Moralfjant skriver om rädsla.
Närmare bestämt om män som säger sig vara rädda för henne, eller som frågar ”det är väl okej att vara feminist, men du är väl inte sådär extrem?”. Hon tycker att det är en konstig attityd till kampen för jämställdhet, och jämför med Läkare utan gränser: ”det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?”.
Det här är en arrogant självgodhet och ett låtsat oförstånd för andra perspektiv och tankar som är tröttsamt och bara tjänar till att polarisera diskussionen ytterligare. Nej, det är inte strävan efter jämställdhet som de här personerna reagerar på. Attityden att ”feminister vill bara ha jämställdhet, så kritik kan bara komma från folk som är rädda för jämställdhet” är antingen en osympatisk fasad, eller så visar det en djup oförståelse för andra människors sätt att tänka.
Här är några exempel på saker som radikalfeminismen är intimt förknippad med: manshat, revolutionär kommunism eller anarkism, stöd av AFA/RF som misshandlar oliktänkande (vilket inte bara handlar om nazister), offermentalitet, porrmotstånd, verbal aggressivitet, en tendens att i alla situationer vilja pådyvla andra sin ideologi och kalla dem förtryckande gubbkräk om de inte håller med — och viljan att framställa sig som vilken enkel jämställdhetskämpe som helst.
Jag säger inte att det här är en korrekt beskrivning av just Moralfjant, även om hon ibland ”överväldigas av ett hat mot män” och har försvarat politiskt våld mot bl.a. nazister. Det är ett allmänt imageproblem, som alltför många feminister fäster något slags stolthet vid. Om man framstår som en manshatande aggressiv gaphals, blir man ju inte tagen för en mjäkig halvfeminist i patriarkatets tjänst. Andra, och hit verkar Moralfjant höra, vill inte ta avstånd från manshat, för att det skulle reflektera dåligt på manshatande feminister som om de vore mindre värda att tas på allvar.
Ett avgörande steg i kampen för något, är att vara medveten om hur oppositionen tänker och varför, och att visa att man är det.
Tenebrism 