Feminism handlar om många saker

Har feminismen gått för långt?

Det frågade Belina Olsson i sitt tvprogram i förra veckan, och många visste redan där vad de skulle tycka om både programmet och om Belinda som person. Trots att hon själv svarar nej på sin egen fråga, ansågs det djupt oanständigt och ohederligt att över huvud taget ställa den. Ingen seriös människa skulle ifrågasätta den feministiska rörelsen. Ingen seriös människa kan undra om kampen för jämställdhet gått för långt.

Jag känner förstås igen den här typen av retorik från min egen nyliberala sfär. De som ifrågasätter nattväktarstaten (idén om en stat som endast består av polis, domstolar och försvarsmakt) får ibland möta samma slags attityd. ”Kan kampen för frihet gå för långt?” Och så stämplas de som förespråkare av slaveri, på samma sätt som feminismens kritiker ofta stämplas som kvinnohatare.

Sådan här retorik speglar bara ens egen oförmåga att inse något egentligen ganska självklart: att ideologier omfattar en stor mängd övertygelser, och att kritik mot en av dem inte behöver innebära kritik mot samtliga. Vi borde undersöka vad det är som avses med att feminismen skulle ha gått för långt, för i regel är det inte alla feministiska idéer och utgångspunkter som ifrågasätts.

Känner ni igen det här: någon kritiserar feminismen på grund av x, och får till svar att feminism faktiskt handlar om y. Jag upplever att identitetspolitik bäst karakteriseras med en replik ur Goethes Faust: Wie einer ist, so ist sein Gott. Som någon är, sådan är hans Gud. Feminismen får en tendens att handla om vad man själv tycker är viktigast eller mest centralt, när den i själva verket handlar om summan av vad alla feminister tycker.

Det är inte så enkelt att feminism är den enda ideologi som förespråkar jämställdhet, att den driver jämställdhet som enda fråga utifrån dess enda definition, och att kritiker därför måste vilja se kvinnor förtryckas.

Feminismen är intimt förknippad med marxistisk och postmodernistisk kunskapsteori, med strukturell analys, och med en maktteori som grundas i kollektiva kategorier. Den är också förknippad med krav på vittgående statlig inblandning i marknad och privatliv för att nivellera könsskillnader (eller i de mest radikala fall med feministisk revolution). Och med företeelser som hendagis, manshat, aggressiv retorik, eller en konstruktivistisk syn på kön som delvis strider mot vetenskaplig forskning. Med mycket mera.

Feminism får ofta handla om allt annat än vad den för tillfället kritiseras för. Det är förbluffande hur få replikskiften som behövs, för att invändningen ”jag håller inte med om Foucaults maktanalys” kan leda till svaret att man (säg) ursäktar våldtäkter eller tycker det är okej med trafficking. Som om man var tvungen att acceptera maktanalysen eller patriarkatets existens för att kunna vara mot våldtäkt och slaveri. Som om ingen var emot sådant innan det 1970-tal när de flesta av dessa teorier skapades.

Feminismen handlar inte bara om y. Den handlar om en stor mängd sakfrågor, rymmer en mångfald av värderingar och utgår från en eller ett par ideologiska förklaringsmodeller. Därför är inte kritik mot feminism synonymt med motstånd mot jämställdhet eller förespråkande av förtryck (två begrepp som kan förstås på många olika sätt, varav det feministiska är ett av dem). Precis på samma sätt som kritik mot nattväktarstaten inte är synonymt med försvar av slaveri.

6 reaktioner på ”Feminism handlar om många saker

  1. Feminism må rymma många inriktningar. Men dagens feministiska diskurs har radikalfeminismen i självklar och tydlig hegemonisk ställning. Detta är nog det främsta problemet med feminismen i dag, urkällan till andra av de osmakliga företeelserna som bland annat denna blogg dokumenterar och ifrågasätter. Det är detta Belinda vänder sig emot (även om hon, som hon själv säger, tills helt nyligen var med och drev fram denna sorts feminism), det är vad Hjärnevask i Norge vände sig emot, det är vad Petra Östergren och en rad andra liberalfeministiska outsiders som kritiserades hårt och blev paria på grund av det försökte ta upp till diskussion. Radikalfeminismen är inte, precis som du påpekar, att förväxla med en strävan efter jämställdhet. Den inbegriper relativism, biologistisk chauvinism, marxistisk historiematerialism, marxistisk ”maktanalys”, postmodern ”kunskapsteori”, rasism, sexism, et cetera.

    För målet jämställdhet är radikalfeminismen snarare en fiende än en anförvant. Det är vad Pär Ström försökte förmedla med sin variant, jämställdismen, innan han näthatades och vuxenmobbades i sådan utsträckning att han fann det tvunget att dra sig tillbaka. Detta näthat och denna vuxenmobbing utfördes av samma radikalfeminister som säger sig avsky just näthat (om det riktas mot dem själva, vill säga, är man en vit, heterosexuell, man bör man tydligen bara tacka, ta emot, och hålla tyst, i bästa sexistiska och rasistiska anda).

    Jag är själv individualist. Det innefattar allt det goda i den klassiska feminismen och mer än så, samt inget av det vedervärdiga i radikalfeminismen. Individualismen är själva antitesen till kollektivism. Jag är dock inte längre bekväm med att kalla mig feminist i dag. Jag tänker fortsätta att kalla mig individualist och individualist endast, även om det kommer innebära att jag kommer avkrävas förklaringar (antagligen i ett upprört tonläge). Radikalfeminismen gjorde mig till antifeminist. Ni får alla själva avgöra om ni tycker att det är konstruktivt eller inte och om ni tycker att det är rättvist av mig. Jag vet dock vad jag vet och det är det enda ställningstagande som jag ser som rimligt. Visst, man kan kalla sig liberalfeminist och klassisk feminist, men i ljuset av vad individualismen är och innebär ser jag det som överflödigt. Och med tanke på vad radikalfeminismen sett till att göra med feminismen som rörelse i dag vill jag inte förknippas med denna alls överhuvudtaget.

    Jag vill avsluta med ett citat som jag tycker fångar min ståndpunkt, individualism och antifeminism, på pricken:

    ”The smallest minority on earth is the individual. Those who deny individual rights cannot claim to be defenders of minorities.” – Ayn Rand

    • En helt rimlig position, som dessutom påminner väldigt mycket om min egen 🙂

      Att kalla sig feminist för att man vill ha lika rättigheter mellan könen är ungefär som att kalla sig kommunist för att man vill ha ett skyddsnät åt samhällets svagaste.

  2. Bra skrivet både av Tenebrism och J.
    kan säga att att jag tycker att en ideologi som inte tål kritik utan hela tiden försöker kasta skit på åsiktsmotståndarna för att de ens vågar kritisera den är inte mycket värd i mina ögon.
    Det visar ju att många av extremfeministerna inte har några vettiga argument att komma med när de försöker utmåla åsiktsmotståndarna som Nazister och hatare istället för att bemöta åsiktsmotståndarna med riktiga argument för sin sak.Alternativt vägrar ta en debatt för att dom inte har några hållbara argument.

  3. ”Har feminismen gått för långt?” Absolut en vettig frågeställning som Belinda lyfte i sitt program. Nästa fråga, med anknytning till den första, kan bli ”Är män välkomna att engagera sig och ta plats i den feministiska rörelsen?” Tänker då på LD:s senaste provo-utspel.

    Man kan kanske säga att en rörelse som jobbar för jämställdhet i samhället i stort gått för långt om man internt i rörelsen vill exkludera män att engagera sig på samma villkor som kvinnor. Då vet man liksom inte vad man pratar om och det kanske är dags att lägga ner jämställdhetsjiddret som en läpparnas bekännelse. Trovärdigheten blir noll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s