När kränkthet blir demokratiproblem

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Mot bakgrund av det fick jag idag propåer av Fanny på Twitter. Hon undrade varför jag fortsätter att kritisera hennes idéer, trots att hon inte vill att jag gör det. Jag ”borde ju kunna respektera” det — men ”samtycke är väl inte [min] grej”.

Jag försökte inte ursäkta mig, för det är inte något som kräver en ursäkt. Det står var och en fritt att kritisera vad offentliga debattörer säger offentligt. Och det är inte bara en olycklig omständighet, utan en grundbult i det demokratiska systemet. Vi varken behöver eller förväntas be om lov innan vi kritiserar en idé, ett argument eller ett resonemang. Det omvända leder oss direkt i händerna på en diktatur.

Som liberal är samtycke f.ö. en integrerad del av min värdegrund. Det betyder inte att jag behöver någons samtycke i alla lägen. Jag behöver det t.ex. om jag vill låna eller köpa något av dig, eller om jag vill att du följer med mig någonstans — eller om jag vill ha sex med dig. Det hela är förstås en insinuation om att jag säkert begår sexuella övergrepp eller våldtäkter, men vad jag faktiskt gör är att kritisera offentliga debattörers texter. För det behöver jag inget samtycke.

Min kritik betraktas som gränsöverskridande trakasserier. Själv kallar hon mig i samma diskussion för ”kräket”, ”sjuka jävel” och ”patetisk liten människa”, och hon säger att ingen har någon skyldighet att vara snäll mot mig. Hur kommer det sig att kritik mot någons påståenden och argument uppfattas som så grovt att det associeras med våldtäkt, medan den här typen av angrepp mot person ses som acceptabla?

I Harrisons essä definierar någon begreppet integritet som ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”. Och det är en utgångspunkt som postmodernismen har gett oss: idén att det viktiga inte är att försöka utröna vad som faktiskt stämmer, utan hur något råkar kännas och uppfattas — och att dessa känslor och uppfattningar kräver eftergifter från omgivningen. Jag citerar Harrison själv:

”Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.”

Det bör väl stå var och en klart att det här är en oroväckande utveckling. Inte på grund av någon enstaka Twitter-debatt, utan på grund av att synsättet, om det får större fäste, blir ett reellt demokratiproblem som riskerar att hota våra mest grundläggande friheter.

15 reaktioner på ”När kränkthet blir demokratiproblem

  1. Är detta orsaken till att du återgått till att skriva om radikalfeminismen igen? Hur som helst gillar jag det- ditt arbete med det betraktar jag som viktigt.
    Jag hoppas att du återigen lägger upp särskilda länkar till de olika radikalfeministiska skribenterna till höger på skärmen. Det var mycket lättare att hitta allting när det fanns! 🙂

  2. Jag kan inte låta bli att undra VARFÖR Fanny ogillar att du kritiserar henne. Om hon nu tycker att du är ett kräk mm, borde dina åsikter inte betyda någonting för henne. Kan det rentav vara så att hon inser att det ligger något i det du säger?

    • Den primära utgångspunkten är nog att saker och ting inte skall bedömas utifrån sitt innehåll, utan utifrån sin påverkan. Om hon tycker det är jobbigt att bli kritiserad blir det huvudfrågan, inte huruvida det kanske ligger något korn av sanning i kritiken. Hon ser det alltså som att hon tvingas stå ut med trakasserier, inte som att hon möter kritik som bör tas någon hänsyn till. Det är i alla fall min uppfattning av situationen.

    • Fanny blir ju helt avklädd av Tenebrism, så det är givet att hans kritik är väldigt jobbig. Speciellt när hennes skara kan läsa hans kritik mot henne och då gungar ju marken under henne.
      Man behöver ju bara läsa Fanny när hon beskriver sig själv för att förstå hur det känns när hennes stora ”grej” i livet skjuts i sank.
      Hennes reaktion blir alltså helt begripligt. Men det är ju på ett barns nivå. Det ser ju de flesta som är över 18 år. De flesta ser ju också kopplingen till demokratiproblemet. Men för Fanny är det ju inget problem eftersom hon ändå inte vill ha demokrati.

      Om man sammanfattar det utan att vara snäll, så är Fanny oerhört usel på att debattera och då finns det, precis om hos barn, bara kvar: Du är dum!

      • Jag tror inte hon upplever att hon blir avklädd och skjuts i sank, eller att marken gungar. Det förutsätter att hon skulle vara något troll som vet att hon framför ohållbara resonemang, och det tror jag inte att hon är. Det jobbiga är nog snarare att möta kritik vad kritiken än må innehålla. Det är symptomatiskt för rörelsen att allt och alla som inte stämmer överens med världsbilden möter hån och hat. På samma sätt gungar inte marken under henne. Det finns inget jag eller någon kan säga för att orsaka sådan gungning. Det handlar om identitetspolitik. Det är inte argument som övertygar utan påståendens form och upphov (hur det sägs och vem som säger det).

    • Man behöver inte vara ett troll för att uppleva att man får sina argument motbevisade. Är man ett troll har man tvärtom inga (uppriktiga) argument. Däremot tror jag att det kan ligga mycket i det att kritikens innehåll är ovidkommande. Fanny har upprepade gånger visat prov på inställningen att det är vem som säger något som spelar roll, inte vad som sägs. Samtidigt är ju det ett oerhört omoget resonemang. Och att kräva respekt för samtycke till kritik är så löjligt så jag inte ens trodde Fanny om det.

  3. Ett i sanning märkligt samhällsfenomen. Man publicerar sig med en funktion som ger alla möjlighet att ta del av det man publicerar, men man förväntar sig samtidigt att det man skriver ska vara privat, och inte föremål för kritik. Är det då inte bättre att man kommunicerar på något annat sätt med de ”troende”, t ex en mailinglista?
    Vill f ö rekommendera Maciej Zarembas ”Först kränkt vinner” och ”Jaktscener från Lärarhögskolan” som publicerades 2008, och som nu tyvärr ligger bakom en betalvägg. Båda artiklarna kan dock fortfarande nås via denna länk:
    http://genusdebatten.se/forums/topic/maciej-zaremba-forst-krankt-vinner/

  4. Pingback: Filmtajm | WTF?

  5. Pingback: Förtryckande motorcyklar | WTF?

  6. För en gångs skull förespråkar jag ett maktperspektiv. Kränkthet är ett maktutövande, en härskarteknik om man så vill. Att hon kan skymfa din person samtidigt som hon tycker det är kränkande att du utmanar hennes argument är nog inte ett uttryck för ett ställningstagande utan en fungerande strategi, inlärd via modellinlärning, förstärkt av människor och ett samhälle som håller med henne.

    Kränkthet ger förstås ett sken av svaghet och hjälpbehov men i själva verket kräver det makten att samla människor på sin sida.

  7. Aldrig har så många känt sig så kränkta på så kort tid:)
    Om våra förfäder hade kunnat rotera i sina gravar, så hade hade nog ingenjörerna kunnat lösa energiproblemen för all framtid…

Lämna ett svar till Malte Skogsnäs Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s