Ett manligt perspektiv på patriarkatet

Kickan Wicksell skriver om vad hon skulle göra som man.

Hon skulle som man ”hata maskulinitetsnormen” som ”kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten”. Som man har jag aldrig upplevt press att vara något av detta. På sin höjd kanske en press att vara stoisk när andra människor beter sig elakt, men jag tror att det är mer av en press jag ålagt mig själv än något som förväntas utifrån.

Hon skulle som man ”avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön”. Jag är inte förälder, så det är tyvärr svårt för mig att relatera till det. Det råder förstås diskriminering mot män i vårdnadstvister, och det är olyckligt, men heller inget som får mig att känna avsky mot hela samhället. Men det kan förstås bero på just det enkla faktum att det inte berör mig personligen.

Hon skulle som man ”vara alla feminister evigt tacksam” för att de ”förklarar överrepresentationen” av manliga våldtäktsförövare med ”en skev struktur som faktiskt går att ändra på”. Det är en ideologisk förklaringsmodell, och som sådan är den, om inte helt felaktig, så i alla fall alltför ensidig. Det finns ett stort antal möjliga orsaker till att folk begår sexualbrott, och jag fäster större värde vid empirisk forskning. Inte i egenskap av man, utan som en vetenskapligt lagd person.

Hon skulle som man ”sörja alla de unga killar som tar livet av sig” för att de ”antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet”. I princip samma invändning som ovan. Det verkar dock, så här vid första anblick, finnas mer stöd för den här uppfattningen, än för uppfattningen att våldtäkter beror på patriarkala strukturer. Som man verkar det inte orimligt, om än utifrån anekdotisk erfarenhet. Jag har aldrig upplevt någon press att våldta, eller något tecken på att våldtäkt skulle vara acceptabelt. Men skulle jag försöka ta livet av mig, skulle jag göra det för att jag ville dö och inte som ett rop på hjälp. Att ropa på hjälp på det sättet känns ganska främmande för mig, och det kan ju mycket väl bero på att man inte förväntas bete sig så.

Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?

Hon skulle som man ”hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det”. Men man köper väl inte en ideologisk förklaringsmodell i egenskap av vilket kön man har, utan efter huruvida man ser argumenten och forskningen som övertygande? Jag betraktar det som en alltför ideologiserad bild av verkligheten, som ibland men ofta inte ligger i linje med empiriska studier. Och även om jag köpte förklaringsmodellen skulle jag inte hata människor för det. En struktur är väl en samhällsövergripande föreställning som gynnar vissa och missgynnar andra — inte något som upprätthålls av enskilda människors illvilja.

8 reaktioner på ”Ett manligt perspektiv på patriarkatet

  1. ”Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?”

    Kvinnor har ett minimivärde genom sin förmåga att föda barn. En pojkflicka har inte förlorat den förmågan. Däremot är det en status/värde-förlust att visa sig vara infertil. En flickpojke är som en infertil kvinna, bara att det märks tidigare.

  2. Evolutionspsykologin erbjuder en förklaring till varför det skulle ses som mer positivt med pojkflickor än med flickpojkar: Grunden för kvinnors skyddsvärdhet är inte att de är svagare än män, utan att de föder barn, vilket är avgörande för släktets fortlevnad. Män får då automatiskt en roll att tillhandahålla skyddet. Pojkflickor är lika skyddsvärda, eftersom de fyller den primära funktionen som kvinnor. De har utöver detta en mer ‘manlig’ repertoar, men det behöver inte vara någon nackdel. Flickpojkar kan inte fylla kvinnors primära funktion, och frågan väcks om de duger för att fylla männens primära funktion. De är alltså inte ‘skyddsvärda’ och dessutom tveksamma beskyddare. Rent krasst, vem behöver dem?

    Likväl är min erfarenhet att män är toleranta mot flickpojkar, vilket följer logiskt av ovanstående, eftersom de inte innebär någon större konkurrens. Toleransen kan sättas på prov i miljöer där män förväntas utöva sin ‘skyddsplikt’ (brandmän, soldater, osv.), där kravet ställs på alla deltagare att de skall kunna bära sin vikt och inte försätta sina kamrater i fara. Som regel brukar även dessa män acceptera alla personer – kvinnor som män – som demonstrerat att de är kapabla, med visst förebehåll för kvinnor, eftersom de tydligt behöver avsäga sig sin skyddsvärdhet (specifikt för sammanhanget) först, och därmed vara bara ”en av grabbarna”. Just detta tycks misstolkas av många kvinnor, troligen för att de inte reflekterat fullt över hur mycket status skyddsvärdet ger dem.

    Om kvinnor är toleranta mot flickpojkar? Ja, antar det, men det har ju varit rabalder i t.ex. UK där transpersoners status inom feminismen ifrågasatts, eftersom ”de inte är riktiga kvinnor”.

    Frågan som borde väckas hos Kickan Wicksell är då hur det kan komma sig att män attraheras av pojkflickor, men kvinnor inte attraheras av flickpojkar. Det hänger troligtvis ihop med t.ex. det faktum att kvinnor kring ägglossningen blir mer attraherade av distinkt manliga drag, och dessutom visar upp en tydlig tendens, i genomsnitt, att gifta sig ‘uppåt’, med äldre män som kommit längre i karriären. Män visar upp större statistisk variation i partnerval än kvinnor gör (vilket möjliggörs av att färre män än kvinnor får chans att bilda familj).

    Kort sagt, det är ett intressant problem, men jag håller nog inte med Wicksell om var skon klämmer.

    • Vilken värld lever människan i?!?

      I den världen jag lever i, det samhället jag är förälder i, uppmuntras män att umgås med sina barn. Budskapet som förmedlas av i stort sett alla samhälleliga aktörer är glasklart: du duger precis lika bra som mamman. Jag har haft med min son på planerade läkar- och tandläkarbesök, akuta sjukhusbesök, kvartssamtal, öppen förskola, kommunal förskola och skola, lekparker, ja, jag har befunnit mig ensam med mitt barn i alla situationer man kan tänkas under småbarnsåren. Varit föräldraledig länge och vabbat när jag behövt, ibland på väldigt kort varsel. INGENSTANS har jag upplevt något ens i närheten av det som ovan beskrivs. Jag umgås en hel del med andra killar som också kan räknas som ansvarstagande, engagerade föräldrar. Vi pratar en hel del om barn och föräldraskap. Jag har aldrig hört ett klagomål från någon av dem om upplevelser som de som ovan beskrivs.

      Förvisso är detta anekdotisk bevisning, mina vänner och jag har ju kanske bara femtio år av sammanlagt föräldraskap. Men om strukturerna nu är så starka och allmängiltiga borde ju vi någon gång ha stött på dessa mans- och pappafientliga mekanismer?

      Eller kan det vara så att offerkoftan sitter så bra att man vill tvinga in alla andra i den också?

      • Min kommentar råkade visst bli ett svar på Ulf Ts kommentar när det var ett svar i största allmänhet på inlägget. Så kan det bli ibland.

  3. Eftersom jag har gott om erfarenhet av att vara pappa så kan jag säga att jag aldrig uppfattat mig som en sämre förälder. Däremot en annorlunda förälder än mamman, vilket jag tror att uppskattas både av mina barn och deras mamma. Barnen har redan en bra mamma, så de behöver inte en till.

  4. Jag har tänkt exakt likadant som Kickan, en tjej som jag för övrigt verkligen vill säga att jag har all tänkbar respekt för. Men när jag kom fram till samma tankar som hon gör i inlägget här, är det så att jag till slutledningen ändå kom; Jag tänker att jag skulle tänka så här som man, utifrån att jag är kvinna nu. Jag skulle förmodligen alltså inte alls tänka så om jag vore man, för den erfarenhet jag har av samhället utifrån mitt eget kön skulle inte finnas med i mig om jag var man och var född till det.
    Däremot tycker jag att hennes poänger är goda till stor del.

  5. Det här med att ”om jag vore man skulle jag…” är intressant. Speciellt som deras uppfattning om vad det innebär att vara man är okunnig, fördomsfull och schablonartad. Deras bild av manligt umgänge verkar bygga på filmen Jägarna. Sedan projicerar de kvinnliga homosociala normer på den manliga gruppen. Det har faktiskt gjort försök där en kvinna levde som man ett år. sen var hon ganska nöjd med att vara kvinna. Inte för det manliga trycket utan pga hur hon som man blev behandlad av kvinnor.
    Så om hon vore man skulle hon sannolikt ha liten makt. Varken på jobbet och definitivt inte hemma. Hon skulle vara glad om hon blev utvald som en partner. Den plats hon vill ha får hon själv ta. Hon anses vara fullt ansvarig för sin situation och sitt eget skydd.
    Sen är det intressant att hon skulle vara arg på de som gör att man som man anses vara en sämre förälder. Första steget som fullvärdig förälder borde vara att lagstiftningen är neutral i möjligaste mån (biologi). Intressant att just många feminister är emot att dela barnbidraget och stärka pappors situation i vårdnadstvister. När t ex My Vingren på fars dag skriver en krönika om misshandlande pappor (sådana är de papporna) istället för misshandlande föräldrar. Att få ses som en fullvärdig förälder väl precis vad papparörelsen strävar efter. Vem är det som är mest emot den?

Lämna ett svar till Rick Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s