Lattepappor förtrycker inte heller

Fanny skriver att lattepappor förtrycker.

Hon säger att lattepappan ”får stå modell för den feministiska, kuvade mannen”, och det stämmer absolut att sådana idéer existerar. Jag håller inte med. Man är inte kuvad för att man tar ut föräldraledighet och tar hand om sina barn (eller för att man också dricker latte — om man nu infriar den stereotypen). Det är ett privilegium att kunna göra det. Inte ett privilegium i postmodernistisk betydelse, utan i gängse betydelse, för att det möjliggjorts genom positiv särlagstiftning.

Hon konstaterar att många av dessa män hon träffat, mest verkat ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar”. Å andra sidan har hon många gånger ondgjort sig över män som tar initiativ, och avfärdar i allmänhet invändningar om eget ansvar som ett borgerligt och privilegierat påfund. Det går dessvärre inte att både äta kakan och ha den kvar.

Hon karakteriserar lattepappan som mannen som ”mest agerar som en oformlig klump”. Om det verkligen är så han beter sig, kanske det stämmer att han är kuvad? Men att lattepappor skulle vara oformliga klumpar är inget som stämmer överens med min erfarenhet, för att vända anekdot mot anekdot, och det framstår som en smula inskränkt att dra alla lattepappor över samma kam på det sättet. Särskilt när man samtidigt är precis lika skeptisk gentemot män som är initiativrika och tror på individens eget ansvar.

Hon säger att det i många fall är ”bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls” än att ha en närvarande pappa. Tja, hon har ju redan konstaterat att feminism handlar om att förstöra kärlekslivet, och då borde den väl också handla om att förstöra familjerelationer. Jag tycker sådant här prat är oerhört osympatiskt. Det finns onekligen föräldrar som behandlar sina barn så illa att all kontakt blir nedbrytande, men det är ett stort undantag från det normala, och det är inte något som du eller jag skall sitta bakom våra datorskärmar och avgöra för andra.

Annonser

29 reaktioner på ”Lattepappor förtrycker inte heller

  1. Vad är det för människor som Fanny umgås med?? Antingen är det män som inte vill låta henne vara ifred och som envisas med att ta initiativ eller så är ”de ryggradslösa och oförmögna att ta ansvar”. Det spelar ingen roll vad en man gör – det blir fel iallafall. Ju mer jag läser Fanny och Jaylazkars inlägg så inser jag att det inte handlar om feminism. Deras hat grundar sig i något helt annat än någon ideologisk övertygelse. Jag vet inte vad de har råkat ut för och i vilken mån de har fått hjälp men det har inget med feminism att göra. De har helt enkelt kidnappat en lämplig
    -ism och applicerat sitt trauma på denna. Det finns inget sammanhang i resonemanget längre utan allt anpassas för att ge hatet utrymme. Det enda vettiga i hennes tankevurpor just nu är hennes inställning att inte skaffa barn. Bortsett från att jag inte begriper hur det kan vara en fråga för henne att ens fundera över med tanke på att hon hatar alla män och att barnfödande är en patriarkal fälla, så är det nog en bra idé att låta bli. Skaffa inte barn. Skaffa katt. En hona.

    • Frågan om vad det är för människor hon stött på i sitt liv är en fråga som jag också återkommer till. Fanny och hennes gäng på bloggar och Twitter stöter bara på män som klär av dem med blicken och kladdar på dem. Alla fäder är så usla att barnen skulle ha mer glädje av att de inte var närvarande än de är det. Som tvåbarnspappa som tagit ut mer än 9 månaders f-ledighet och som umgås med män som också gjort det och sen i ”vardagspusslet” tar ett, utifrån sett, större ansvar än sina partners kan jag bara bli arg och grovt förolämpad. Fanny, Jaylazkar och LD är nollor. Sanningshalten i hur de beskriver sin verklighet ifrågasätter jag. De ljuger ihop något för att passa deras agenda. Därav alla självmotsägelser.

  2. Om det är så att ”lattepappor” blivit till genom ”positiv särlagstiftning”, måste jag nog ändå hävda att de är kuvade.

    Det är inte statens sak att bestämma genom lagen att pappan ska ta föräldraledighet- det är något som föräldrarna själva ska råda över.

      • Det där förstår jag inte? På vilket sätt är det positiv särlagstiftning att staten möjliggör något som båda föräldrar är överens om? Eller inte överens för den delen.

      • Johan. Alla dagar är idag delade mellan mamman och pappan. För en ojämn fördelning måste en av två händelser ske.
        1. Jag tycker du ska vara mera hemma för att…
        2. Jag vill vara mera hemma, för att…
        Alt. 2 är klart vanligast. En del dagar kan inte skrivas över. Det är ingen särlagstiftning, men den ifrågasätter kvinnans relationsmakt med barnen och ger pappan vissa medel att hävda sin tid med barnen. Sen vet vi ju vem som har sista ordet hemma iaf.

    • Staten tvingar inte pappor att ta pappaledighet, de erbjuder det. Varför ska staten erbjuda all föräldraledighet till mammor? Jag anser att både föräldrarna ska erbjudas lika mycket föräldraledighet, sen är det upp till var och en om de vill utnyttja det.

      • Eller som det är nu eller som är på förslag att 1/3 var och en 1/3 valfritt. Tycker jag låter feministiskt och bra.

      • Vem har sagt att staten erbjuder all föräldraledighet till mammor bara för att föräldrarna själva fördelar den som de finner bäst? Så är det inte idag- Om föräldrarna skulle föredra att den ena föräldern tar ut all föräldraledigheten, får de inte lika mycket som föräldrar som delar upp den. Och DET är att staten lägger sig i föräldrarnas val.

      • Jag anser att staten ska erbjuda föräldrar lika mycket föräldraledighet. Om en förälder sen vill vara mer hemma så får föräldern bekosta det själv. Om en förälder bär hela ansvaret (ensamvårdnad) så vore det förstås en annan sak. Men så länge ett barn har två föräldrar som vårdnadshavare så anser jag att ingen av föräldrarna ska kunna ta ut hela föräldraledigheten.

      • Båda föräldrarna erbjuds lika mycket, precis så är det idag. Sen kan ena parten överföra tid på den andra parten, och jag kan inte begripa varför andra människor har ett behov av att lägga sig i det? Jag tog tre pappamånader med båda mina barn, men gillade inte att vara pappaledig. Min sambo älskade ledigheten (och ja, det är en ledighet, så jobbigt är det faktiskt inte att ta hand om en sovande bebis) och tog därför ut resten.

        Om nu staten av någon obegriplig anledning inte skulle tillåta detta skulle våra barn tvingats börja på dagis tidigare. Till vilket syfte? Vem tjänar på det? Varför kan man bara inte acceptera att människor har olika önskemål i livet?

  3. Jag ser problem med att INTE dela föräldraledigheten.

    1. Kvinnor fortsätter vara mindre attraktiva på arbetsmarknaden. Fortfarande tar mammor ut mest ledighet. Till försvar att papporna tjänar mer. Papporna kommer dock fortsätta tjäna mer så länge män är mer attraktiva på arbetsmarknaden. Arbetsgivare vet att om en kvinna blir mamma (vilket hon ofta blir förr eller senare om hon inte redan har ”avklara det”) också kommer ta ut mammaledighet. En man som blir pappa tar dock inte garanterat ut sin pappaledighet och även om arbetsgivare inte får eller ska påverka detta, så påverka de tydligen sina anställda. Jag har hört pappor som menar att deras arbetsgivare INTE uppmuntrar de att ta pappaledighet eller ens varit neutrala.

    2. Om vi bortser från den ekonomiska biten så är det även en nackdel för barnen att inte pappan tar ut pappaledigheten. Att spendera mindre tid med sitt barn innebär också att du inte kommer lika nära ditt barn. Majoriteten av barn har bättre relation till sina mödrar vilket inte är någon slump. Oftast speglar frånvaron under spädbarnstiden även fortsatta uppväxten.

    3. Många mammor vill gärna vara mammalediga vilket också kan bidra till att även de pappor som vill ta ut pappaledighet inte gör det fullt ut. För det kan kännas ”självklart” för mamman att få vara mammaledig.

    Sen brukar det bli mycket snack om amning. De som faktiskt vill amma kan ju göra så att mamman ta ut första ledigheten eftersom barnet ammar mest i början.

    • Är det barnets ”fel” vad föräldrarna gör för val? Om inte: Varför ska barnet behöva börja på dagis tidigare ifall föräldrarna vill att den ena föräldern tar ut all ledighet? Varför ska staten bestämma det och inte föräldrarna?

      Du skriver själv att många mammor gärna VILL vara mammalediga. Vad är det isåfall för fel att de är det ifall det är okej för båda föräldrarna?

      • Var skriver jag att det är barnets fel? Varför skulle barnet börja tidigare på dagis för att föräldrarna delar på ledigheten?

        Det är inget fel i att vilja vara föräldraledig, men bara för att ena föräldern (oftast mammor) vill vara föräldralediga ska det inte påverka pappans föräldraledighet. Båda ska ha sin del.

      • Rebecka, jag har inte sagt att du skrivit att det var barnets fel. Jag frågade om du tyckte det.
        Det verkar nämligen så, eftersom du tycker att ett barn bara ska få rätt att ha en förälder med hela föräldraledigheten ANTINGEN om föräldrarna gör ”rätt” val och beslutar att dela på den, eller också om en enda förälder bär hela ansvaret.

        Varför barnet måste börja tidigare på dagis? Jo förstår du:
        Om vi säger att föräldrarna båda två vill att pappan ska ha hela föräldraledigheten, och mamman bara vill arbeta, blir det sannolikt så att pappan har så mycket föräldraledighet han får, för att därefter börja arbeta, medan mamman inte tar någon föräldraledighet alls. Om nu staten inte lägger sig i saken och låter föräldrarna dela upp ledigheten själva, ÄVEN om det inte bara är en förälder som bär hela ansvaret, som du ju tyckte var okej, isåfall får ju barnet vara hemma med sin pappa längre tid än om staten istället lägger en del av den tiden på mamman som hon inte tar ut eftersom hon hellre vill arbeta.

        Med andra ord: Om föräldrarna inte gör som den detaljstyrande staten vill, blir det barnen som bestraffas för det och tvingas att börja gå på dagis tidigare.

        Där ser du också skillnaden mot barnaga, som du nämnde i en fråga till Johan. Vem tar skada av barnaga? Det är inte staten, det är inte föräldrarna. Det är barnen. DÄRFÖR är lagen mot barnaga bra.

        Det handlar alltid om det när det rör sig om liberalism: Att staten ska låta folk bestämma själva SÅ LÄNGE DE INTE SKADAR ANDRA.

    • Det känns som att ditt resonemang ovan är mest anekdotiskt. Jag har en inkomst på strax under 1 000 000 kronor om året och arbetar alltså, får man anta, med högt kvalificerade uppgifter. Trots det har ingen någonsin ens andats till mig om att jag inte borde ta ut pappaledighet. Inte heller har jag gett uttryck för sådana åsikter till mina underställda. Det är totalt nonsens att män pressas av arbetsgivaren att ta ut mindre ledighet. Likaså är det nonsens att kvinnor inte skulle anställas eller ha nackdel av att arbetsgivare förväntar sig att de är mammalediga. Ingen som har personalansvar kan tro något sådant.

      Du har heller ingen aning om huruvida det är en nackdel för mina barn eller inte om jag är hemma mycket när de är små. Hur fan kan du veta det? Känner du mig? Känner du min sambo och kan därför avgöra att vi är båda exakt lika lämpade att ta hand om våra barn? Jag betackar mig för att människor som är mig helt främmande ska berätta för mig vad som är lämpligt för mina barn. Skaffa barn själv istället så får du bestämma hur du vill uppfostra dem.

      Om papporna inte vågar säga emot sina partners rörande pappaledighet så hjälper det inte att staten går in och säger ifrån. Blotta tanken är absurd. Jag är till döden trött på människor som ser sig skickade att detaljstyra mitt liv. Jag skulle aldrig drömma om att ha åsikter över hur du styr över din familj, kan du inte lämna min familj ifred? Snälla?

      Det enda rimliga scenariot där det är lämpligt att staten går in och bestämmer är om:

      A) Män och kvinnor är i allmänhet exakt lika bra på att ta hand om spädbarn.
      B) ALLA män är exakt lika bra som ALLA kvinnor på att ta hand om spädbarn. Det förekommer överhuvudtaget inga som helst skillnader mellan individer. Alla är kloner av varandra.

      Eftersom jag misstänker att A) är fel och vet med säkerhet att B) är fel så är iden idiotisk från början till slut.

      • Du menar att kvinnor absolut inte är oattraktiva på arbetsmarknaden pga. barnafödandet? Självklart finns det arbetsgivare som inte bryr sig om detta, men det finns således arbetsgivare som frågar om du planerar barn eller har en partner (vilket de inte har rätt att fråga).

        Samma med pappor. Självklart agera alla arbetsgivare inte likadant. Det finns säkert neutrala arbetsgivare men det finns också arbetsgivare som underförstått pressar papporna till att inte ta föräldraledigt.

        Angående huruvida det är en nackdel att inte närvara som pappa. Du verkar ta det här högst personligt (berörde jag en öm punkt?). Det är ren fakta att majoriteten av barn har bättre relation med sina mödrar. Om du tror att det är en slump får det stå för dig. Jag vet dock bättre. Jag är själv uppvuxen med min pappa och givetvis blir vi lika sammansvetsande som ett barn med en ensamstående mamma. Jag kan dock konstatera att alla jag har snackat med inte ens skulle berätta i närheten av allt som jag kan berätta för min pappa (då syftar jag på barn som vuxit upp med båda föräldrarna, ej ensamstående). Det handlar om förtroende. Förtroende är något du förtjänar och bygger upp, det är inget du bara får. När en förälder är närvarande under hela uppväxten får du ett större förtroende, trygghet och närhet för föräldern. Jag tycker det vore bättre om barn kände sig lika bekväma med båda föräldrarna och på så sätt också får en manlig förebild.

        När jag snackar om föräldraledigheten handlar det inte så mycket om föräldrarna. Det handlar om barnen.

        Fast visst kan jag samtidigt skita i papporna. Låt mammorna ta huvudansvaret för barnen och låt barnen bilda starka band med sina mammor. Fast jag tycker samtidigt det är fel och sorgligt. Speciellt när jag tänker på min egen pappa och hur mycket fattigare min uppväxt hade blivit utan honom.

      • Självklart träffar du en öm punkt. Jag vet inte om du själv inser vad du skriver, men du säger rent ut att DU, inte jag eller mina barns mamma. vet bäst vad som är bäst för mina barn. Åt det säger jag ”Bullshit”, du har ingen aning om mitt förhållande till mina barn, eller vad som är bäst för dem.

        Om du nu är så engagerad i barnen kanske du kan ta och berätta på vilket sätt det gynnar dem att ha en pappa hemma som inte trivs? Jag skäms inte det minsta för att jag vantrivdes med min föräldraledighet. Jag har aldrig förstått och kommer aldrig förstå nöjet i att titta på ett spädbarn som sover. Du delar uppenbarligen inte den här synen, och det är det som är det fina med mitt argument. Jag anser att du vet bäst för dig och att jag vet bäst för mig. Du vet däremot INTE vad som är bäst för mig, och det är närmast farsartat att jag ska behöva förklara någonting så uppenbart.

        Huruvida jag har en bra relation med mina barn eller inte vet du heller ingenting om, även om du insinuerar att jag inte har det. De flesta som vill förbättra världen, vilket jag antar att du tror du gör med dina små pekpinnar, har inte den empatiska förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Jag har en utmärkt relation till mina barn och vi trivs mycket bra i varandras sällskap. Ditt argument faller alltså platt i åtminstone mitt fall.

        Jag tycker du ska skita i papporna, absolut. Låt var och en göra som vederbörande önskar. Det är något jag låter dig göra, så vänligen återgälda.

      • Jag har lika mycket rätt att ha en åsikt som du. Vet du ens hur mycket lagar vi har som styr våra liv?

        Vad anser du om barnaga? Ska inte föräldrar själva bestämma över hur de ska uppfostra sina barn? Vem är du att komma och berätta hur de ska uppfostra sina barn? De tror inte på curling osv.

        Hur nära relation du har till dina barn vet jag inte och det intresserar mig inte heller. Jag utgår ifrån de människor jag pratat med. Det har även funnits olika undersökningar där de frågat barn (ej vuxna) vilka de skulle vända sig till i en tuff situation. Pappan kom sist (alltså personer som en kompis, lärare/skolsköterska osv. kom före). (Om någon är intresserad får jag gräva för hitta undersökningen för det var ett tag sedan men det finns säkert liknande undersökningar)

        Du verkar inte heller förstå vikten av att vara närvarande under barnens uppväxt och hur det påverkar relationen. Du behöver inte nödvändigtvis ha en DÅLIG relation för att du inte har lika nära relation som mamman har till barnen. Det är dock en väsentlig skillnad. Att du och andra pappor sen prioriterar annat i livet får stå för er.

        För övrigt handlar det inte bara om spädbarnsåldern om du trodde det. Som jag skrev bruka fördelningen av föräldraledigheten spegla barnens fortsatta uppväxt. I början kanske mamman kan ta ut föräldraledigheten för vila ut från förlossningen och amma barnet. Det betyder dock inte att pappan inte kan ta en del senare.

        Sättet du beskriver föräldraledigheten (kommer aldrig förstå nöjet i att titta på ett barn som sover) är högst personligt. Min pappa avgudade den tiden och skulle aldrig beskriva det såsom du. Sen är spädbarn olika, långt ifrån alla är lika ”lätthanterliga” osv.

      • Om det inte intresserar dig huruvida jag har en nära relation med mina barn kan jag inte för mitt liv begripa varför du säger att det är för barnens skull vi ska ha tvingande fördelning av föräldraledighet.

        Dessutom använder du begreppen ”under barnens uppväxt” väldigt märkligt. Du vet väl att föräldraledighet inte får användas från och med det år barnet fyller 8. De är väl knappast färdigvuxna då?

        Du fortsätter att insinuera att jag inte har en nära relation med mina barn och att ”jag prioriterar annat i livet”. Jag finner det häpnadsväckande att du kan dra sådana slutsatser utifrån vad jag skriver. Du erkänner ju till och med att du inte vet och inte bryr dig, hur kan du då uttrycka dig enligt ovan? Kan du inte förstå att texten är grovt förolämpande? Iofs. tror jag att du mycket väl förstår det och att förolämpningarna är menade.

        Att din pappa tyckte att din spädbarnstid var fantastiskt är ju jättekul för honom. Jag unnar din far absolut den tid han fick med dig. Du däremot unnar inte mina barn den tid de fick med sin mor, däri ligger skillnaden mellan dig och mig. Du vill TVINGA mig att göra något jag inte trivs med, eftersom du vet bäst. Om jag nu vägrar att gå med på det tvingar du mina barn att börja på dagis vid 6-7 månaders ålder. Inget pris är för högt att betala när man ska förbättra världen, inte sant?

        Anta att jag är alkoholist, att jag är deprimerad och hanterar min diagnos genom att begrava mig i arbete? Anta att jag inte klarar av att vara ensam, eller att jag får panikångest av att byta en blöja? Inget av ovanstående stämmer på mig, men jag är inte så arrogant att jag inte tror att vissa människor (både män och kvinnor) kan ha dylika problem. Men de får väl också offras på din ideologis altare?

        Rebecka vet bäst,

  4. Allvarligt, ger ni inte denna Fanny lite mer uppmärksamhet än hon förtjänar? Jag kan inte tänka mig att hon har så stort inflytande att hon är farlig.

    • Jag tenderar att hålla med. Att analysera en person med så extrema åsikter är förvisso en intressant övning i logik, men eftersom hon inte har och aldrig kommer att få som hon vill så blir det lite som att skjuta myggor med kanon. Nog måste det finnas mer ”normala” feminister som kan tänkas ha politiskt inflytande?

      • Så det är härligt med någon som säger att hon hatar dig och mig enbart pg.a vårt kön ?
        Skulle det vara lika härligt om någon skrev att han hatar kvinnor och människor av annan ras ?
        Och nej, jag köper inte skitsnacket om intersektionalitet och heller inte snacket om att det handlar om humor när feminister säger grovt nedsättande saker om män.

  5. Något annat pappor bör känna till är att om när ni ger mamman huvudansvaret för barnets uppväxt så ger ni hennes samtidigt mer makt. Är det något ni vill eller går med på? Ni kan inte både äta kakan och behålla den.

    Det är inte ovanligt att mammor vinner vårdnadstvister eller att ensamstående pappor är färre. När min mamma lämnade mig skulle jag placeras på fosterhem, de hade inte ens brytt sig om att fråga min pappa. Min pappa fick tvärtom kräva att få ta hand om mig. För mig låter det absurt att som biologisk förälder ska du behöva kräva din rätt till ditt barn.

    Dessutom har jag mött fördomar under hela min uppväxt. När jag har haft problem med något helt orelaterat till hemmet så har jag fått frågor om min mamma. För samhället verkar det högst onaturligt att växa upp med en pappa utan en mamma eller styvmamma (inte helt sant för min del, hon har varit närvarande till och från). Jag har ofta tagit illa vid mig eftersom min pappa har varit min klippa i alla lägen och när du utomstående, som påstår sig ska hjälpa mig, attackerar min pappa, blir jag extremt ledsen.

    Fast nu är jag högst personlig. Det finns kanske inte så många underbara pappor som min pappa därute? Vad vet jag. Jag tycker i varje fall det är tråkigt att barn har så dåliga relationer till sina pappor och att mammor innehar sådan makt. Fast samtidigt kan jag förstå det när en stor majoritet av pappor verkar vilja att mammor ska ta ut föräldraledigheten och därmed ta större delen av barnens uppväxt. För ni säger alla här att ni vill bestämma själva. Som det ser ut idag blir det så att mammorna tar ut med föräldraledighet om paren får bestämma själva. Jag tror inte på större förändring såvida attityderna inte förändras, och lagar kan ändra på folks attityder.

    • Jag håller inte med om att det ska anses ge kvinnan mer makt att vara mer hemma med barnet. Jag håller med om att det ÄR så, men det är den attityden som ska förändras. Arbeta med en sådan attitydförändring istället. Då gör du nytta och arbetar sannolikt för barnens bästa. Ett första steg kan förstås vara att propagera för en lagändring som gör att kvinnor inte behöver godkänna fäder om barn skaffats utom äktenskapet. Jobba på det istället, det låter som något behjärtansvärt.

      Det är tråkigt att höra att du blir ledsen när din pappa blir attackerad. Jag förstår dig. Folk som lägger sig i hur andra familjer tar hand om sina barn är ett jävla pack och jag hoppas du slipper sådant i fortsättningen.

  6. Bara en sak med det här med föräldraledighet. Staten lägger sig inte i hur mammor och pappor till sina småbarn ordnar med passning och tillsyn av de små. Det är helt individuellt så länge ingen av socialstyrelsen ansedd välgrundad misstanke finns för att barnen far illa, för då har man ju sett vilken makt dom idioterna har att ”slå till”. Om man tjänar nån miljon om året tex så förmodar jag man också har råd med nån form med privat barnpassning fram tills det blir dags för internatskola så slipper man ungjäveln i tonåren också. Om föräldrarna till den lilla illbattingen båda måste jobba av en eller annan anledning, tex att dom hatar ta hand om småbebisar och mycket hellre vill jobba, så kan dom lämpa av det lilla kräket hos nån barnkär granne eller hos faster Agda som älskar ungjäveln. Staten lär inte bry sig så mycket om det. HUR föräldrar sörjer för sina små bryr sig inte staten om så länge ingen misstanke om att barnen far illa finns. Och den av staten lagstadgade föräldraledigheten handlar inte heller om detta, något tvång av något slag, utan är just en positiv särlagstiftning precis som T skriver. Positiv i den meningen att den möjliggör för föräldrar som VILL ta hand om sina små och vara dom nära från allra första början möjlig utan att förlora ekonomiskt på det.

    Sen kan man såklart ha åsikter om hur försäkringen ska vara utformad vilket många också har, som vi sett, vilket är bra. Men motiven från statens håll till att minska den del som kan överlåtas samt öka den del som är riktad till endera mamman eller pappan är ju att staten vill använda sin positiva särlagstiftning som ekonomiskt incitament för att bryta än sen länge uppmärksammad, för barnen, skadlig struktur där papporna tenderar gå till jobbet som vanligt medan mammorna stannar hemma efter ”nedkomsten”. Skadlig för barnen, skadlig för jämställdheten samt skadlig för samhället i stort. Men alltså endast skadlig i de individuella fall där papporna VILL vara hemma med de små. Återigen måste man skilja på struktur och individ för att hamna rätt här och försöka tänka på två plan samtidigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s