Fanny skriver om att passa in.
Hon hävdar att ”vi lever i ett hänsynslöst, kapitalistiskt samhälle där människor inte är mer än varor”. För att vara ett kategoriskt påstående ter det sig väldigt främmande för mig. Jag vet inte om jag någonsin har träffat en människa som ser sig själv eller andra på det sättet. Säker på att detta är ett utbrett fenomen? På vilka grunder?
Hon skriver att det är ”en utopi” att passa in i samhället; ingen passar in ”helt och fullt” för ingen ”får lov att vara hela sig själv”. Det är ”garanterat inte någon smärtfri process för någon”. Här uttalar hon sig också väldigt kategoriskt. Hur kan hon veta att det inte finns människor som passar in i samhället? Att ingen kan vara helt och hållet sig själv? Och hur kan hon garantera att alla enskilda personer går igenom en smärtsam process för att passa in? Hon tar sig tolkningsföreträde över miljoner människors inre känsloliv. Kanske vore det rimligt att uttrycka sig lite försiktigt?
Hon menar att ”privilegierade människor kan ofta slippa undan stora delar av denna anpassning”. Det vill säga nästan alla? Alla män, alla med vit hudfärg, alla som befinner sig i åldern 20-65, alla som saknar ett funktionshinder, alla som är heterosexuella. Jag tror det täcker in hela den inlärda ramsan om vilka som är privilegierade i samhället. Nästan alla människor ingår i flera av dessa kategorier, och lika många kan alltså ”ofta slippa undan stora delar” av den anpassning det kräver att passa in i samhället.
Hon ogillar ”när det målas upp någon slags klyfta mellan… människor som samhället sägs vara” anpassat för. Men det är ju det som är grundbulten i hennes egna idéer! Att samhället är anpassat för män, och att det därför finns en klyfta mellan män och kvinnor i samhället. Här förnekar hon implicit patriarkatets existens.
Hon påstår att ”idén om att vissa skulle klara sig galant i detta samhälle är helt enkelt inte sann”. Ännu ett extraordinärt kategoriskt påstående om miljoner människors livssituation. Källa?
Tenebrism 
Läste hennes blogg innan du skrev detta och såg fram emot en bra analys. Den var bra. Bäst blir de delar när du sätter fingret på hennes logikgrodor, tex när hon implicit förnekar patriarkatets existens. Hoppas fler av hennes läsare hittar hit.
Bra och saklig analys
Det kapitalistiska samhället verkar dock, i absoluta såväl som relativa tal, ha plats för fler än det radikalfeministiska har, som ju som bekant förklarat krig mot alla heterosexuella män med vit pigmentering. Det är en hel del människor det, och som bloggaren själv brukar påpeka: 50% av världens befolkning består av män. Allt i enlighet med de kollektivistiska principer som även rasism bygger på, som sagt.
Sen undrar jag om det är realistiskt med en utopi som är anpassad till allas specifika preferenser alltid. Det finns inget samhälle som kan passa alla alltid, det faller på sin egen orimlighet. Det finurliga med ett kapitalistiskt samhälle är att det möjliggör det fredliga mänskliga utbytet i sociala, kulturella, och materiella termer och leder på så sätt till den dynamik som bäst beskrivs som ett plussummespel. Ingen behöver åtminstone offras i ett kapitalistiskt samhälle, låt vara att det inte alltid kan passa just en själv alltid. Det är ingen kränkning att det inte flyger in stekta sparvar in i min mun i just detta nu.
Det finns därmed inget som hindrar dig från att vara ”helt och hållet dig själv” i ett fritt och kapitalistiskt samhälle. Tvärtom är det nog den enda samhällsform i vilken detta är möjligt. Däremot innebär det inte att man ibland måste delta i mänskliga samspel, i vilka det i bland kan *upplevas* som lite jobbigt att behöva ta hänsyn till andra individers perspektiv, preferenser, och idiosynkratiska personlighetsdrag. Det betyder inte att detta är per definition ett ”förtryck”. Det måste man nog vara väldigt bortskämd för att tycka i så fall.
Kapitalism och marknadsekonomi leder dessutom till en högre grad av tolerans än socialistiska samhällen, eftersom man i de tidigare måste lära sig att förhandla och att kompromissa med andra människor och att det fria samspelet leder till incitament som gör det fördelaktigt att förhandla fram en överenskommelse som är meningsfull för båda parter. Detta finns det empiriska studier på som visat på och bekräftat detta. Så just det som radikalfeministen beklagar sig över här verkar vara det som också på sikt och i allmänhet fostrar oss moderna människor i västerländska blandekonomier till att vara så toleranta och öppna som vi är. Det må vara kontraintuitivt för många, men det är just darför vi inte bör ägna oss åt den rationalism som många radikalfeminister verkar basera sina tankegångar på. Verkligheten överraskar oss ofta om vi bara slutar upp med att projicera våra fördomar på den och istället använder oss av nyfikenhet och vetenskaplig metod för att undersöka den.