Ur konsthistorien #2

Jag tänkte att vi skulle fortsätta serien med konsthistoria ur ett feministiskt perspektiv. Den här gången handlar det om den målning som Tenebrism använder som profilbild. Några av er har kanske undrat vad det är för något? Den föreställer Medusa (1596) av Caravaggio.

Ni känner säkert till berättelsen om Medusa. Hon var en av de tre gorgonerna, och den av de tre som inte var odödlig. Sedan hon förfört havsguden Poseidon i Athenas tempel, reagerade Athena

medusa-1597-1.jpg!Blogmed att förbanna Medusa. Resultatet? Från att ha varit en vacker och förförisk kvinna, blev hon till något fult med hår av ormar. Ingen skulle kunna titta på henne igen. Om de gjorde det, blev de omedelbart förvandlade till stenstoder.

Från en förförisk skönhet till ett monster, således. Ett monster som behövde dödas, och det stordådet uträttades av Perseus som också blev rikligt belönad. Medusas dekapiterade huvud spelade en fortsatt roll i de mytologiska sagorna; bland annat användes det mot Atlas som på egen begäran ville förvandlas till sten. Därav bergskedjan som idag bär namnet Atlasbergen.

Sigmund Freud använde Medusa som en symbol för kastrering; barnet som upptäcker moderns sexualitet och dess förnekande. Senare psykoanalytiker har tolkat Medusa på andra sätt — t.ex. framfört idén att hon inte alls förförde Poseidon, utan egentligen blev våldtagen av honom.

Det finns naturligtvis många sätt att tolka Medusa på. Kanske visar hon att vi betraktar förförisk skönhet som något farligt som måste besegras. Ligger kanske kvinnans hela värde i att vara vacker, eftersom hon när hon blir ful måste dödas? Feminister har i modern tid tolkat henne som en symbol för kvinnans vrede och ilska, och det är framför allt i den bemärkelsen jag använder Caravaggios målning här. Medusa speglar på ett nästan övertydligt sätt den ilska, det hat och den kampretorik som radikalfeministiska bloggar ofta ger uttryck för.

Vad gäller Caravaggio, var han förstås den enligt många genusteorier typiske mannen. Hans målningar är ofta våldsamma, och han drogs till våldet även i verkliga situationer. Han hamnade på sjukhus och i fängelset efter såväl slagsmål som sexuella skandaler. Efter att år 1606 ha mördat Ranuccio Tommasoni döms han till döden och måste fly. Han hamnar i Malta, och försöker återvända till Rom efter att påven benådat honom 1610. På vägen tillbaka dör han på ett eller annat sätt. Vi vet inte säkert hur. Förmodligen i lunginflammation efter att ha kastats i fängelse i Porto Ercole; en annan teori säger att han förföljdes och mördades.

En reaktion på ”Ur konsthistorien #2

  1. Stackars Medusa. Ett offer för Gudarnas vrede. Hennes öde kan kanske ses som en varning till alla vackra kvinnor. Passa er, håll på er kyskhet och utmana inte gudarna. Hur vackra ni än är så får ni inte drabbas av hybris och tro att ni kan beblanda er med Gudomar. Gudarna var högst verkliga och fanns på riktigt i folks medvetande under antiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s