Från radikal till liberal – en feministisk resa

Gästblogg av Susanna Pettersson.

Först en brasklapp:

Jag har två föräldrar – den ena är arbetslös, skuldsatt och svårt alkoholiserad och blir inom en snar framtid hemlös. Den andra är arbetslös, utförsäkrad, delvis förtidspensionerad med psykisk sjukdom. När jag var 14 år förlorade jag oskulden när en mer än dubbelt så gammal man våldtog mig. När jag var 15 år blev jag för första gången sjukskriven för en depression som var så svår att jag slutade prata och inte längre kunde förstå bokstäver eller knyta mina egna skor. När jag var 16 år sålde min dåvarande pojkvän min kropp till en knarklangare för amfetamin. När jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder hade jag 500 kr på mitt sparkonto. Jag gick aldrig färdigt gymnasiet, utan pluggade mig till mina höga betyg på Komvux mellan 20 och 22 års ålder. Jag har varit inlagd i slutenpsykiatrin ett 15-tal gånger.  När jag var 24 år försökte jag för första gången ta mitt eget liv. När jag var 25 år försökte jag igen och var en hårsmån ifrån att lyckas – jag överlevde tack vare respirator och intensivdialys. Jag har börjat om mina studier från början tre gånger. Däremellan har jag arbetat som bl.a. undersköterska i demensvården. Jag har flyttat 14 gånger mellan 2004 och 2013. Jag har aldrig ägt min bostad – jag har aldrig överhuvudtaget ägt någonting dyrare än min hund. Jag har inga tillgångar, jag har hittills nästan ingen inarbetad pension, jag kommer inte att ärva en krona när mina föräldrar går bort. Jag har i perioder som vuxen varit så fattig att jag uteslutande levt på ris. Jag har alltså inte fått något gratis.

Idag har jag inte längre någon kontakt med psykiatrin. Jag närmar mig trettio och lever ett stabilt och mycket lyckligt förortsliv med min fästman, två bonusbarn och ovan nämnda hund. Jag studerar svenska för att kunna ta ut en kandidatexamen i ämnet och ägnar övrig tid åt intellektuell förkovran, supersvåra korsord och dagdrömmeri om tårta.

Denna brasklapp skriver jag då jag mer än en handfull gånger på grund av mina nuvarande politiska ideal har anklagats för att vara såväl privilegierad som i avsaknad av relevanta erfarenheter. Nu tänkte jag ta mig an det erbjudande jag fått om att gästblogga om min resa in i och sedermera ut ur radikalfeminismen. Jag vill betona att detta främst ska läsas som ett personligt vittnesmål och inte som ett sakinlägg i den feministiska debatten. Och så vill jag varna för att det blev långt.

Vi gör väl som i en artsy film och börjar bakifrån?

Det var en sensommarnatt i det blåshål som är Malmö för tio år sedan, och jag och en god vän var på väg hem från en separatistisk flatklubb. Jag hade som vanligt under kvällen ”kärleksfullt” häcklats för min heterosexuella läggning; att höra hur vidrigt det var att jag ”föredrog kuk” och att jag ju egentligen var en könsförrädare hörde till. Och jag höll ju med – visst var jag ändå lite äcklig och hycklande som hatade patriarkatet men sen ändå hade sex med och blev kär i dem som utgjorde det?

På något vis kom vi under promenaden in på den grova förnedring som den amerikanska soldaten Lynndie England och hennes kollegor hade utsatt irakiska fångar för i Abu Ghraib-fängelset. På en av de bilder som togs i samband med övergreppen ligger en irakisk man avklädd på golvet med vad som ser ut som ett hundkoppel kring halsen. I andra änden poserar Lynndie England. Det visade sig att jag och min vän hade dramatiskt olika uppfattningar om händelsen. Jag var förfärad och äcklad och insisterade på att såväl England som hennes kollegor skulle ställas till svars för det inträffade. Min vän menade att soldaterna absolut borde ta konsekvenserna av sina handlingar – alla utom Lynndie England. Hon skulle på grund av att hon var en kvinnlig soldat inte dömas enligt samma måttstock som sina manliga diton. Enligt min vän var Lynndie England ett offer för patriarkatet och således skulle man se mildare på hennes handlingar. Det var inte hennes fria val att kränka de irakiska fångarna, utan en följd av patriarkatet hon var ett offer för då hon var kvinna.

Jag minns att jag blev så häpen att jag bara tvärstannade. Jag frågade upprepade gånger om jag förstått rätt – menade min vän verkligen att kvinnor inte kunde hållas ansvariga för sina handlingar på samma sätt som män på grund av patriarkatet? Detta var den mest extrema varianten av radikalfeministisk maktanalys jag stötte på under mina år inom rörelsen.

Vi gled ifrån varandra efter den där kvällen, min vän och jag. Jag började problematisera, fråga, vara besvärlig och vända och vrida på resonemang – hon tyckte att jag svek systerskapet. Och det gjorde jag också. Jag började långsamt fjärma mig mer och mer från hela idén om ett systerskap; en märklig sammanslutning av ryggdunk och överslätande baserad på uppfattningen om kön som essentiella kategorier. Varför skulle jag ha något gemensamt med alla andra kvinnor? Varför skulle jag självklart sluta upp bakom andra kvinnor? Vad förenade mig med alla andra kvinnor mer än mina könskromosomer?

Jag har egentligen i grund och botten alltid varit en individualist. Ett av mina tidigaste minnen är från dagis när fröken Gunvor tog ifrån mig min faktabok om kaniner för att tvinga ut mig att leka med de andra barnen. Jag minns att jag blev extremt förnärmad av detta övergrepp på min autonomi och min integritet. Vem var Gunvor att bestämma vad jag skulle ägna min tid åt? Om jag ville läsa skulle jag läsa och inte kladda i sandlådan – och detta skulle jag välja själv. Jag kröp naturligtvis in bakom ett skåp och tvärvägrade att gå ut resten av dagen.

Flykten från kollektivismen fortsatte som genomgående tema under min uppväxt. Jag var extremt lättlärd och mina utvecklingssamtal i grundskolan handlade alltid om vilket begåvat barn jag var –men jag kanske kunde försöka foga mig lite mer efter gruppen ibland? Det ska till mina lärares försvar sägas att jag ofta var en utstuderad motvallskärring under skoltiden. Jag hade grova auktoritetsproblem och gick på tvärs mot det mesta om det bara var möjligt.

Både självklart och lite ironiskt är det således att jag förälskade mig i vänsterrörelsen i högstadiet. I tron att det vänsterideologiska auktoritetsifrågasättandet var en indikation på högt i tak och fri tanke hoppade jag blint ner i en rödgrumlig soppa av planekonomiska visioner, ”det privata är politiskt” och nattlig affischering. Jag kom för första gången i kontakt med feminismen 1997 när jag läste Nina Björks klassiker ”Under det rosa täcket” och mitt intresse för ämnet exploderade. Via internet kom jag i kontakt med andra tjejer som var unga och arga. Och jag kom i kontakt med radikalfeminismen (i våra kretsar på den här tiden även kallad ”ninjafeminism” och ”anarkafeminism”).

I det radikalfeministiska systerskapet var män fiender. Vi hatade gruppen män. Vi hatade män som pratade, män som syntes, män som skrev, män som musicerade. Vi hatade den manliga kroppen och vi kom på hejaklacksramsor om hur könsorgan skulle stympas och kallade det ”radical cheerleading”.  Vi hatade även kvinnor. Vi hatade kvinnor som gick i patriarkatets ledband – kvinnor som blev fotomodeller, kvinnor som stannade hemma med sina barn istället för att göra karriär, kvinnor som bekräftade traditionella kvinnoroller. Mest av allt hatade vi högerkvinnor. Vi hatade porr, vi hatade reklam, vi hatade film och tv och böcker. Vi hatade det mesta kan man säga. Hatet var drivkraften som fick våra kvarnar att mala.

Högst i den radikalfeministiska hierarkin var de lesbiska, lägst var heterosexuella som jag själv. Som heterosexuell tjej blev jag ständigt utsatt för gliringar om mitt svek mot ”kampen”. Det gick så långt att jag en gång gjorde slut med en kille jag var kär i för att jag hade så svår ångest över hur min heterosexuella läggning bekräftade patriarkatet.

Vi var onekligen ett skadeskjutet gäng, vi som samlades under den radikalfeministiska fanan. Gemensamt för alla jag mötte, inklusive mig själv, var någon form av inre trasighet. Alla var deprimerade, alla hade ångest, många självskadade. Och alla hade vi funnit vår lisa i radikalfeminismen som lyfte ansvarets ok från våra axlar och gav oss en gemensam yttre fiende – patriarkatets strukturella förtryck. Offerkoftan är så mjuk och len mot ömmande hud att det inte är det minsta märkligt att den så ofta blir det plagg den sårade allra helst iklär sig. I den radikalfeministiskt stickade koftan presenterades vi enkla förklaringar till våra tillstånd som lät oss slippa vara ansvariga för vare sig de faktiska förhållandena i våra liv eller för våra sätt att hantera dem. Det var de patriarkala maktstrukturerna som skapat smärtan inuti och utanför oss. Det var manssamhället som gjorde att vi inte kunde sova om nätterna – och det var endast upplösandet av denna manlighetens hegemoni som kunde göra oss fria och lyckliga.

Att bli liten, att bli skör och maktlös är en så förrädiskt lockande väg att välja när bördor vilar tungt över en. En underdogposition ger sympati och det är en fröjd för den lidande att svepas i sympatins varma filt – sympati blåser på såret och gör att det slutar svida för en stund. Det dröjer dock inte länge innan lindringen avtar och såret blottläggs igen, lika blossande rött som innan.

Radikalfeminismen lever på att kontinuerligt reproducera bilden av det förtryckta kvinnokollektivet. Radikalfeminismen talar om för dig att du som kvinna saknar möjligheter på grund av patriarkatet. Den bekräftar din bild av utsatthet så många gånger att du till slut ger efter för den till fullo och internaliserar idén om dig själv som fullständigt maktlös inför omvärlden. Den inlärda hjälplösheten.  Var du än tittar ser du nu plötsligt dessa patriarkatets obändiga strukturer. Det gör ont och dina radikalfeministiska medsystrar berättar för dig att detta onda beror på att du blivit ”upplyst”. Du har skådat världen som den är.

Men är strukturteorier de allmängiltiga absoluta sanningar som radikalfeminismen påstår? Nej, givetvis inte. När jag successivt började våga närma mig alternativt tankegods öppnades en helt ny intellektuell värld för mig. Det var en process som med ett ord hämtat ur min tidigare livsvärlds vokabulär närmast kan beskrivas som revolutionerande. Fick man tänka annorlunda? Kunde man verkligen se människor som individer och samtidigt erkänna att förtryck existerade? Fick man anse att människan kan välja? Jag ska inte gå närmare in på kritik av strukturalistiska förklaringsmodeller här utan hänvisar till ett ypperligt blogginlägg i ämnet signerat Adam Cwejman som inkörsport för den intresserade.

Det spännande är vad som hände med mig när jag började slita mig fri från radikalfeminismens (och sedermera socialismens) klor. Under ett par år ifrågasatte jag allt jag ditintills hållit för sant. Jag vände på varje sten, skrapade på varje sårskorpa och vände ut och in på varje maläten gammal trasa i min mentala garderob. Jag läste, jag tänkte, jag diskuterade, jag resonerade. Jag tog hjälp av hundraåriga filosofer och samtida skribenter, mina vänner och främlingar på nätet. Varje gång det blev jobbiga konflikter inuti och utanför mig gick jag ännu djupare. Envist rannsakade jag mig själv och började bygga upp mina värderingar från grunden.

I den nya, liberala tanketradition jag närmat mig hittade jag tillbaka till den där sexåringen med kaninboken. Hon som ville tänka själv och vägrade buntas ihop med andra. Hon som upplevde sig besitta makten över sina egna val. Hon som inte såg på sina medmänniskor som kollektiva bärare av egenskaper, utan valde lekkamrater med blick för individen – man är sällsamt ideologiskt oskadad i sin syn på mänskligheten som sexåring.

Då jag väl knäppt upp den radikalfeministiska offerkoftan blev den lätt att slutligen kränga av sig när jag insåg hur påtagligt också mitt privatliv förändrades. Att gå från att förklara alla mitt livs tillkortakommanden med ”patriarkatet” till att omsorgsfullt granska såväl min omvärld som mig själv i varje enskild situation gjorde något oerhört med min person. Jag återtog makten. Makten att tänka, makten att välja, makten att vara – och viktigast av allt: definitionsmakten. Jag var inte längre ett offer hörandes till kategorin kvinnor. Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.

Skrivet av Susanna Pettersson.

Uppdatering.
Tre dygn efter att texten publicerats har den hunnit få ca 4 300 träffar, och även blivit omnämnd i SvD:

tenebrismsvd

Advertisements

59 thoughts on “Från radikal till liberal – en feministisk resa

  1. Pingback: Isabella Löwengrip vägrar fortsatt att inrätta sig i ledet | Susanna's Crowbar

  2. Mycket välskriven berättelse!

    ”Offerkoftan är så mjuk och len mot ömmande hud att det inte är det minsta märkligt att den så ofta blir det plagg den sårade allra helst iklär sig.” 🙂

  3. Årets hittills bästa blogginlägg!! Känner igen mig i mycket, jag var också offerkoftevänster ett tag på gymnasiet och ett par åfter innan jag svängde. Som mulatt fick jag också lära mig att jag var ständigt förtryck och ett offer, det var så jävla skönt att slå sig fri från de tankarna sen.

  4. Mycket bra, välskriven och intressant text! Fast det vore nog bra om det står redan i början vem som skrivit den- det tog ett bra tag innan jag insåg att det inte var dej vanliga skribenten…

  5. Briljant rysarinlägg rakt igenom! Fantastiskt välskriven och läsvärd. Hoppas många unga tjejer som nu sitter fast i det radikalfeministiska hat-träsket läser med hög igenkänningsfaktor och kan förstå det här på djupet. ”Kaninboken” och lilla 6-åriga Susanna har nu en evig plats i mitt feminist-hjärta.

  6. Oerhört välskriven text och en fantastiskt intressant historia. Sedan jag upptäckte att radikalfeminismen finns, (vilket för övrigt inte var så länge sedan), har jag funderat mycket över vad det är som driver radikalfeministerna, vilka faktorer som ligger bakom deras extrema åsikter. Din historia bekräftade mycket av det jag anade. Tack för inlägget, Susanna!

  7. Välskrivet och elegant. Berättelsen gör en cirkelrörelse från den starka medvetna individen över kaoset och de yttre orsakerna och så småningom tillbaka till den starka nu ännu mer medvetna individen.
    Så bra.
    Skriv mer!

  8. Pingback: Ord och inga visor | jerryolsson.com

  9. Det här är bland det mest djuprörande, läsvärda och väl skrivna blogginlägg jag läst på väldigt länge. Otroligt gripande och bra, och du ska definitivt vara oerhört stolt över allt du har åstadkommit. Du är en oerhört stark människa. Applåder, stående ovationer.

  10. Sussana du är en förebild på många sätt imponerad av dig och hoppas både killar och tjejer kan se att man komma vidare i livet .Tack
    Och delar texten handlar om att hoppa av en sekt som är sluten och inbunden och som inte får ifrågasättas

  11. En del lämnar radikalfeminismen eller vänstern för att de anser sig ta av sig offerkoftan, jag lämnade min lillgamla liberalism för vänstern när jag slutade hata människor och förakta all svaghet, och det blev inte sämre av att jag lämnade tron på den metafysiska entitet som den liberala individen innebär, och började förstå hur jaget positioneras relativt. Det finns ingen offerkofta i det. Underligt hur olika vägar vi går ändå, och hur våra argument och resonemang ändå är så återkommande och snarlika andra ”individers” sådana…

    • Håller med Rick. Människohat och svaghetsförakt är inget som ingår i liberalismen, utan var snarare dina personliga åsikter.

      • Eftersom mycket av liberalismens tankegods är så dominerande att det blivit status quo, och det är en ideologi som bygger på långt driven decentralisering, så framstår varje enskilt exempel på dålig liberalism som just enskilt – ett verk av dåliga individer, inte som havande med ideologin att göra.

        Självklart är det här inte ett bevis för att mina åsikter hade med liberalism att göra, men din uppdelning mellan personliga åsikter och ideologi visar inte direkt på motsatsen.

        Nej, alla liberaler föraktar inte svaghet, inte heller är alla radikalfeminister hatiska. Bara att tankegodsen kan ligga nära till hands när enskilda tar till sig dem.

    • Otäckt att du hatade människor och svaghet. Det är inget som ingår i min liberalism. Blandar du ihop med fascism eller nazism? Den viktigaste skiljelinjen mellan liberalism och socialism är gränsen mellan individualism och kollektivism.

      • Bengt: Individualism kan vara behäftad med hat, ofta för att bryta med t.ex. kollektiv, idéströmningar, personlighetstyper eller för den ett starkt band med en enskild människa.
        Ett klassiskt exempel på hatisk individualism – http://www.churchofsatan.com/

      • Tenebrism: Well – förakt, åtminstone. Vilket förvisso kan vara ett sätt att mekanisera bort känslor som hat från inställningen ifråga.

        Av individualism följer också ofta – har jag upplevt – ett förakt för den som inte kan vara individuellt stark. Märk väl ”ofta”, det är ingen determinerad kausalitet, men den för den sakens skull inte frikopplad från bilden av att människor egentligen bäst klarar sig på egen hand. Kollektivism ses därmed ner på, vilket lätt rinner över på dem som ägnar sig åt densamma, även om det är av nöd.
        Inte omöjligt ett arv från åtskillnaden rationell individ – lättlett irrationellt kollektiv som dominerade gruppsykologin kring den klassiska liberalismens födelse (då ”kollektivet” dessutom jämställdes med alkoholister och – genomgående – kvinnor).

        Jag kan säga att jag är individualist på det individuella planet (hur mycket det än låter som en tautologi), men i mycket kollektivist på det politiska planet.
        Politiken hanterar det gemensamma, som vi inte kommer undan utan att isolera oss, hur liberala vi än är.

    • Om du läst och förstått vad Susanna skriver så hade du också insett att hon hitta tillbaka till den hon var. Till hennes sanna natur och identitet som 6-åring. Till den lilla tjejen med kaninboken som bara ville bli lämnad ifred med sina kaniner för att HON hade BESTÄMT att det var DET hon ville göra just då! Så det så! Vi är olika som människor. En del vill sprätta sand i sandlådekollektivet och andra vill läsa kaninböcker. Liberaler bejakar alla sorters människor. Och det är därför Susanna känner sig bekvämare i den liberala ide-traditionen.

      • När Susanna skrev det var det en del av en personlig berättelse. När du repeterar det som argument tänker jag mer på http://www.youtube.com/watch?v=Qh2sWSVRrmo

        Lite som jag skrev till Tenebrism, människor är olika på ett individuellt plan, vilket ska respekteras, och lika på ett kollektivt. Gränsen är förvisso omöjlig dem emellan, men att vi pratar samma språk och förstår samma outtalade referenser är på väldigt kollektiv grund. Och det politiska (som jag ovan benämnde ”politiken”, vilket ju bara är en del av det politiska) hanterar det kollektiva.

        Eller, med andra ord – det kanske är friare att alla äger t.ex. varsin bil än att åka gemensamt, men är det bättre ekonomiskt? Ekologiskt? Ens psykologiskt – du är din egen i ett skitsnabbt metalhölje, och alla andra är i din väg?

  12. Fantastiskt! Bästa på länge!
    Att vara radikal (kommunist, nyliberal) när man är ung är nog ganska normalt. Har själv varit där. Numera blandar jag lite:
    Anarkisten i mig hatar och bekämpar auktoritär maktutövning vart jag än ser den, vilket ironiskt nog ofta är mot sådana som anser sig vara emot detsamma (t.ex. tredjevågsfeminister).
    Liberalen i mig älskar ordets frihet och vad det frambringar i idéer. Jag gör allt jag kan för att människor skall kunna vara sig själva och inser att om jag har problem med det så är det mitt problem och inte deras.
    Socialdemokraten i mig vill att alla skall kunna leva på sitt arbete och att ingen människa skall hamna utanför.
    Man behöver inte tillhöra någon ism alls.

  13. @ Stefan Looström

    Du säger dig ha slutat hata människor och gått med i vänstern. Det är förstås bra att sluta hata, men tror du inte att det där hatet kan ha varit ditt eget personliga problem? Det finns folk som slutat dricka när de gått med i någon religiös rörelse, men det underliggande problemet är inte andra människor, utan man själv.

    Sedan kan jag väl tillägga att jag inte tror att vänstern är lösningen för den som vill sluta hata. Den tenderar nämligen att göra hatet rumsrent så man inte längre blir besvärad av sitt hat. Det är lite som att lösa sina problem med drickandet genom att gå över till förment fina drycker.

    • @ Rick
      Självklart var det mina personliga problem som skapade hatet. Precis som Susanna Pettersson beskriver sitt gäng radikalfeminister.
      Jag ville bara påpeka att trasig -> hat inte på något sätt enbart är en radikalfeministisk företeelse (och samtidigt ingår förstås i det resonemanget att alla liberaler/radikalfeminister inte heller är hatiska). En ideologi har väl alltid ett libidinalt innehåll, vilket jag antar att vi kan vara överens om om du inte är stenhård objektivist, och när det hamnar i konflikt så är hat en känsla/verktyg som uppstår.

      Sedan tycker jag väl att hat inte alltid är negativt, som med ungefär allt annat. Där ser jag mer på vilka former det tar sig, när, i vilka relationer; det är det som avgör min värdering av hat. Jag tror att du också kan hitta exempel på när du kan se att hat har varit en viktig drivkraft, t.ex. mot apartheid för att ta ett nyligen dryftat exempel.
      Bra liknelse med fina drycker förresten! (även om jag inte håller med om det som generell beskrivning av vänstern, samt då det jag skrev om hat här ovan.)

      • Men hat kan vara en essentiell del i vissa ideologier, t.ex. nazism. Jag har fått uppfattningen att det är det även i radikalfeminism. Därför tror jag att om man är hatiskt lagd som person, dras man lättare till radikalfeminism än till liberalism.

      • Ett ord- två betydelser. Att säga att jag hatar personen X är inte riktigt samma sak som att säga att jag hatar det eller det politiska systemet. Det förra fallet är starkare, vilket vi bör reflektera lite över. Idag öser man lätt ur sig fraser som att jag hatar den eller det. Det kommer från engelskan, där man t.ex. kan säga ”I hate Corn Flakes.” Vi borde i mitt tycke reservera ordet för det som verkligen betyder något. För egen del kan jag helt uppriktigt säga att jag inte känner hat mot någon grupp individer, men nog ideologier.

        Med liberala hälsningar

  14. Fint inlägg! Jag har tittat in på din Twitter då och då, och imponerats av din klarsynthet. Även jag har ”bytt sida”, och även för mig var det en specifik händelse – eller snarare två – som fick mig att börja fundera på var jag egentligen stod. Det ena var när min då nya flickvän och jag pratade om friskolor/privatisering och hon undrade varför jag var så emot det. Jag insåg då att jag inte hade ett EGET svar, utan bara bar på en ideologisk ”sanning”. Jag är fortfarande negativt inställd till det, men hennes fråga fick mig att inse att jag i alla år bara idisslat andras åsikter och argument. Den andra omvälvande händelsen var Lars Vilks-affären. Det kan ha varit iom nåt dödshot som jag för första gången hörde talas om honom och Muhammed-teckningarna, flera år efter att han ställt ut dem första gången. Det massiva fördömandet och ifrågasättandet av HONOM och HANS motiv – och sedermera det allmänna religionsgullandet – från framför allt vänstern fick mig att må illa, och är den främsta orsaken till att jag inte längre är socialist.

    Tack!

  15. Det skulle vara oerhört intressant att höra en manlig fd radikalfeminist berätta om sin tid i rörelsen. Få saker är för mig så förbryllande som hur män kan vara radikalfeminister. Det är ungefär som om en jude skulle vara nazist.

    • Män kan absolut vara radikalfeminister. Många misstar alla radikalfeminister för att vara rabiata, det är inte alls vad radikalfeminismen är som -ism.
      Radikalfeministisk teori bygger på att vi lever i ett patriarkat och att kvinnor av den anledningen är underordnade männen.
      Som man kan du absolut skriva under på detta om du tror på det, det finns ingen motsättning i det egentligen.

    • Radikalfeministiska män påminner mig om Jackie Arklöv, den adopterade afrikanen som blev nazist och kompenserade sitt bruna skinn genom strävan att bli värst/bäst i kampen för den vita rasens överlägsenhet. Han gick längre än någon annan meningsfrände i sin generation – krigsförbrytelser, bankrån, polismord…

      Radikalfeministiska män går också in för att bli ”värre” feminister än kvinnorna själva: Johan Ehrenberg (ETC), Daniel Swedin (ledarskribent AB), Erik Holmström (Scum-regissören)…

  16. ”Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.”

    Väl formulerat !

    Fridens… / Josef

  17. Pingback: Tenebrism i SvD | Susanna's Crowbar

  18. Pingback: Ordet till Susanna Pettersson idag! | Högrelius funderingar!

  19. Tack, vilket starkt inlägg. Jag gläds åt den frihet du funnit. Men jag måste säga att det gör mig arg och ledsen att du behöver blotta dina barndoms trauman för att göra dig svår att angripa. Det säger en hel del om dina belackare, och inget av det är gott.

  20. Pingback: Presskonferens MANSUTREDNINGEN Del 2 – Män och våld, Män och utbildning | Genusdebatten

  21. Pingback: Därför borde du följa @cardiaca på Twitter | En ganska liberal blogg

  22. Pingback: Gästinlägg: Från radikal till liberal – en feministisk resa | Genusdebatten

  23. Starkt. Personligt utlämnande. Välskrivet, och till skillnad från många andras texter på temat varken krystat eller ansträngt publicitetsäskande. Klass.

  24. Det är naturligtvis glädjande att du, Susanna, blivit lycklig på senare tid. Dock kan jag verkligen inte hålla med hyllningskören, då den ”liberalism” du anammat är ju inget annat än vänsterns nidbild av liberalismen, som ”inte ser strukturer” etc. Om det nu är så att du tror dig ha inflytande över ditt liv, hur förklarar du då att du under utpressning tvingas finansiera styggelser som FRA, som spionerar på svenska folket och levererar uppgifterna till CIA, som använder dem till att enligt devisen ”hellre att 50 oskyldiga dör än en person som eventuellt är terrorist går fri” double tap drone-bomba bröllop etc i Afghanistan och Pakistan etc? Rimligtvis var det aldrig ditt mål att ditt arbete skulle användas till att finansiera sådant. Och hur förklarar du att det ekonomiska välstånd du så förtjänstfullt äntligen och efter mycket ansträngning lyckats bygga upp, helt kommer svepas bort, och du återigen kommer drabbas av misär, när den amrikanska dollarn, till följd av amrikanska riksbankens agerande, kollapsar och tar med sig västvärlden i fallet?

    Visst finns det saker du kan påverka, som t.ex. hurvida du bör umgås med dina föräldrar (som bär skulden till din dåliga start i livet) men denna påverkan gäller ju endast i frågor där makter bortom din kontroll inte har något intresse av att du handlar på ena eller andra sättet, så varje gång du eller någon annan använder detta faktum som någon slags argument mot vänsterns svammel, och därmed bekräftar vänsterns fördomar att liberaler ”inte ser strukturer”, så får ju vänstern vatten på sin kvarn.

    • David, hur har du kommit fram till det här, egentligen?

      ”Och hur förklarar du att det ekonomiska välstånd du så förtjänstfullt äntligen och efter mycket ansträngning lyckats bygga upp, helt kommer svepas bort, och du återigen kommer drabbas av misär, när den amrikanska dollarn, till följd av amrikanska riksbankens agerande, kollapsar och tar med sig västvärlden i fallet?”

      Jag antar att du agerar i bästa välvilja och uppmanar andra att säkra sina investeringar genom att undvika amerikanska dollar, eller hur var det tänkt? Du kunde säkert bidra med lite mer av dina insikter och peka mer konkret på vilket agerande av den ”amerikanska riksbanken” som kommer att leda fram till denna apokalyps. Varna världen och bli hjälte!

  25. Pingback: EN HÄRLIG KILLE™

  26. Pingback: Du kan aldrig vinna mot det enda goda | Om vikten av kaniner

  27. Pingback: Vi borde öppna ett fönster | Om vikten av kaniner

  28. Pingback: Kan en avkodas och lämna feminismen? | Häxanmexan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s