extrovert, men att det inte gör ”all social samvaro till någon jävla dans på rosor”. Men vem har någonsin hävdat att extroverta aldrig upplever problem i sin sociala samvaro? Halmgubbe.

Hon säger att människor är ”komplexa varelser” som inte går ”att sammanfatta med ett gäng personlighetsdrag”. Vem har någonsin hävdat något annat? Det handlar om personlighetsdrag, inte om att sammanfatta hela människor. Halmgubbe.

Hon skriver att det inte handlar om ”att personligheten är annorlunda”, när vissa ”får mycket social stimulans” men ”föredrar ensamhet” och vice versa, utan om ”olika livssituationer”. Och vem har påstått något annat? Personlighetsdrag handlar om behov, inte om hur livet råkar se ut. Samma svar som ovan, och därmed skall jag inte tråka ut läsaren med fler exempel. Fanny har helt enkelt inte förstått var personlighetstyper säger och inte.

Hon menar att det ”går lite av en trend i att diagnostisera sig själv”. Nej, en personlighetstyp är inte en sjukdom eller ett funktionshinder, så det handlar inte om diagnos. Många ”vill placera sig själva i ett fack”, konstaterar hon. Alla människor identifierar sig med och beskriver sig själva genom olika begrepp. Fanny är själv flitig på detta område och gör det redan i sin bloggtitel.

Hon undrar varför folk ”fokuserar så otroligt mycket på sin ‘personlighet'” och antar ”att det ger en slags känsla av samvaro”. Nej, en rimligare orsak är att folk är intresserade av självkännedom. Hon säger  att folk ”som definierar sig med något speciellt personlighetsdrag kan samlas och diskutera vad detta innebär för dem”, för att de nog känner sig ”utanför i samhället” och vill ”hitta någon slags källa till det”. Ironin är förstås att vad hon egentligen beskriver här, är sitt eget förhållande till kunskap och övertygelser. Det är det tomrum radikalfeminism och manshat fyller i hennes liv.

Hon säger att personlighetstyper förutsätter idén ”om att det finns ett beständigt ‘jag'” vilket enligt henne är ett individualistiskt (d.v.s. dåligt) tänkesätt. Ja, och det är uppenbart för alla utom Alexander Bard att det finns ett beständigt ”jag” — i alla fall tillräckligt beständigt för att kunna tala om personlighetstyper.

Hon hävdar att vi ”tvingas” att ”tänka i termer av vilka vi ‘är’… när vi tipsas om hur vi ska gå till väga för att få jobb”. Nej, människor drivs i allmänhet av en vilja till självkännedom. Och ifråga om arbetsmarknad handlar det kanske inte bara om att göra sig anställningsbar — har hon tänkt på det? Det handlar framför allt om att vi själva skall känna till våra behov och vad för slags arbeten vi kan trivas med.

Hon påstår att det pågår ”en slags massindividualisering”. Fascinerande hur något så självklart som att människor är individer, kan fås att låta som något slags humanitär katastrof.

Hon skriver att ”de flesta människor kan nämligen bidra med något under rätt omständigheter”. Det märks tydligt att hon studerat och begripit Ricardos lag om komparativa fördelar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s