Relationer och känslomässigt arbete

Fanny skriver om känslomässigt arbete.

Hon utgår återigen från en scen i Sex and the City. Kan det vara för att den tillfredsställer hennes kognitiva bias? Min egen uppfattning om relationer ligger närmare Six Feet Under (f.ö. den bästa tvserie som gjorts enligt mig), men jag vet att den inte är allenarådande. Jag fungerar på ett visst sätt, vilket innebär att jag attraherar och attraheras av personer som också fungerar så, och det präglar i sin tur de relationer vi skapar ihop. Nog för att kvinnor och män har lite olika tänkesätt, men jag tror inte att vare sig SatC eller SFU ger oss någon schablon för det typiska standardförhållandet.

Hon ”känner ofta i dessa situationer” att hon får svårt till distans och blir ”så jävla inställd på att tillfredsställa”. För all del. Jag reagerar likadant, vilket kan bli väldigt destruktivt om det går för långt. Och jag tror att det tyder på mer grundläggande relationsproblem, när sådana situationer uppstår. Man får kommunicera om problemet, och sedan kommunicera om kommunikationen. Det underlättar om man vet sina gränser, vad som kan räddas, och när det är dags att hoppa av. Men det kräver nog ofta att man har en del tråkiga erfarenheter i bagaget.

Hon tror att den här dynamiken beror på att kvinnor ”i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor”. Själv undrar jag om det inte är ett ganska allmänmänskligt beteende. Vissa föredrar att konfrontera för att ta itu med problem direkt; andra är mer konflikträdda och hoppas att problemet försvinner av sig självt. Men jag vet inte så noga. Vad säger forskningen? Några tips?

Hon säger att män ”blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket” om kvinnors känslor. Stämmer det överens med studier? Tips? Det stämmer illa överens med min erfarenhet, men anekdoter kan inte generaliseras till samhällsnormer.

3 reaktioner på ”Relationer och känslomässigt arbete

  1. Jag skulle gissa att kvinnor i allmänhet bryr sig aningen mer om vad folk tror och tycker om dem. Logiskt med tanke på att de kräver en del hjälp ifall de blir gravida.

  2. Hur naiv kan man vara utan att man själv märker det? Det är en intressant fråga. 13 -15 åringar känner att de vet bäst och att tex vuxna är mossiga etc. Vissa kommer inte hur det stadiet utan lever vidare i tron att de vet och kan så mycket. Även utan studier eller andra kunskaper. Man känner bara att man har rätt.

    saknar man förmågan att inse att man kan ha fel och att man kan förbättra sig, så blir man elefant som klampar omkring. fast själv tror man man är en smidig liten katt.

Lämna ett svar till Roi Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s