Hit och dit och tillbaka igen skriver om oönskade julklappar.
Hur skall man som förälder reagera, när någon som inte är ”genusmedveten” får för sig att ge en docka till flickan och en leksakspistol till pojken? Skall man kanske slänga dem i soporna, eller bränna dem under rituella former? Nej, förvisso inte. Istället skall man göra så här:
Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core).
Min egen inställning? Att låta saker och ting komma spontant, istället för att skohorna in sitt ideologiska perspektiv som om det alltid måste ta plats. Nej, till skillnad från vissa kritiker tror jag inte att genusteorier skadar barn. Barn är inte så formbara som vi ibland kan tro, eller rättare sagt, de blir strax äldre och börjar reflektera självständigt över vad vi lärt dem. Ibland tänker de fel i brist på erfarenhet och ibland tänker de rätt i kraft av ungdomens övertygelse — i vilket fall tänker de. Åtminstone när de växer upp i ett relativt fritt västerländskt land, där de hela tiden kommer i kontakt med olika idéer, perspektiv och resonemang.
Det jag snarare reagerar mot är den självgoda attiyd med vilken man kallar sig medveten. Man kan vara medveten om att det existerar olika könsroller i samhället, men det här handlar om att aktivt anstränga sig för att bryta mot dem. Det är inte detsamma som medvetenhet. Det är att se saker ur ett visst perspektiv. En övertygelse. En ideologi. Om du lär ditt barn att det existerar olika könsroller, och att det finns möjlighet att bryta mot dem om man vill, kan vi tala om en genusmedveten uppfostran. Lär du å andra sidan ditt barn att bli en normbrytare (eller snarare att de nya normerna är bättre än de gamla), talar vi om en genusideologisk uppfostran. Det rör sig om en hopblandning av vara och böra.
Jag är inte förälder själv, men vill ändå passa på att länka en stark personlig förebild som lärt mig ett och annat om uppfostran:
Tenebrism 
Till skillnad från bloggaren är jag övertygad om att barn far illa av genusteori och annat nonsens som barnen indoktrineras med i dag i och med den obligatoriska nioåriga skolgången. Åtminstone i de fall de inte har turen att få lära sig att tänka hemifrån, vilket tyvärr exkluderar den absoluta merparten av skolbarn i dag. Det som de lär sig i skolan i dag är tyvärr mer ofta än sällan precis det motsatta, hur de inte ska tänka (tänka då i ordets rätta bemärkelse och inget annat).
De unga åren är barnets, och den senare vuxnes, mest formbara. Även om inget är hugget i sten kommer den som eventuellt i vuxen ålder har förmåga och tur nog att inse det giftiga i dessa in- och utlärda tankesätt att slösa många år på att först upptäcka det felaktiga i det som denne lärt sig och senare också att lägga många år på att lära om på nytt men korrekt denna gång. Att inte kalla det för att vara att orsaka och tillfoga en skada är enligt mig väldigt fel. Tid är vår mest begränsade resurs som människor.
Gramsci visste mycket väl vilken roll makt över institutioner som utbildning innebär och utövar.
Bloggen Hit och dit stinker av självgodhet.
Tycker hon skrev rätt bra ändå om ”genustänket” i en specifik situation. Vad hon säger är väl egentligen bara att det här med presenter till ens barn som man själv tycker blir lite ”fel” av nån anledning för att man vill vara en genusmedveten förälder överhuvudtaget inte är någon stor sak. En avdramatisering helt enkelt för problemet är inte situationen i sig, att flicka får docka eller pojke får pistol, utan sitter i den genusmedvetna förälderns eventuella egna överdramatiserande reaktioner på gåvan. Men det skriver hon inte rent ut eftersom hon vill vara försiktig och inte såra nån gissar jag. Hon ger också alternativ till sådana föräldrar vars barn får lite könsstereotypa leksaker och absolut inte vill att barnen ska få det. Istället för att riva upp himmel och jord eller bara visa tydlig negativism inför barnen, vilket verkligen inte är bra ur ett genusperspektiv, så kan man delta i barnens lek med dom ”oönskade grejerna” och visa på hur man också kan leka med sakerna. Om det nu känns bättre för den missnöjde föräldern ifråga. Men bäst är ju om man bara kan vara glad för barnets skull och bejaka hens lek med sakerna dom fått från välmenande främlingar. Då är man minst begränsande och ger barnet bredast möjliga alternativa vägar i sin utveckling. Och det tycker nog Charlotte också.
I vissa kretsar tycks samhällets största problem vara att medierna visar bilder på vackra kvinnor och att barnen får de leksaker de helst vill ha. Klara tecken på att vi lever i ett i-land.
Alla normer är dåliga och ska brytas, utom våra feministiska normer, som alla ska följa. För det har feministisk forskning bevisat. Och det är vi feminister medvetna om.
Jag minns hur jag bröt leksakernas genuskoder när jag var liten. Jag brukade arrangera avrättningar med min lillasysters dockor, där de blev hängda eller halshuggna. Fast det var kanske inte så Charlotte menade?
Om du var flicka när du gjorde det var det säker utmärkt och normbrytande.
Personlighetsstörningar som maskulinitet och homosexualitet kan botas, det har en studie uträttad av intelligenta forskare inom scientologi, intelligent design och genusvetenskap visat. Studien kommer publiceras i AJFN (American Journal of Fablernas Värld) Nr 1. 2014.
Feynman är en av mina största idoler, men hans kvinnosyn var inte mycket att hänga i julgranen.
Verkligen? ”Letter to a Diseased Wife” är ett av de vackraste kärleksbrev jag läst.
Att älska sin fru innebär ju inte per automatik att man har en bra kvinnosyn.
Jag antar att det bästa är att du bildar dig en egen uppfattning. Han var knappast århundradets största svin, men bilden jag fick av att läsa ”Surely you’re joking, Mr Feynman” och ”What do you care what other people think?” var att hans kvinnosyn lämnade mycket att önska. Själv blir jag oerhört inspirerad av Feynmans arbete som både fysiker och föreläsare, men när det gäller genus och barnuppfostran finns det nog mer passande personer att inspireras av.
Fanny et. al. skulle nog må bra av att ta till sig en del av Feynmanns tankesätt. T.ex. det att om man inte kan förklara något så att någon annan förstår, då har man inte själv förstått det. Jämför denna inställning med Fannys inställning till att förklara feministiska principer för utomstående.