Fanny skriver om hur manshat bör hanteras.
Hon skriver att manshat är ”ett negativt fenomen” för att det ”är en känsla som är väldigt smärtsam att bära”. Det negativa med att hata hela folkgrupper är alltså inte att det drabbar de hatade, utan att det tär på den som hatar. Tja, vad svarar man på det?
Hon menar att manshat samtidigt är ”ett viktigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva”. Nej, det är det inte. Om du någonsin kontaktar en psykolog eller psykoterapeut med självhatsproblem, och denne råder dig att vända hatet utåt istället — kräv pengarna tillbaka. Det fungerar inte så, och det går emot vad som precis hävdats — att hat är smärtsamt att bära.
Hon skriver att kvinnor har ”internaliserat skuld och skam över sig själva”. Nej, ”kvinnor” har inte gjort det. Vissa kvinnor har det. Det är lätt hänt, särskilt i situationer av emotionell utsatthet, och det är svårt att googla statistik på ”internalisering av skam och skuld”. Jag har också gjort det, men skrek aldrig ut för världen att alla äckliga fittluder borde utrotas (vilket på ett ungefär motsvarar vad Jaylazkar regelmässigt skriver om män på Twitter). Dels leder det bara till att man gräver ner sig ännu djupare i skiten, och dels skulle jag inte bete mig så även om det fick mig att må bättre för en kort stund.
Hon hävdar att ”kvinnor känner ofta hat mot sig själva”. Källa på det? Att man själv känt så eller rör sig i kretsar där detta är vanligt kan inte utsträckas till samhället i stort.
Hon säger att det ”är någonting bra” att ”istället vända det hatet mot män som grupp”. Jag rekommenderar evidensbaserad vård med en utbildad terapeut, istället för att gå med i en ideologisk gruppering som främjar hat. Om du faktiskt bär på självhat och vill hantera det på ett konstruktivt sätt d.v.s.
Hon ”tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat”. Nej. Hat mot hela grupper av människor, baserat endast i deras medfödda egenskaper, förtjänar ingen tolerans, ingen respekt, ingen ursäkt. Det är empatilöst och moraliskt lågtstående. Sådant som gör en till en i grunden sämre medmänniska.
Tenebrism 
Sällan har det väl varit så uppenbart som i och med Fannys inlägg kommenterat ovan att Fanny, et al., är att jämställa med skinnskallar och nynazister i fråga om fundamental syn på världen. Mer specifikt det faktum att de ställer ett biologiskt definierat kollektivs existens gentemot ett annat biologiskt definierat kollektiv vars existens sägs orsaka en exploatering av det egna kollektivet och som också sägs utgöra ett existentiellt hot vilket legitimerar hat som självförsvar. Det är inte heller ovanligt att radikalfeminister likt nynazister utmålar sitt biologiska kollektiv som biologiskt, psykologiskt, kulturellt, socialt överlägset det andra, manliga, kollektivet. Det manliga kollektivet, enligt radikalfeministerna, har förvisso makten, men endast på grund av att deras brutalitet lyckats implementera förtryckande strukturer. Även tyskarna ansåg att juden var listigare än tyskarna lyckades förmå sig till (pengar och makt var den högre stående ärlige ”blod och jord”-tysken främmande). Att den listige juden, om de inte stoppades med våld, hade makt att förstöra det tyska, kulturellt högre stående, samhället och förslava det tyska folket i sina strukturella bojor var orsaken till att hatet var påkallat och det enda rimliga. Detta var dessutom orsaken till tyskarnas alla pågående plågor i och med bland annat dolkstötslegenden och judarnas maktställning i samhället som gav upphov till, som sagt, förtryckande strukturer.
Dessutom är likheterna stora även i termer av de emotionella processer och mekanismer som brukar ingå i bildandet och upprätthållandet av sådana gängbildningar fokuserade på hat och ”vi och dom” tänkande som Fannys gäng uppvisar, också dessa i likhet med nynazister och skinnskallar (sektmentalitet, rationaliseringar, fokus på hatet som kanaliseras mot en yttre fiende, et cetera).
Min enkla tes är alltså att hat i grund och botten är väldigt lika till sin natur, vare sig det är en förvirrad och aggressiv ung vit man eller en förvirrad ung och hatfylld ung kvinna som utövar det. De ideologiska skillnaderna är högst ytliga, i bästa fall.
Anonym ovan är jag, ”J”.
Jag undrar bara: om nu projicerat självhat mot lämplig grupp är en så effektiv och hälsosam terapiform, vilka skall jag, som vit man, hata?
Eller skall jag bara känna mig privilegierad av att få vara allas favorithatobjekt? Kanske det är terapeutiskt att bli hatad också? Eftersom jag är redan hatad av halva befolkningen behöver jag inte hata mig själv, liksom… På typiskt manligt vis behöver jag inte göra något, utan får lyckan serverad helt gratis.
Du är så priviligerad så du kan uppenbarligen inte känna självhat om det inte är så att du kommer till insikt att du, genom att vara en vit man, förtrycker kvinnor och därmed börjar känna självhat. Och då är det naturligtvis så att du ska projicera detta mot den grupp du själv tillhör, förtryckarna.
…vilket kan funka, eftersom jag då hatar ‘män’ – dvs andra män, män i allmänhet – men inte mig själv. 🙂
Lysande. Jag kan behålla mina privilegier och hata andra på samma gång!
Jag tror inte du är först med den idéen.