Hellre sökare än etikett-korrekt feminist

Gästblogg av Sara Schmenus.

Jag är kvinna. Jag är 35. Jag är sjukskriven. Jag lever utan partner.

Mina privilegier är att jag är cis, vit och heterosexuell. Dessa vill jag absolut inte förringa, de ger mig stora fördelar i samhället men det är också det enda jag har. Jag har en kropp som inte lyder som den gjorde förut och jag lider också av svår ångest. Jag har utöver mina privilegier inte mycket att falla tillbaka på. Jag är utförsäkrad från sjukpenningssystemet och i botten arbetslös. Jag vet hur det är att från dag till dag undra hur livet ska reda upp sig. Att känna sig vilsen i livet och ha stor misströstan för framtiden.

Ändå vet jag om att jag är lyckligt lottad. Jag har en familj som bryr sig och tak över huvudet. Jag har lätt för att uttrycka mig och jag kan göra min röst hörd. Något som inte alls är alla förunnat i vårt samhälle.

Det här med att ha sin röst hörd, att kunna uttrycka sig och ta del av debatten som finns i samhället, det var bland annat det som förde in mig på feminismen, vilket är vad jag ska tala om i denna personliga reflektion samt min resa inom den feministiska ideologin.

Jag har alltid älskat att skriva och blev uppmuntrad många gånger i skolan att ta vara på min talang för skrivandet, jag vann poesi-tävlingar och novell-tävlingar samt har utöver detta alltid älskat böcker, jag slukar både skönlitterära böcker och facklitteratur i rasande fart, men skrivandet tog inte allvarlig fart förrän jag hittade bloggandet, närmare bestämt det politiska bloggandet. Det samhällsmedvetna, det reflekterande. Det är den typen av text jag älskar allra mest att skriva. Så för ungefär ett och ett halvt år sedan startade jag en blogg med främsta inriktning; feminism och genus. Jag hade precis börjat uppmärksamma orättvisorna i samhället på grund av könen och läste så mycket jag kunde hitta om ämnena. Främst läste jag feministiska bloggar och jag kunde känna igen mig i så mycket. Deras sätt att förklara kändes som något jag kunde relatera till. En känsla. En gemenskap.

Samtidigt så skrämdes jag av den hårda tonen. Jag upplevde ofta ilska och mycket hårda ord som florerade i kommentarsfälten hos feministiska bloggar men jag gav mig in ändå. Och fortsatte att skriva mina egna blogginlägg om vad jag tyckte och tänkte om genus och feminism.

Jag blev positivt bemött. Jag fick snabbt ögonen på mig och kände mig jätteuppskattad, jag fick ganska hög trafik fort på min relativt nystartade blogg och en riktigt stor bloggerska lyfte mig rejält, något jag var oerhört tacksam för. Jag hade hittat min plats.

Sedan följde några månader när jag bloggade, fick fler följare och tyckte att jag var på helt rätt väg. Men något hade börjat skava inombords i mig. Jag har alltid varit en sökande människa och jag har svårt att foga mig efter saker ”man ska” göra. Jag har alltid varit upprorisk och uppkäftig, något jag har fått betala dyrt för många gånger och jag har även med åren försökt tona ner den sidan hos mig själv. För trots att det måste bo någon liten narcissist inom mig så ogillar jag att stå i rampljuset. Jag är hellre bisittare än den som är i fokus. Med dessa egenskaper inom mig började jag ifrågasätta även feminismen när jag väl kommit in i den. När jag bekantat mig med feministisk ideologi, retorik och andra feministiska bloggare började jag söka igen. Inom ”rörelsen”.

Det var första gången jag stötte på problem som kändes i hjärtat.

Innan jag någon gång kritiserat mot feminismen hade jag aldrig fått en troll-kommentar på allvar. Jag hade aldrig heller fått höra vidare grova kommentarer heller. Jag var en av de få förskonade feministerna på nätet. Jag har massor med feministiska kontakter som har fått höra både det ena och det andra otrevliga om dem, bara för att de är feminister, men jag satt oattackerad vid sidan om. Många frågade mig hur hårt jag modererade mina kommentarer och i ärlighetens namn; mitt första år som feministbloggare krävde inte mer än cirka tio personer blockade. Det är inte ens en i månaden. Det är riktigt låg troll-statistik för att skriva om feminism.

Mina problem började när jag började ifrågasätta feministiska teorier, feministisk retorik och feministisk strategi. Det var först då jag hamnade snett. Jag pratar ju bara utifrån egen upplevelse, så min berättelse är enkom subjektiv, men jag fann allt för mycket  skrivande  om hur män sitter på all makt, hur män ”mansplainar”, hur patriarkatet förgiftar oss, hur allt är männens fel och hur förtryckta kvinnor är generellt. Hur vi är offer för patriarkatet och hur vi som kvinnor aldrig ska känna skuld för att vi mår dåligt i en patriarkal värld.

Här började jag för första gången känna att jag inte kunde leva upp till feministisk agenda. Jag misstror inte kvinnor som känner sig förtryckta men jag började ifrågasätta detta med patriarkatet. Patriarkatet kräver att det bara är män som har makt, äldre män som har makt och kvinnor samt yngre män inte har något alls att säga till om. Jag började läsa statistiska undersökningar ur olika vinklar och kom fram till att ja, inom vårt styre, på riksdagsnivå är det överhängande män, men inom offentliga sektorn sitter många kvinnor på höga poster. Inom privatsektorn är det sämre, inom vården är det mest kvinnor, inom bygg mest män osv osv osv. Jag läste och vred och vände på allt och började också undersöka underliggande orsaker till varför det ser ut som det gör. Svaret innan jag började tvivla  hade varit; patriarkatet men nu är jag inte lika säker längre. Vi har ett samhälle där vi i teorin har samma rättigheter och skyldigheter men ändå premieras män många gånger och i andra fall kvinnor.

Samtidigt som jag försökte linda mitt intellekt kring frågorna om patriarkatet så började jag känna en besk och bitter smak över ranter på twitter från feminister, om hur de tycker SCUM är en rimlig bok, inte som konst utan som en verklig bok. Jag kände hur jag tog avstånd känslomässigt från de som anser att männen inte alls behövs i feminismen. Hur män är sekundära i den feministiska ideologin och hur män är fienden.

Jag kan inte se män som fiender. Män är medmänniskor, mina medmänniskor. Kvinnor är mina medmänniskor. Alla är mina medmänniskor, hur kan då hälften av dem vara min fiende. Jag kan inte känna det. Det går inte.

Jag kan känna att vissa grupperingar i samhället är mina ideologiska motståndare men jag kan inte se en gruppering som fiende. Det ligger inte i min världsbild att dela upp folk i vänner och fiender. Hat ligger inte för mig alls och jag vill inte ställa upp på en hatisk retorik, ett sätt att tala där en grupp blir hatade av mig oavsett om de är aktiva eller passiva. Jag kan känna avsky, märkväl avsky, inte hat, mot grupper som aktivt står för grisiga ideal, exempelvis har jag nolltolerans för SverigeDemokraternas politik och ideal. Jag har starkt ogillande för rasister, vuxna som förgriper sig på barn, våldsverkare och de som begår våldtäkter, men vad som är gemensamt för dessa grupper är att de aktivt gör det jag ogillar dem för. En man är bara en människa. För mig är manshat lika obegripligt som kvinnohat.

Jag tror att i frågor där vi behöver enas, förenas och lära oss att samarbeta kan vi inte bygga upp genom att hata. Jag kan förstå att vissa känner ett hat, men jag tror inte det är vägen att gå. När jag yttrade detta så fick jag höra att många hade vunnit massor med hat och arg retorik. Att de själva fann kraft i sitt hat och fick folk att fatta med sina arga ord och det är säkerligen sant. Jag kan bara inte ställa upp på det själv.

Här ändrade jag en hel del i mitt bloggande och började släppa in till större debatt. Öppnade upp mina ämnen mer för debatt och det kom fler, från olika läger. Jag började få både jämställdister, icke-feminister och feminister i en större blandning i mitt kommentarsfält och mina kommentarsfält blev allt mer komplexa.

Men den grupp som minskade i antal var feministerna. Jag fick dessutom en hel del skit för att jag svikit och onekligen, det hade jag gjort. Jag hade allierat mig med fienden. Dels för att jag hade kommenterat medhållande i ett kommentarsfält som kritiserade feminister, gällande feministisk retorik. Efter detta råkade jag ut för mina första riktiga troll. Efter det råkade jag ut för mina första riktiga motståndare. Feministerna själva.

Jag har aldrig fått höra från en antifeminist att jag är dum i huvudet eller ond. Jag har aldrig fått höra från en antifeminist att det är synd om mig för att jag är korkad och ledd i fel riktning. Det har jag däremot av feminister.

Jag säger inte att jag inte förtjänar att höra det egentligen. Jag har svikit feminismen och dess rörelse med kritik, jag har vänt mig mot och tagit strider med stora feminister och givetvis kommer det kritiseras, det säger jag ingenting om men kritiken från feminister har varit bra mycket grövre och elakare på ett mobbliknande sätt än när jag fick kritik från andra grupper. Det känns udda. Jag förväntar mig inget annat än kritik när jag bland annat öppet och hårt kritiserat hur några gått till väga i sin retorik men jag skulle önska att kritiken såg mindre högaffelsformad ut.

Jag anser mig fortfarande vara feminist men det är många feminister som skulle opponera sig och säga att jag ljuger, att jag är en falsk feminist och att jag är en slav för patriarkatet som slickar mäns egon. De får gärna ha den bilden av mig; själv ser jag det mer som att jag hellre vill höra även hur män tänker i jämställdhetsfrågor än att vara del av den sida som anser sig ha ensamrätten att diktera villkoren. Jag tror männen behövs i jämställdheten precis lika mycket som kvinnor. Därför kritiserar jag där jag tycker det är befogat, inte där andra säger att det ska kritiseras. Därför hyllar jag, där jag tycker det är rätt att hylla, inte för att andra säger det. Men det är hårt att sticka ut hakan, framförallt när man sticker den åt två håll samtidigt många gånger. Det kanske är upprorsmakaren i mig, eller så är det mitt sökande, den del av mig som vill vrida och vända på allt, den del som alltid vill veta mer, få mer kunskap och mer kunskap får jag genom att bredda mina perspektiv. Därför gör jag det.

Gästblogg av Sara Schmenus.

25 reaktioner på ”Hellre sökare än etikett-korrekt feminist

  1. Med stor uppskattning läser jag vad du skriver, Sara. Det har jag gjort under en ganska lång tid, ibland har jag kommenterat, men oftast bara läst. Det är inte alltid jag har samma åsikt som du men jag ger mig tid att höra din och om jag känner anledning, ge min.
    Vi behöver dig och det du målar upp på den av regnbågen färgad palett som kallas åsikter och som vi alla bidrar med och där ingen skall vara tystad.
    Ingen!,

  2. Pingback: sleeping with the enemy | Sara Schmenus

  3. Tack för att jag fick läsa; det är skönt med andra röster, ja oavsett om man håller med eller inte. (Ja, även på icke feministiska bloggar tenderar det ju att bli för likriktat.) Jag hoppas även du finner vägen ur ångesten snart. Att skriva bra, med substans och med fakta, är en förmåga som kanske kan leda dig vidare.

    Sen krävs det ju ingen större analysförmåga om man står utanför och studerar radikalfeministiska bloggar vart det barkar hän för dem som skriver där och för de som enbart håller med.
    Det värmer för stunden, men energin tar slut och det blir tomt.
    härligt att du tog dig ur den. Lycka till Sara med skrivande och livet.

  4. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter i den här utmärkta texten! Jag ska bara vara petimeter och påpeka att i riksdagen är det nu 45 % kvinnor och 55 % män. En övervikt för männen, visst, men kanske inte skriande. Förhållandet har legat närmare 50/50 tidigare. Dessutom har kvinnor något fler könsspecifika rättigheter än män i Sverige. Slut på klagandet.
    Du är stark som vågar gå din egen väg, det kommer du säkert att få mångfalt tillbaka så småningom.

  5. Jag säger inte att jag inte förtjänar att höra det egentligen. Jag har svikit feminismen och dess rörelse med kritik, jag har vänt mig mot och tagit strider med stora feminister och givetvis kommer det kritiseras, det säger jag ingenting om […]

    Jag tycker att det här motsägs av det du säger senare:

    själv ser jag det mer som att jag hellre vill höra även hur män tänker i jämställdhetsfrågor än att vara del av den sida som anser sig ha ensamrätten att diktera villkoren. Jag tror männen behövs i jämställdheten precis lika mycket som kvinnor. Därför kritiserar jag där jag tycker det är befogat, inte där andra säger att det ska kritiseras.

    Jag har svårt att tro att du själv tycker att du svikit feminismen genom att verka för en öppen och ärlig debatt. Att ”män behövs i jämställdheten precis lika mycket som kvinnor” borde väl egentligen inte behöva sägas – hur skulle det någonsin kunna bli jämställt på något annat sätt?!

  6. ”Men den grupp som minskade i antal var feministerna.”
    Tror det går att visa korrelation mellan hur många olika åsikter som uttrycks och antalet feminister som besöker en hemsida… Ju fler åsikter desto färre feminister.

    ”Jag anser mig fortfarande vara feminist”
    Det går nog över om ett tag 😉 Jag kände mig som feminist fram till ungefär 4 år sen. Kom nån tomte från en kvinnojour och höll en föreläsning. På den föreläsningen fanns en snubbe som ställde kritiska frågor. Sen gick jag hem till google och har varit fast i det här intresset för jämställdhet sedan dess. Jag insåg ganska snabbt att feminismen så som den ser ut idag inte är särskilt hälsosam för någon. Jag träffade på mina 10 första feministiska troll första 2 gångerna jag kommenterade på en sida om jämställdhet. Tog 2 år innan jag hittade den första feministen som inte var ett troll (i bemärkelsen att personen inte använde invektiv i varje mening, klistrade åsikter på en som man inte hade osv osv osv). Jag upptäckte också att trollen existerar i verkliga livet och att man inte kan ha en åsikt som inte är precis i linje med den specifika feminist man pratar med utan att invektiven börjar flyga. Jag har insett att dessa människor finns överallt och om jag vill vara säker på att mina åsikter inte skadar mig när jag söker jobb mm så får jag hålla mig anonym. Och då får man också invektiv kastade i ansiktet eftersom feminister anser att man är ”feg, säkert ful, vågar inte stå för vad du tycker” osv osv. Kort sagt – från början var jag feminist för att jag inte visste bättre.

  7. Det du träffade på var den kvinnliga homosociala likriktningen. Man ska yla som de vargar man är ibland. Är du inte med oss i alla detaljer är du mot oss. Inom feminismen har man kanske gjort upp med en del normer om hur man kan uttrycka sig som kvinna, men man har inte gjort upp med den kvinnliga normerande likriktningen. Därmed ersätter man normer med andra normer.

  8. Sara: Jag uppskattar dina inlägg så mycket, både det här och på din egen blogg. Du skriver naket och utan omskrivningar om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Du bottnar i feminismen och känner med alla tjejer och kvinnor som har känt sig begränsade på olika sätt. Hur mycket jag känner igen mig i det du skriver ska jag inte berätta nu men så mycket kan jag säga att jag förstår precis vad du menar. Samtidigt öppnar du ärligt upp för nya infallsvinklar, med en stadig fot kvar i solidaritet för alla kvinnor men öppen för en äkta och förutsättningslös dialog hur man kan gå vidare.

    Jag tycker du är både modig och väldigt klok. Kram

  9. Yes! Tack för dina ord! Och tvivla aldrig på att du är feminist! De senaste månaderna har jag fått en besk smak i munnen när jag läst de bloggar som ”inne-feministerna” uttrycker sina tankar i. De förlöjligar alla män och de kvinnor som inte delar deras uppfattning. När jag protesterade så blev jag fullständigt sågad av ägaren till bloggen och en av hennes ”anhängare”. Hang-around, heter det så? De som står utanför cirkeln och med stjärnglans i ögonen hänfört dyrkar sina anhängare?
    Förlåt mina krassa ord, men jag oroas över det förakt som deras förakt får mig att känna.
    Well, fortsätt med det du gör Sara, för du gör det bra!

  10. Bra skrivet, och starkt av dig att gå din egen väg och inte låta dig påverkas av mobben. Jag får intrycket att feministerna, alltså den radikala varianten som du nu ställer dig tveksam till, fungerar väldigt likt en religiös sekt. När man går med får man otroligt mycket kärlek (”pepp” kallar väl feministerna det för?) men går man ur så blir man förföljd, utfryst och hatad. Precis som en sekt försöker dom isolera en också, dvs om det kommer fram att man fört diskussioner med en jämställdist eller liknande så blir man misstänkliggjord. För man ska bara tala med dom andra inom sekten, och definitivt inte tänka egna tankar. Den goda nyheten är väl att få av dom skulle gå till fysiska handgripligheter mot en utan de flesta nöjer sig med att bröla på Twitter. Hoppas jag i alla fall.

  11. Jag är också feminist och till skillnad från dig möter jag ganska ruttna antifeminister. Kanske inte på bloggar men jag brukar besöka chattrum och där får jag genast höra att jag är en ”manshatande feminist” utan att jag skrivit något som kan tolkas på det sättet. Känns jävligt trist att inte kunna stå för vara feminist eftersom du blir direkt stämplad som manshatare. Detta verkar inte vara din upplevelse, men det är min. Nej, jag håller absolut inte med allt som feministiska bloggarna skriver (lika lite som jag håller med ett parti i ALLA frågor). Däremot finns det mycket att känna igen sig i eller reagera över. Jag har fått många ny synvinklar som jag fortfarande stödjer. Fast då och då dyker det upp något jag är tveksam till (antingen åsikten eller hur åsikten är uttryckt). Jag läser således inte alla feministiska bloggar frekvent utan jag är trogen följare av Lady Dahmer.

    Jag hoppas också att vi kan enas som att kvinnor och män kan försöka förstå och lyssna på varandra. Även om jag kan förstå en kvinna som blivit utsatt kan hata män, så tror jag inte att det är bra för samhällsdebatten. Från andra debatter har jag fått den erfarenheten att du når ut till mycket fler genom att vara ödmjuk, inte nödvändigtvis mesig eller inte uttrycka dig klart och tydligt, men att uttrycka dig på ett icke hatiskt eller aggressivt sätt. Sen är det alltid lite svårare med text, men det går. Motståndare lyssna då bättre, även jag. När någon kallar mig manshatande feminist så slutar jag lyssna. Om någon istället ger mig konstruktiv kritik så lyssnar jag. Borde inte det vara målet?

    • Rebecka, det där med ”manshatare” tror jag är ett fall av högljudda minoriteter. Om man inte aktivt deltar i en ”subkultur” (för att vara slarvig) blir det de mest högljudda och kontroversiella som letar sig igenom bruset och syns för en. Kan ju jämföra med kvantfysik – en ”svensson” som inte aktivt läser om det (även om det som jag är som glad amatör) kommer höra en massa dumheter och obefogade extrapoleringar från alla sorters charlataner, och då blir det lätt att tro att hela området är sådant. (Man brukar skämta om att offentlighet och skolböcker alla talar om Köpenhamnstolkningen, medan ”alla” aktiva forskare sedan länge avfärdat den till fördel för andra.)

      Problemet med att ”nå ut” med en mjukare och mer resonlig attityd är att du egentligen bara når de som börjat intressera sig för området. Och det finns en överhängande risk att de genom slösurfande på bloggosfär och youtube redan ”förgiftats” av de riktiga ”manshatarna”.

      Svårt att säga vad lösningen på det problemet är, dock. Jag har ingen rak lösning.

    • @ Rebecka

      Var du själv står kan jag förstås inte veta exakt. Däremot följer du enligt dina egna ord en bloggare som brölar ut: ”Fy fan vad jag hatar 8-åriga pojkar”. Vad kan man säga om sådant? Inte manshat…? Nähä, inte det, utan pojkhat. Rättare sagt småpojkshat. Vem är det som ska lyssna på sådant? Småpojkarna…?

      • Jag har aldrig haft någon vidare framgång med argument utifrån konsekvens, så i sådana här fall är nog idén att en grupp människor har vissa egenskaper som gör att de förtjänar hat.

        Bakgrunden här var väl, om jag minns rätt, att några 8-åriga pojkar hade trakasserat en tjej sexuellt. Det generaliseras till 8-åriga pojkar i allmänhet, som då förtjänar hat genom att dela samma ålder och (framför allt) kön med de som trakasserat.

        Att däremot läsa en artikel om tjejer som begått ett brott, och slå fast att ”fy fan vad jag hatar tjejer”, vore fel. Det vore inte det fina hatet utan det vidriga hatet (d.v.s. det som inte riktas mot pojkar/män utan mot tjejer/kvinnor).

        Den bakomliggande förklaringen är förstås en analys som konstaterar att de 8-åriga pojkarnas trakasserier är ett strukturellt förtryck. Men som den där raden i Goethes Faust säger: som någon är, sådan är hans Gud. Man kan dra slutsatsen att det finns en övergripande struktur som gynnar vissa på bekostnad av andra. Eller att det handlar om enskilda personers förtryck som gör att de förtjänar hat. Den tolkning man föredrar, väljer man.

        Personligen blinkar mina varningslampor så fort någon använder en analys eller ism för att legitimera/ursäkta hat mot grupper av människor. Då drar jag slutsatsen att analysen/ismen har fel, eller att personens tolkning av den är väldigt skev.

  12. Bra skrivet Schmenus. Jag är glad för din skull att du kommit ur sektens grepp med livet, förståndet, din skrivförmåga och psykiska hälsa i behåll.

  13. Hej, Sara!

    Jag lyfter på hatten. Gillar sedan innan ditt mod men nu tog du det ett steg längre. Att kritisera motståndare kräver inget av en person, man har sitt kollektiv i ryggen. Att kritisera de egna är vanskligare…

    Jag läser dina argaste medsystrar varje dag för att få balans på nyhetsflödet (ja, jag läser högerextremister och andra avvikare också) och det som hela tiden slår mig är att vi aldrig kommer att kunna bygga ett samhälle, ett ”vi”, med den inställning som råder hos feministerna. Ett ständigt konfliktsökande, ett ständigt sökande av offerrollen och ett ständigt antagoniserande. Det är som att nu när man har fått hela samhället att ställa upp på grundläggande feministiska premisser, som lika lön, dagis eller särbeskattning, så går man vidare och finner mer svårlösliga konflikter.

  14. Rebecka, hur tror du att LD:s feminism ska ha nån framtid med den framtoning hon har. Hon spyr galla över alla män hela tiden, allt är deras fel och inga man överhuvudtaget behöver ägna en tanke åt. Hur tror du att det ska funka att förändra ett samhälle om hälften av befolkningen inte ska lyssnas på. Hon drar sig ju inte ens för att hata 8-åriga pojkar. Nej jag tror att hon har nån personlig agenda och hatar av personliga skäl och inte som ett sätt att egentligen hjälpa andra kvinnor. Jag tröttnade på henne för länge sen för jag tycker inte att hon är trovärdig, hon vill bara ha uppmärksamhet och för henne är det viktigt att vara den största bloggerskan inom den s.k. feminismen. Hennes inlägg är ytliga och inte särskilt analyserande utan mer lättsmält publikfrieri.

  15. Bra Sara ! Inlägget återkopplar mod , råd och dåd i undertecknad också !

    Det finns ingen anledning att stå ut med den anala fixering som dagens jämställdhetsdebatt urartad i . Kön…kön och åter kön.

    Finns det en chans att erövra debatten om mänskligt varande, och om möjligt nyansera den så långt som möjligt, så måste vi sätta ner foten och gå i clinch med demagogerna som appellerar till människors känslor och fördomar.

  16. Pingback: trött | Burgschki 2.0

Lämna ett svar till Eric Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s