När kognitiv bias sätts i system

Ni har säkert inte hört talas om Rothbards lag. Men denna lag (som formulerades med glimten i ögat) säger att människor tenderar att specialisera sig på det de är sämst på.

De flesta aktivt debatterande radikalfeminister jag stött på har illustrerat Rothbards lag väl. De specialiserar sig på att vara mot sexism, men fäller ofta själva sexistiska uttalanden om män. De specialiserar sig på att vara mot rasism, men dömer ofta folk på grund av deras hudfärg. De specialiserar sig på jämställdhetsfrågor, ofta utan att visa grundläggande respekt för oliktänkandes övertygelser och upplevelser.

Jag tror att det här är symptom på ett mer grundläggande kunskapsteoretiskt problem.

En teori om hur samhället är beskaffat behöver, särskilt om den också skall omsättas i politiska beslut, vara tydligt definierad. Både utgångspunkter och slutsatser bör redogöras för med rimliga krav på tydlighet. Det vill säga: de bör redogöras för på ett sådant sätt, att man inte i ett senare skede kan utvidga eller förändra dem ad hoc utan att det blir uppenbart att man gör just det. Även målsättningar behöver redogöras för med samma tydlighet. Man måste till exempel, på en konkret nivå, kunna säga vid vilken punkt ens målsättningar blivit uppnådda.

En teori som inte gör något av detta förändras godtyckligt med dess anhängares respektive viljor, agendor och personliga bias. Den blir inte en specifik uppsättning avgränsade premisser, slutsater och målsättningar — så mycket som en ständigt föränderlig produkt av hur debatterna för tillfället råkar se ut. Sådana teorier riskerar snabbt att slå knut på sig själv.

Ett exempel som diskuterades tidigare idag är dubbelbestraffning, den här gången ifråga om smink. En kvinna som sminkar sig anses allmänt göra det för att anpassning till traditionella normer ger henne patriarkal bekräftelse. Hon agerar alltså som ett offer för förtryck. Men om hon låter bli att sminka sig? Då upprätthåller hon istället bilden av kvinnan som naturlig, ren och oskuldsfull, och den är förstås också ett uttryck för patriarkalt förtryck. Oavsett handling finner man ett sätt att låta den bekräfta den slutsats man vill nå.

Ett äldre exempel är mannen som håller upp en dörr för en kvinna. Om han gör det, utgår han från att kvinnan är svag, osjälvständig och i behov av en mans hjälp i tillvaron. Om han inte gör det, beror det istället på att han ser det som självklart att inte behöva ta hänsyn till kvinnor och anstränga sig för deras väl. Den slutsats som skall dras, dras också. Om man på detta sätt tolkar sin omvärld för att passa med en viss slutsats, märker man också snart att den alltid går att tolka så. Det leder till att ens övertygelse stärks. Inte ett enda exempel kan trots allt visa att man har fel någon endaste gång.

Som akademiker är jag plågsamt medveten om att många humanistiska institutioner underblåser det här tänkesättet. Det viktiga anses vara att hela tiden problematisera fenomen, inte att eftersträva klarhet och koherens. Det lär oss att tänka på olika sätt, men dessvärre inte att tänka rimligt, förnuftigt eller vetenskapligt. Och det är i slutändan något jag skuldbelägger postmodern kunskapssyn för.

Annonser

10 thoughts on “När kognitiv bias sätts i system

  1. De flesta svenska feminister idag – de som syns och hölrs något så när i alla fall – är helt enkelt inte emot sexism alls av princip längre. Varken sexism i tal, i handling eller som taktik i vardagen är man emot, och varken när det gäller synen på kvinnor eller män – även om hens ibland ger sken av att vara det. Attityden är snaraee ”jag är emot sexuism när det drabbar mig och mina polare på ett negativt sätt, men jag är ju inte emot det på princip. Nej du, sexism är kul, den har man ofta nytta av för att ta sig fram. Så när jag gör litet märkliga saker så har ni inget för att kalla det sexism! Tihi!”

    För inte så länge sedan – bara ett par årtionden sedan faktiskt – räknades det som en självklarhet av de flesta, även av aktiva feminister, att en feminism som ska tas på allvar måste vara förenad med kamp mot sexism. Inte som ”jag-kräver-att-få-det-gratis-och-genast”-kamp, utan som en ambition att ingen ska få en mängd resväskor fyllda med bagage om vad du får/inte får göra som kvinna eller man nerkörda i halsen. Dessutom sågs det som viktigare att komma till rätta med ingrodda sår i samhället och i mänskliga relationer än att stå och ropa ”det var han som började!”. Många tar fortfarande för givet att dessa ambitioner finns där, men i den feministiska debatt som förs i dagens Sverige är det perspektivet knappast levande längre. Det har ersatts av blint kravmoraliserande, dramaquenneri och idolisering av ”starka kvinnor” (Beyoncé, Gudrun Schyman, Rihanna, Loreen, Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin) som antas vara värda allas dyrkan (och som antas dela samma idéer om vad feminism innebär) utan att någon behöver förklara varför. Det här är undermåligt, men media bryr sig förstås inte.

  2. Det du tar upp att feministerna förändrar betydelsen av ord för att passa deras agenda och att vissa sätt att handla bedöms olika utifrån personen som begår handlingen gör det ju i princip omöjligt att diskutera feminism.
    Det enda sättet att hantera detta blir ju då,enligt mig, att bedöma vad feminismen står för utifrån dess mest högljudda och uppsatta företrädare som t.ex Schyman och Sveland.

    Om jag var en traditionell feminist som verkligen jobbade för jämlikhet och inte en extremfeminist så skulle jag bli oerhört irriterad på att debatten kommer att handla om den kontraproduktiva extremfeminismen.

    • Du kan vara irriterad allt du vill, men det handlar om tolkningsföreträde, och uppenbarligen har en viss falang inom feminismen ett större genomslag bland inflytelserika personer både inom akademin och etablissemanget. Ironiskt nog är feminismens självt starkt hierarkisk.

  3. @Pelle: Stämmer, den här girlpowerfeministiska vågen har föga att göra med något slags principer, det handlar i grunden mest om en uppsättning retoriska och politiska tricks för att ta sig fram i karriären (ofta den mediala karriären). Och det gränsar förstås till vad som i andra sammanhang brukar kallas härskartekniker.

    Att noggrant analysera precis vad dagens svenska feminister baserar sin kritik och sina utopier på, att vaska fram hur ramverket ser ut som de själva ser det, med någon slags baktanke att om man hittar deras teoretiska modell så kan man diskutera med dem utan at bli utskälld och kanske till och med övertyga dem om att ändra vissa bedömningar – det är i stort sett förspilld möda. Taktiken dikterar tänkandet, principer och logisk konsistens har inte så värst hög status – och många feminister är i själva verket aktivt emot att deras publik ska kunna förhålla sig till vad de säger utan att hela tiden väga in den här feministens person, alltså i realiteten hennes självbild (för ofta är det ju sin egen beskrivning av sitt liv och sina bedrifter de hänvisar till). Att ställa vad någon skrev med rösten upptryckt i falsett i senaste krönikan mot ett uttalande av samma person för sex månader eller två år sedan som verkar innebära raka motsatsen, det ses också som manligt förtryck. Det där var inte kul, sa Billa. Nej minsann, sa Bulla.

  4. Pingback: Allt för männens befrielse! | snurrigtdotcom

  5. Feminismen har intressant nog anmärkningsvärda likheter med vad som brukar betecknas som fördomsfulla stereotyper om kvinnor: Irrationalitet, osubstantierat gnäll, oförmåga till logiska resonemang, person- och utseendefixering, för att nu bara nämna några.

  6. Känslor och utagerande patos, personangrepp, koketterande eller självrättfärdiga gester säljer mycket bättre än tankar och argument. Många krönikor i den svenska pressen idag får en att tänka på den där gamla Just D-låten: ”Åh – ööööh – neej! – kommer aldrig vara full och dum igen!!”. Meningen med det där fnissiga löftet var ju att du som lyssnare skulle inta en slags roat medkännande sympati: nu är du bakfull & dum igen och det har jag också varit ibland, höhö! Den responsen var s a s inskriven i låten. Samma slags koketta, fliniga mix av identifikation och gluttande är inskriven som tänkt svar i massor av krönikor och inlägg i tidningarna idag, och om du inte vill ge det svaret utan istället (mentalt) tittar hårt och kyligt tillbaka på den som skrev (varför ska sådant här stå i tidningarna: who do you think you’re fooling?) så bryter du det kontrakt den sortens halvprivata skriverier i högoffentlig media bygger på.

    Det är klart att media blivit mycket mer narcissistiska, och mycket riktigt vrider sig många kulturskribenter som maskar på krok för att prata bort detta.

  7. Du borde skriva ut och skicka dina inlägg här på bloggen och säkert mycket annat till svenska mainstreammedia så vi kan få läsa en kolumn av dig där nån gång snart kan jag hoppas :). Nu vill du säkert inte det för då hade du gjort det men det är synd att jag inte kan hitta lika bra alt som du i media. Du kanske kan tipsa om några bra skribenter att läsa i stormedia så att jag igen kan finna glädjen i att ta upp dom där tidningarna som ligger överallt!?

  8. ”En teori om hur samhället är beskaffat behöver, särskilt om den också skall omsättas i politiska beslut, vara tydligt definierad. Både utgångspunkter och slutsatser bör redogöras för med rimliga krav på tydlighet.” Jag håller med om det, men jag tycker du ska följa dina egna råd. Jag är medveten om att du skriver citatet om ad hoc-argument, men jag väntar fortfarande på en mycket behövd utveckling av vad du menar är intersektionella perspektivet och varför det just det är irrelevant. Det saknas nämligen en tydlig definition på intersektionalitet och tydliga utgångspunkter för varför det skulle vara problematiskt. Ska du argumentera mot ett helt forskningsfält och epistemologi ska det finnas krav på att åtminstone förklara med referenser dess bakgrund och hur det har använts genom tiderna. Har du redovisat dina källor kan andra kolla upp och resonera själva kring vad du menar. Annars bygger du bara halmgubbar. Det skulle vara djupt problematiskt, med tanke på att de flesta bara okritiskt håller med dina outvecklade resonemang.

  9. problemet är väl inte intersektionaliteten /per se/ (ty den kan väl som alla andra verktyg användas för olika syften) utan att man använder den som en kombination av dels ”offerkoftebingo”, där offerkoftans ädelhet definieras av hur många intersektionella skärningspunkter man bockar av i sin kamp, dels som ett gerillavapen, där man dyker upp som gubben i lådan från olika skärningspunkter och säger ”Pilutta dig, du tänkte inte på att jag kan kritisera dig utifrån den just nu beskrivna rang-delta mellan den plats jag tilldelar dig och den plats jag tillkämpat mig.”

    Kombinera detta med att det saknas definition av hur många rang-poäng olika egenskaper i den intersektionella väven var och en för sig är värda, och vi har ett ytterst formbart gungfly som kan användas som outtröttlig källa till nya bakhåll. Tanken går till maquis-guerillan i Frankrike, eller Viet Cong. Eller varför inte skogsrået?

    Det skulle helt enkelt behövas lite inspiration från brädspelsvärlden, en spelledarhen, en decimetertjock bok med tabeller över hur många skade-enheter en vit cis-man måste belastas med om han får en kommentar från dels en vit cis-kvinna, dels en från Rwanda invandrad arbetslös butchflata, etc ad infinitum. Samt förstås en 20-hörnig tärning för att skapa lite dynamik i spelet.

    Skämt åsido så förtjänar troligen intersektionaliteten en plats som katalytiskt tankehjälpmedel — men den måste överges så snart en aning om hur en problematisk struktur kan te sig börjar formas. Där och då måste man byta till en mer strikt och kvantifierbar modell för att beskriva samhällets orättvisor. Att fortsätta insvept i intersektionalitetskoftan är självbedrägeri och önsketänk. Hur någon nu kan önska sig denna sits. Är det verkligen viktigare att identifiera sig än att lösa problemet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s