Politiker och God Ton

Lady Dahmer skriver om God Ton.

Hon säger att vi inte skall ”inbilla oss att de bästa talarna lät sig begränsas av den s.k. goda tonen”, och använder Hitler som exempel. Fantastiskt. Hon använder också Malcolm X, Olof Palme och Julia Gillard som exempel. Men dessa tre använde såvitt jag vet alltid eller åtminstone oftast God Ton. De skrek inte med hög röst MEN GUD DRÄM NÅT I HUVUDET PÅ FANSKAPEN!, och skulle nog inte fått något större gehör för sina idéer om de gjort det.

På förekommen anledning länkar jag min egen favoritretoriker i politiken just nu:

Hat gör oss till sämre människor

Fanny skriver om hur manshat bör hanteras.

Hon skriver att manshat är ”ett negativt fenomen” för att det ”är en känsla som är väldigt smärtsam att bära”. Det negativa med att hata hela folkgrupper är alltså inte att det drabbar de hatade, utan att det tär på den som hatar. Tja, vad svarar man på det?

Hon menar att manshat samtidigt är ”ett viktigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva”. Nej, det är det inte. Om du någonsin kontaktar en psykolog eller psykoterapeut med självhatsproblem, och denne råder dig att vända hatet utåt istället — kräv pengarna tillbaka. Det fungerar inte så, och det går emot vad som precis hävdats — att hat är smärtsamt att bära.

Hon skriver att kvinnor har ”internaliserat skuld och skam över sig själva”. Nej, ”kvinnor” har inte gjort det. Vissa kvinnor har det. Det är lätt hänt, särskilt i situationer av emotionell utsatthet, och det är svårt att googla statistik på ”internalisering av skam och skuld”. Jag har också gjort det, men skrek aldrig ut för världen att alla äckliga fittluder borde utrotas (vilket på ett ungefär motsvarar vad Jaylazkar regelmässigt skriver om män på Twitter). Dels leder det bara till att man gräver ner sig ännu djupare i skiten, och dels skulle jag inte bete mig så även om det fick mig att må bättre för en kort stund.

Hon hävdar att ”kvinnor känner ofta hat mot sig själva”. Källa på det? Att man själv känt så eller rör sig i kretsar där detta är vanligt kan inte utsträckas till samhället i stort.

Hon säger att det ”är någonting bra” att ”istället vända det hatet mot män som grupp”. Jag rekommenderar evidensbaserad vård med en utbildad terapeut, istället för att gå med i en ideologisk gruppering som främjar hat. Om du faktiskt bär på självhat och vill hantera det på ett konstruktivt sätt d.v.s.

Hon ”tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat”. Nej. Hat mot hela grupper av människor, baserat endast i deras medfödda egenskaper, förtjänar ingen tolerans, ingen respekt, ingen ursäkt. Det är empatilöst och moraliskt lågtstående. Sådant som gör en till en i grunden sämre medmänniska.

Bör manshatet rensas ut?

Fanny skriver om att rensa ut manshatarna.

Hon undrar vad män tror händer, när ”vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister”. En bra fråmanshatga, utan ett tydligt svar. En feministisk rörelse som tar avstånd från sexism skulle uppfattas som mer konsekvent, och säkert som mer attraktiv för de som till äventyrs inte vill döda några män. För de som vill göra detta, borde den inte heller vara så attraktiv. Även de mest argsinta feminister är ganska dåliga på att slita sig från datorn för att gå ut och döda män. Hur svårt kan det vara? Hjälper inte Solanas manifest, finns det säkert några tips i Breiviks.

Hon använder uttrycket ”rensa ut” här, som om feminismen var en klubb. Eller ett parti, för jag antar att det är från SUKP hon hämtar det. Men feminismen är ingen klubb, inget parti, och inte heller fem personer med en lojal läsekrets (även om det ibland kan verka så). Det är en idéströmning. Man kan inte rensa ut folk från en idéströmning. Man kan bara påpeka att deras sexism inte stämmer överens med värdegrunden, och själv ta avstånd från dylika företeelser.

Hon undrar om vi tror att män ”kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig”. I och för sig tror jag inte bara att det är män som tycker att manshat är trist. Det gör nog de flesta med förmåga till empati. Däremot upplever jag inte att det är så många som tycker det är dåligt att bryta mäns överordning. Desto fler som inte håller med om att en sådan överordning existerar — och det är ju faktiskt en helt annan invändning.

Hon undrar om män ”någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem”. Går feminismen ut på att kritisera män? Jag trodde den gick ut på att främja kvinnors fri- och rättigheter i samhället.

Hon undrar om vi verkligen tror att det är manshatarna som är ”det stora hindret för feminismen”. Det vet jag inte. Men det är rimligtvis ett hinder. I regel krävs en allvarlig politisk eller ekonomisk kris innan hatiska grupperingar kan få ett stort inflytande över samhället.

Hon menar att feminismen faktiskt har ”motarbetats i alla tider”. Och det stämmer såklart. Feminismen är till sin natur en motståndsrörelse, som söker nya målsättningar när de gamla uppnåtts. Fanny undrar vad som händer när vi är ”färdiga med projektet”, men jag tror att projektet per definition aldrig kan färdigställas. Även efter den kommunistiska revolutionen, efter att barn föds i maskiner, könet slutat existera och alla män fått ett nackskott (om det är det som måste till), finns det säkert något mer att göra motstånd mot. Könsgemenskap upplever man sällan så starkt, som i kampen mot en gemensam fiende.

Patriarkatet och heterosexualiteten

Jaylazkar skriver om sitt feministiska uppvaknande.

Hon hävdar att patriarkatet har som målsättning att ”internalisera kvinnohat i kvinnor”, och att hindra kvinnor ”från att skapa djupa emotionella band” till icke-män. Detta har beskrivits av ”olika kvinnliga feministiska teoretiker”. Men det är inte bara en teorifråga, utan också en empirifråga. Empiriskt underlag saknas.

Hon menar att patriarkatet upprätthålls ”av att sammanföra män och kvinnor genom heterosexualitet”. Detta saknar vetenskapligt stöd. Hon hänvisar till ”en studie” som skall ha visat att vissa kvinnor blivit ”politiskt lesbiska”, d.v.s. tagit avstånd från en patriarkalt påtvingad heterosexualitet. Den rimliga förklaringen, med hänsyn till dagens vetenskapliga läge, är att dessa kvinnor var homo- eller bisexuella redan innan sitt ställningstagande.

Hon nämner en tidigare heterosexuell samborelation, där hon ”pratade mycket om ‘när vår relation var slut'” för att ”provocera fram känslor”. Det är svårt att förena med idén att kvinnor tvingas göra det känslomässiga arbetet i heterosexuella relationer.