Bloggen som hinder i yrkeslivet

Fanny skriver om yrkeslivet.

Hon berättar att folk ibland undrar hur hennes bloggande påverkar möjligheterna att komma in i arbetslivet, och hon säger att de ”försöker skrämmas” som om arbetsköpare hade en ”rättfärdig auktoritet över våra liv”. Men det är en orimlig tolkning. Hon ser en enorm konflikt mellan anställare och anställd, men det är det inte säkert att andra gör. De flesta förstår i alla fall att arbete är samarbete, och anstränger sig för att både få och erbjuda nytta på sin arbetsplats. Det handlar nog inte heller så mycket om vilka värderingar man ger uttryck för, och mer om huruvida man framstår som en person som kan vara trevlig, samarbeta med andra och anförtros med ett visst mått av ansvar.

24 reaktioner på ”Bloggen som hinder i yrkeslivet

  1. Vet inte hur man ska uttrycka något sånt här utan att göra dig defensiv, men när jag läser på den här bloggen får jag en känsla av att jag har att göra med en människa som inte mår speciellt bra. Kanske borde du försöka få någon slags hjälp? Jag tar inte ställning i några sakfrågor, ville bara berätta hur jag uppfattar det hela. Jag anar psykisk ohälsa.

      • Syftar du på mig? Min känsla om Kehelmert kom från att det är inte ovanligt att människor som blir väldigt provocerade av någon börjar tänka i banor om att det är något fel på den som de blir provocerade av som t.ex att den är en idiot, psykiskt sjuk eller något annat.

      • Yttrandefrihet? Den enda bloggen (med få undantag) som du kommenterar är Fannys. Stå för det iaf, du kan ju fortfarande hävda din yttrandefrihet. Du är fixerad vid henne. Det är jävligt obehagligt. Sök hjälp om det går.

      • Varför skulle inte yttrandefrihet inkludera att bemöta Fannys blogg? Ca 46 % av inläggen bemöter Fanny. Av den enkla anledningen att det med bred marginal varit Fanny som skrivit flest inlägg. Jag har förstått att radikalfeminister upplever kritik som obehagligt, och att det finns ett behov av att sjukdomsförklara oliktänkande. Välj helt enkelt den förklaring som känns enklast.

    • Kehelmert:
      Har du funderat på att skriva liknande på de bloggar som sakligt kritiseras här?
      Det borde vara mer angeläget med din goda insyn vad gäller psykisk ohälsa.

    • Jag tycker att Tenebrism visar på ett väldigt klarsynt sätt många motsägelser och ibland väldigt verklighetsfrånvändande resonemang. Då jag själv lider av psykisk ohälsa och detta är inget jag skäms över, tycker jag att det är ganska lågt att använda det som ett argument och ogiltigförklara denna blogg. Psykisk ohälsa betyder oftast inte att man har förlorat förmågan att tänka.

  2. Man undrar ju just hur hon skall försörja sig?
    Är det förenligt att vara egen företagare och kommunist?
    Eller skall hon leva på bidrag som hennes förhatliga arbetsgivare och dennes arbetstagare arbetar ihop åt henne via sina skattesedlar?

    • Ptja, Guillou och Aschberg hindras inte av sin kommunism & maoism särskilt mycket i sina strävanden efter borgerligt materiellt välstånd. Inte resten av Stockholms kultur”elit” heller för den delen.

  3. Då jag själv funnit mig i rollen som ‘arbetsköpare’, dvs fått vara med och bestämma om huruvida företaget skulle anställa vissa personer, har jag också emellanåt tvingats ta ställning till, uhm, privata inblickar i de sökandes liv via google som jag själv önskat slippa. Jag kan bekräfta att man tittar på vad människor publicerat på bloggar och sociala nätverk, men naturligtvis gör man sitt bästa för att hålla isär människors privata liv och deras roll som potentiell arbetskamrat.

    Det man letar efter är, som du skriver, ledtrådar, kring hur personen kan tänkas passa in i gruppen, hur väl lämpad den är för de uppgifter som behöver utföras m.m.

    Det är inte lätt, och det händer inte sällan att man efter ett tag inser att man inte gjort något lysande val. Det kan få olika effekter. Ibland leder det till att personer som verkligen var viktiga för gruppen slutar, eftersom de inte trivs ihop med den nyanställde. På stora företag kan man omorganisera runt sådant; på mindre företag är det svårt.

    Att rekrytera, och bära ansvaret för utfallet av rekryteringarna, är en svår och utsatt roll. Jag tycker nog att det märks att Fanny aldrig varit i den positionen själv. Tvärtemot den bild hon målar upp är man kluven från början: man behöver sälja in jobbet som attraktivt till den sökande, väl medveten om att de kan ha andra alternativ. Det innebär att man är angelägen om att skapa ett band med personen, samtidigt som man måste vara inställd på att man kanske vid närmare påseende kommer att vilja säga nej. Jag tror att de flesta människor skulle känna sig kluvna och stressade i en sådan situation.

    Liknande svårigheter kan man möta som chef. Man vill förstås vara omtyckt och respekterad, men brukar snabbt märka att det leder fel att försöka bli omtyckt (‘kompis’) av de som man är chef för. Det är inte alla som klarar att entusiasmera samtidigt som de sätter tydliga gränser och klarar av att fatta obekväma beslut utan att tappa medarbetarnas respekt. De flesta arbetsgivare vet idag att man måste försöka hitta de som är naturliga ledare och sedan hjälpa dem att skaffa den kunskap och erfarenhet som krävs för att bli bra chefer.

    Tyvärr är nog många dåliga chefer sådana som belönats med chefsskap på grund av att de gjort något annat bra, dvs de har befordrats till sin inkompetensnivå.

    • Ulf. Jag har sett folk med uppenbara både alkohol- och agressionsproblem bli anställda. Jag har sett folk som inte kan sitta fem minuter i ett rum utan att börja skrika, kombinerat med att de ljuger om sina uppgifter bli anställda. Så uppenbarligen fungerar den här granskningsprocessen inte så bra.

      • @Anonym,

        Nej, men det är ju lite som att köpa grisen i säcken också. 🙂 Man skulle kunna säga att många rekryteringar motsvarar att gifta sig och skaffa barn efter 2:a eller 3:e daten.

        Vad har man att gå på? Ett CV, som personen själv har skrivit, och om det verkar intressant, en intervju, eller möjligtvis ett par. Jag tror det också tillkommer en känsla av obehag över att kolla upp en person för mycket, eller att ställa för utmanande frågor. Många följer inte upp referenser, och om man gör det, kan de vara ovilliga att säga något negativt – förståeligt, då de ofta blivit ombedda att vara referenser eftersom de haft en god relation till den sökande.

        Vill man vara riktigt ‘proffsig’ anlitar man en utomstående, en rekryteringsexpert. Jag har iofs varit med om att det ändå blivit fel i slutändan, men det är ändå att rekommendera.

      • @Ulf T Du menar rekryteringskonsulter som i de flesta fall inte vet någonting om tjänsten de ska tillsätta.

  4. Som fiktiv arbetsköpare av Fannys ev arbetstjänster så skulle jag bara göra jävligt klart för henne att jag inte bara förväntar mig utfört arbete enligt avtal utan också extra tydlig lojalitet då jag läst hennes bloggande och allmänna inställning till den här sortens sociala kontrakt som ett anställningsförhållande innebär. Jag tycker jag som arbetsköpare har den moraliska skyldigheten att informera henne om detta, om jag nu har vetskapen från början, eller acceptera fortsatta skriverier i samma anda som jag sen tidigare känner till. Vid anställningstillfälle och upprättande av anställningsavtal har arbetsköparen hela makten och därmed allt ansvar för att anställningsförhållandet ska fungera på ett tillfredsställande sätt för båda parter.

  5. @Anonym:

    Sitter du inne med några bättre knep eller vill du bara vara motvalls? 😉

    Visst, de har inte samma kunskap om själva jobbet än arbetsgivaren själv, men de kan ändå ofta hålla sig neutrala och ställa de svåra frågorna som arbetsgivaren själv ofta drar sig för, och t.ex. intervjua sökanden på egen hand, så kan ni jämföra inttryck.

    Nå, det finns goda råd samlade på nätet för de som behöver veta:
    http://www.rekryteraratt.se/index.shtml

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s