Radikalfeminismen: ett summa summarum

Fanny tror att hon listat ut vem jag är.

Kanske har hon det, och kanske inte. Jag har inte ansträngt mig för att försöka bibehålla absolut anonymitet. Även om jag skriver under namnet Tenebrism, har jag pö om pö nämnt saker som gör att det borde vara enkelt att ”avslöja” mig. Jag har även outat mig offentligt i sammanhang bortom bloggen. Det spelar egentligen ingen större roll.

Så vad skriver hon om den här bloggen? Inte mycket i sak. Hon anklagar mig för att vara en stalker, men då får man väl utgå från att alla är stalkers som regelbundet läser hennes blogg. Hon anklagar mig för att vara antifeminist, vilket jag inte är. Hon medger att det inte rör sig om hat/hot, och det är bra, för jag hatar inte Fanny och skulle inte för mitt liv vilja hota henne. Däremot tycker jag att det är tråkigt när kritik i sak och hat/hot ges en sådan sammankoppling.

Hon säger att jag bidrar till en hätsk stämning, vilket jag har svårt att hitta exempel på. Hur brukar f.ö. radikalfeminister reagera, när någon påpekar att de beter sig hätskt mot andra? Ofta blir de hånade och förlöjligade, särskilt bakom deras rygg på Twitter. Hon hävdar att den här bloggen försätter henne i en riskfylld situation, vilket knappast stämmer. Jag skulle inte lyfta så mycket som ett lillfinger mot henne, och ingen i kommentarsfältet har hotat henne, utan på sin höjd kommit med någon hånfull gliring. Ni vet, sådana som radikalfeminister sätter i system att vända mot andra. Framför allt handlar det om att demonisera oliktänkande. De är aldrig uppriktigt kritiska för att de bryr sig om vad som stämmer och inte. De är alltid ute efter att förtrycka, skada och utsätta andra för livsfara.

Avslutningsvis säger hon att det är ”oerhört oansvarigt” av feminister att kommentera på den här bloggen. De enda som gjort det har varit Sara Schmenus och Burgschki, och jag antar att det är den förra hon åsyftar. Det är tydligen att ”aktivt stötta” mig, vilket är en av de attityder jag kritiserat här. Attityden att man inte får prata med oliktänkande utan att bli betraktad som en oerhört oansvarig supporter av en upplevd fiende. Inte ett ord ägnas åt vem som haft rätt i sak, i de specifika frågor det handlat om (t.ex. heterohat). Det anmärkningsvärda är att en av de egna växlat ett par ord med fienden, inte vad som faktiskt sades. I det avseendet är radikalfeminismen mer som en religiös sekt, än som en levande rörelse för kvinnans fri- och rättigheter.

”Vad är det som driver människan, liksom?” Tja, ett allmänt intresse för olika tänkesätt och typer av retorik, det har roat mig för tillfället, och jag tycker om att skriva. Dessutom har jag lärt mig en hel del under de här ca 1½ månaderna. Jag har lärt mig att confirmation bias sätts i system. Man tolkar allt genom utgångspunkten att man måste ha rätt. Jag har lärt mig att rationalism spelar en avgörande roll. Det vill säga härledning från resonemang, utan ett behov av att granska fakta och empiri. Och demoniseringen. De som framför invändningar är antifeminister, kvinnohatare, patriarkatets hantlangare, förtryckare och någon som p.g.a. sitt oliktänkande måste hånas och förlöjligas. Att någon skulle komma med uppriktig kritik går inte att föreställa sig. Dubbelstandarden. Den är oerhört viktig, för utan den skulle man löpa risken att trängas in i ett logiskt hörn. Både att hålla upp dörren för en kvinna, och att inte göra det, måste kunna betraktas som förtryck. Så fort inte både A och icke-A kan betraktas som förtryck uppstår problem.

Men visst. Det är inga revolutionerande insikter. Jag har diskuterat mycket med bl.a. kreationister och 9/11-truthers, och grunddragen i retorik och tänkesätt har mycket gemensamt. Allt tolkas från utgångspunkten att man själv har rätt, de som har något att invända misstänkliggörs, och man uppfinner inbördes ad hoc-resonemang för att fylla luckor och undvika återvändsgränder. Det egentligen mest fascinerande, är att Fanny vänder sig till någon vän och rentav till Researchgruppen (!) för att försöka lista ut vem jag är. Hon kunde bara ha frågat mig. Men hellre ber hon någon att göra intrång på en kritikers plattform, än att växla ett par ord med fienden. Trots att vi faktiskt växlat ganska många ord i det förflutna, när hon drev intefanny-bloggen som jag rentav tyckte var ganska vettig.

Men jag har lärt mig något annat också. Att det finns många ”icke radikala” feminister som tar avstånd från manshat, heterohat, fascism och rasism. Och som rentav tycker att vetenskap och empiri är viktigt, även när den inte verkar stödja de egna slutsatserna. Om några bidrar till att skapa en positiv kvinnosyn är det ni. Ni vet vilka ni är.

I själva verket har den här bloggen hela tiden syftat till att skapa debatt. Det är radikalfeministerna själva som är ointresserade av debatt. De stänger sina kommentarsfält för oliktänkande, eller vägrar svara på deras frågor eller invändningar. Om de inte gjort det, hade den här bloggen aldrig blivit till. Saklig diskussion är också något som radikalfeminister avfärdar som ”god ton”, vilket anses negativt. Minst lika negativt vore det om jag istället slängde in ett ”jävla” här och var, och mötte manshat med kvinnohat. Både A och icke-A måste fördömas samtidigt, annars uppstår logiska falluckor.

Och Lady Dahmers reaktion mot kritik är förstås att vilja polisanmäla den. Det är helt korrekt svårt att få till en brottsrubricering när det inte rör sig om brottslighet. Jag tror inte att ”det är en anonym person som kritiserar min blogg på internet” skulle tas emot med annat än en tröttsam suck, eftersom Sverige har grundlagsskyddad yttrandefrihet. Dessutom tycker Fanny att poliser är äckliga kräk, så jag antar att hon inte vill ha med dem att göra.

Samma som ovan. Det är förstås nödvändigt att återigen fördöma Sara för att hon börjat tänka annorlunda om vissa saker (vilket knappast varit min ”förtjänst”), och för att hon skrivit några kommentarer till fienden. Lika nödvändigt är det att tala om en upptrissad stämning som aldrig existerat.

Ni vet hur jobbigt ni tycker att det är, när feministiska män berättar för er hur kvinnor skall föra den feministiska kampen? Hur jobbigt det är när de söker patriarkal bekräftelse genom att be er tona ner det mest flagranta manshatet och så vidare? Tillämpa då samma princip åt andra hållet. Berätta inte för era kritiker hur de skall strukturera upp sina texter. Bemöt hellre vad som står i dem.

Att kritisera sakligt och att terrorisera anses alltså likställt. Kanske är det därför de så sällan själva bemöter någon sakligt? Och självklart går det inte att nämna min blogg, utan att i samma andetag fördöma Sara för att hon skrivit några kommentarer här.

Nej, man börjar väl nästan kunna ana det. Försök i alla fall?

Visst tycker jag att god ton är viktigt. Jag ser oss som människor som tänker olika, inte som fiender i ett blodigt krig. Det är klart att jag skulle kunna slänga in svordomar och elakheter i texten, men skulle det verkligen göra någon av oss en tjänst? F.ö. undrar jag hur det står till med procenträkningen, för det är bara ca 46 % av inläggen som bemöter Fannys blogg. Och anledningen till det är inte något stalkermässigt specialintresse för just henne, utan att hon skrivit långt fler inlägg än de andra jag också bemött.

Radikalfeministers uppfattning av kritik. Det finns väl inte så mycket att tillägga.

Uthängning, idioten, stalker, obehaglig, creepy, äckel och haverist. Tur att de inte sysslar med saklighet, för vi vet ju vilket hätsk och upptrissad stämning sådant skapar. Det är också intressant att hon tydligen blockade mig det första hon gjorde på Twitter. Varje risk för dialog måste elimineras på förhand.