Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.

Annonser

Kan rasism eller sexism vara positivt?

På sistone har jag ställt den här frågan till ett antal personer inom den radikalfeministiska rörelsen: är det rätt eller fel att tala nervärderande om grupper baserat på deras hudfärg eller kön? Ingen har hittills velat svara att det är fel, och skälet är förstås uppenbart. Frågan inkluderar även män och personer med vit hudfärg.

I regel och som så ofta annars bemöts ledande frågor med motfrågor, eller med att förskjuta poängen. Man kan till exempel fråga om jag läst feministisk teori, eller om jag verkligen riktar frågan åt rätt håll — eller så blir svaret raskt att det inte är rasism/sexism att sparka uppåt.

Men om man kämpar för jämställdhet, borde det väl vara en enkel fråga? Då är svaret ett entydigt nej.

Vad är rasism? Rasism går ut på att dela in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som hudfärg, och att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Och sexism definieras mycket lakoniskt av NE som ”nervärdering av någon på grund av dennas kön”.

Så vad man implicerar när man talar närvärderande om vita eller om män är att rasism/sexism kan användas på ett positivt sätt, beroende på vilken grupp man beter sig rasistiskt eller sexistiskt mot. Felet med nazister är således inte att de hatar grupper baserat på rasideologiska idéer, utan att de riktar hat mot raser som är underprivilegierade. Om de istället hatade vita kunde de och stora delar av den radikalfeministiska nätrörelsen göra gemensam sak.

Här följer oftast ett spydigt ”bra att du försvarar de vita/männen, det behöver de ju verkligen”, eller något om att hat mot vita/män inte orsakar skada. Det förändrar i och för sig inte det faktum att det enligt alla gängse definitioner rör sig om rasism/sexism. Att hävda att det inte är rasism/sexism för att man ”sparkar uppåt” är bara ett försök att kapa etablerade begrepp för sin egen snäva teori. Det här implicerar fortfarande inte antirasism/antisexism, utan att viss rasism/sexism, om det riktas mot rätt grupp, är positiv.

Om det här med att sparka uppåt har jag skrivit mer här.

Det här inlägget inspireras av en mängd debatter på Twitter, och också av det Fanny nyligen skrev om att manshat är självförsvar. Hon skriver att det är ett ”psykiskt självförsvar” som man ”behöver ibland” för att ”bygga upp sig själv”. Det är såvitt jag observerat även så många nazister och sexister tänker. Det ger något slags uppbyggande känsla att hata grupper baserat på hudfärg/kön. Det är skönt att projicera Det Onda på en ideologiskt definierad grupp människor, och hata dem i ett slags upplevt självförsvar.

Problemet med bl.a. hatiska grupperingar, är att de sällan begriper att de utgår från en ideologisk världbild. Vi har alla något slags ideologi, och den verkar måhända självklart rimlig och sann för oss — men inte för andra.

En nynazist kanske hävdar att invandrare förstör svensk kultur. Och det stämmer ju, utifrån dennes egna ideologiska premisser, där det svenska är väldigt konkret definierat och satt i motsatsställning till det utländska (eller i varje fall utomnordiska). Men det stämmer inte för oss andra, som har en bredare syn på kultur, eller som inte värderar svensk kultur över t.ex. rörelsefriheten. I våra öron låter det hela både märkligt och, när vi betänker implikationerna, ganska läskigt.

Precis på samma sätt utgår även dessa radikalfeminister från en ideologi, och även den ställer grupper av människor mot varandra baserat på framför allt kön, men även hudfärg. Deras ideologi säger att det är okej eller påbjudet att tala nervärderande om män/vita, för att de innehar en privilegierad roll i samhället. Men för oss andra verkar det här lika märkligt som ovan. Allting stämmer förstås, i relation till ideologin, men de som inte delar upp och rangordnar människor enligt hudfärg/kön får svårt att se något sympatiskt i tänkesättet.

Kampen för jämställdhet kräver inte att vi själva utgår från rasistiska eller sexistiska premisser. Den kräver tvärtom att vi utan vidare kan svara ”fel” på den inledande frågan: att det är fel att tala nervärderande om grupper av människor baserat på deras hudfärg/kön.

 

När kränkthet blir demokratiproblem

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Mot bakgrund av det fick jag idag propåer av Fanny på Twitter. Hon undrade varför jag fortsätter att kritisera hennes idéer, trots att hon inte vill att jag gör det. Jag ”borde ju kunna respektera” det — men ”samtycke är väl inte [min] grej”.

Jag försökte inte ursäkta mig, för det är inte något som kräver en ursäkt. Det står var och en fritt att kritisera vad offentliga debattörer säger offentligt. Och det är inte bara en olycklig omständighet, utan en grundbult i det demokratiska systemet. Vi varken behöver eller förväntas be om lov innan vi kritiserar en idé, ett argument eller ett resonemang. Det omvända leder oss direkt i händerna på en diktatur.

Som liberal är samtycke f.ö. en integrerad del av min värdegrund. Det betyder inte att jag behöver någons samtycke i alla lägen. Jag behöver det t.ex. om jag vill låna eller köpa något av dig, eller om jag vill att du följer med mig någonstans — eller om jag vill ha sex med dig. Det hela är förstås en insinuation om att jag säkert begår sexuella övergrepp eller våldtäkter, men vad jag faktiskt gör är att kritisera offentliga debattörers texter. För det behöver jag inget samtycke.

Min kritik betraktas som gränsöverskridande trakasserier. Själv kallar hon mig i samma diskussion för ”kräket”, ”sjuka jävel” och ”patetisk liten människa”, och hon säger att ingen har någon skyldighet att vara snäll mot mig. Hur kommer det sig att kritik mot någons påståenden och argument uppfattas som så grovt att det associeras med våldtäkt, medan den här typen av angrepp mot person ses som acceptabla?

I Harrisons essä definierar någon begreppet integritet som ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”. Och det är en utgångspunkt som postmodernismen har gett oss: idén att det viktiga inte är att försöka utröna vad som faktiskt stämmer, utan hur något råkar kännas och uppfattas — och att dessa känslor och uppfattningar kräver eftergifter från omgivningen. Jag citerar Harrison själv:

”Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.”

Det bör väl stå var och en klart att det här är en oroväckande utveckling. Inte på grund av någon enstaka Twitter-debatt, utan på grund av att synsättet, om det får större fäste, blir ett reellt demokratiproblem som riskerar att hota våra mest grundläggande friheter.

Hellre sökare än etikett-korrekt feminist

Gästblogg av Sara Schmenus.

Jag är kvinna. Jag är 35. Jag är sjukskriven. Jag lever utan partner.

Mina privilegier är att jag är cis, vit och heterosexuell. Dessa vill jag absolut inte förringa, de ger mig stora fördelar i samhället men det är också det enda jag har. Jag har en kropp som inte lyder som den gjorde förut och jag lider också av svår ångest. Jag har utöver mina privilegier inte mycket att falla tillbaka på. Jag är utförsäkrad från sjukpenningssystemet och i botten arbetslös. Jag vet hur det är att från dag till dag undra hur livet ska reda upp sig. Att känna sig vilsen i livet och ha stor misströstan för framtiden.

Ändå vet jag om att jag är lyckligt lottad. Jag har en familj som bryr sig och tak över huvudet. Jag har lätt för att uttrycka mig och jag kan göra min röst hörd. Något som inte alls är alla förunnat i vårt samhälle.

Det här med att ha sin röst hörd, att kunna uttrycka sig och ta del av debatten som finns i samhället, det var bland annat det som förde in mig på feminismen, vilket är vad jag ska tala om i denna personliga reflektion samt min resa inom den feministiska ideologin.

Jag har alltid älskat att skriva och blev uppmuntrad många gånger i skolan att ta vara på min talang för skrivandet, jag vann poesi-tävlingar och novell-tävlingar samt har utöver detta alltid älskat böcker, jag slukar både skönlitterära böcker och facklitteratur i rasande fart, men skrivandet tog inte allvarlig fart förrän jag hittade bloggandet, närmare bestämt det politiska bloggandet. Det samhällsmedvetna, det reflekterande. Det är den typen av text jag älskar allra mest att skriva. Så för ungefär ett och ett halvt år sedan startade jag en blogg med främsta inriktning; feminism och genus. Jag hade precis börjat uppmärksamma orättvisorna i samhället på grund av könen och läste så mycket jag kunde hitta om ämnena. Främst läste jag feministiska bloggar och jag kunde känna igen mig i så mycket. Deras sätt att förklara kändes som något jag kunde relatera till. En känsla. En gemenskap.

Samtidigt så skrämdes jag av den hårda tonen. Jag upplevde ofta ilska och mycket hårda ord som florerade i kommentarsfälten hos feministiska bloggar men jag gav mig in ändå. Och fortsatte att skriva mina egna blogginlägg om vad jag tyckte och tänkte om genus och feminism.

Jag blev positivt bemött. Jag fick snabbt ögonen på mig och kände mig jätteuppskattad, jag fick ganska hög trafik fort på min relativt nystartade blogg och en riktigt stor bloggerska lyfte mig rejält, något jag var oerhört tacksam för. Jag hade hittat min plats.

Sedan följde några månader när jag bloggade, fick fler följare och tyckte att jag var på helt rätt väg. Men något hade börjat skava inombords i mig. Jag har alltid varit en sökande människa och jag har svårt att foga mig efter saker ”man ska” göra. Jag har alltid varit upprorisk och uppkäftig, något jag har fått betala dyrt för många gånger och jag har även med åren försökt tona ner den sidan hos mig själv. För trots att det måste bo någon liten narcissist inom mig så ogillar jag att stå i rampljuset. Jag är hellre bisittare än den som är i fokus. Med dessa egenskaper inom mig började jag ifrågasätta även feminismen när jag väl kommit in i den. När jag bekantat mig med feministisk ideologi, retorik och andra feministiska bloggare började jag söka igen. Inom ”rörelsen”.

Det var första gången jag stötte på problem som kändes i hjärtat.

Innan jag någon gång kritiserat mot feminismen hade jag aldrig fått en troll-kommentar på allvar. Jag hade aldrig heller fått höra vidare grova kommentarer heller. Jag var en av de få förskonade feministerna på nätet. Jag har massor med feministiska kontakter som har fått höra både det ena och det andra otrevliga om dem, bara för att de är feminister, men jag satt oattackerad vid sidan om. Många frågade mig hur hårt jag modererade mina kommentarer och i ärlighetens namn; mitt första år som feministbloggare krävde inte mer än cirka tio personer blockade. Det är inte ens en i månaden. Det är riktigt låg troll-statistik för att skriva om feminism.

Mina problem började när jag började ifrågasätta feministiska teorier, feministisk retorik och feministisk strategi. Det var först då jag hamnade snett. Jag pratar ju bara utifrån egen upplevelse, så min berättelse är enkom subjektiv, men jag fann allt för mycket  skrivande  om hur män sitter på all makt, hur män ”mansplainar”, hur patriarkatet förgiftar oss, hur allt är männens fel och hur förtryckta kvinnor är generellt. Hur vi är offer för patriarkatet och hur vi som kvinnor aldrig ska känna skuld för att vi mår dåligt i en patriarkal värld.

Här började jag för första gången känna att jag inte kunde leva upp till feministisk agenda. Jag misstror inte kvinnor som känner sig förtryckta men jag började ifrågasätta detta med patriarkatet. Patriarkatet kräver att det bara är män som har makt, äldre män som har makt och kvinnor samt yngre män inte har något alls att säga till om. Jag började läsa statistiska undersökningar ur olika vinklar och kom fram till att ja, inom vårt styre, på riksdagsnivå är det överhängande män, men inom offentliga sektorn sitter många kvinnor på höga poster. Inom privatsektorn är det sämre, inom vården är det mest kvinnor, inom bygg mest män osv osv osv. Jag läste och vred och vände på allt och började också undersöka underliggande orsaker till varför det ser ut som det gör. Svaret innan jag började tvivla  hade varit; patriarkatet men nu är jag inte lika säker längre. Vi har ett samhälle där vi i teorin har samma rättigheter och skyldigheter men ändå premieras män många gånger och i andra fall kvinnor.

Samtidigt som jag försökte linda mitt intellekt kring frågorna om patriarkatet så började jag känna en besk och bitter smak över ranter på twitter från feminister, om hur de tycker SCUM är en rimlig bok, inte som konst utan som en verklig bok. Jag kände hur jag tog avstånd känslomässigt från de som anser att männen inte alls behövs i feminismen. Hur män är sekundära i den feministiska ideologin och hur män är fienden.

Jag kan inte se män som fiender. Män är medmänniskor, mina medmänniskor. Kvinnor är mina medmänniskor. Alla är mina medmänniskor, hur kan då hälften av dem vara min fiende. Jag kan inte känna det. Det går inte.

Jag kan känna att vissa grupperingar i samhället är mina ideologiska motståndare men jag kan inte se en gruppering som fiende. Det ligger inte i min världsbild att dela upp folk i vänner och fiender. Hat ligger inte för mig alls och jag vill inte ställa upp på en hatisk retorik, ett sätt att tala där en grupp blir hatade av mig oavsett om de är aktiva eller passiva. Jag kan känna avsky, märkväl avsky, inte hat, mot grupper som aktivt står för grisiga ideal, exempelvis har jag nolltolerans för SverigeDemokraternas politik och ideal. Jag har starkt ogillande för rasister, vuxna som förgriper sig på barn, våldsverkare och de som begår våldtäkter, men vad som är gemensamt för dessa grupper är att de aktivt gör det jag ogillar dem för. En man är bara en människa. För mig är manshat lika obegripligt som kvinnohat.

Jag tror att i frågor där vi behöver enas, förenas och lära oss att samarbeta kan vi inte bygga upp genom att hata. Jag kan förstå att vissa känner ett hat, men jag tror inte det är vägen att gå. När jag yttrade detta så fick jag höra att många hade vunnit massor med hat och arg retorik. Att de själva fann kraft i sitt hat och fick folk att fatta med sina arga ord och det är säkerligen sant. Jag kan bara inte ställa upp på det själv.

Här ändrade jag en hel del i mitt bloggande och började släppa in till större debatt. Öppnade upp mina ämnen mer för debatt och det kom fler, från olika läger. Jag började få både jämställdister, icke-feminister och feminister i en större blandning i mitt kommentarsfält och mina kommentarsfält blev allt mer komplexa.

Men den grupp som minskade i antal var feministerna. Jag fick dessutom en hel del skit för att jag svikit och onekligen, det hade jag gjort. Jag hade allierat mig med fienden. Dels för att jag hade kommenterat medhållande i ett kommentarsfält som kritiserade feminister, gällande feministisk retorik. Efter detta råkade jag ut för mina första riktiga troll. Efter det råkade jag ut för mina första riktiga motståndare. Feministerna själva.

Jag har aldrig fått höra från en antifeminist att jag är dum i huvudet eller ond. Jag har aldrig fått höra från en antifeminist att det är synd om mig för att jag är korkad och ledd i fel riktning. Det har jag däremot av feminister.

Jag säger inte att jag inte förtjänar att höra det egentligen. Jag har svikit feminismen och dess rörelse med kritik, jag har vänt mig mot och tagit strider med stora feminister och givetvis kommer det kritiseras, det säger jag ingenting om men kritiken från feminister har varit bra mycket grövre och elakare på ett mobbliknande sätt än när jag fick kritik från andra grupper. Det känns udda. Jag förväntar mig inget annat än kritik när jag bland annat öppet och hårt kritiserat hur några gått till väga i sin retorik men jag skulle önska att kritiken såg mindre högaffelsformad ut.

Jag anser mig fortfarande vara feminist men det är många feminister som skulle opponera sig och säga att jag ljuger, att jag är en falsk feminist och att jag är en slav för patriarkatet som slickar mäns egon. De får gärna ha den bilden av mig; själv ser jag det mer som att jag hellre vill höra även hur män tänker i jämställdhetsfrågor än att vara del av den sida som anser sig ha ensamrätten att diktera villkoren. Jag tror männen behövs i jämställdheten precis lika mycket som kvinnor. Därför kritiserar jag där jag tycker det är befogat, inte där andra säger att det ska kritiseras. Därför hyllar jag, där jag tycker det är rätt att hylla, inte för att andra säger det. Men det är hårt att sticka ut hakan, framförallt när man sticker den åt två håll samtidigt många gånger. Det kanske är upprorsmakaren i mig, eller så är det mitt sökande, den del av mig som vill vrida och vända på allt, den del som alltid vill veta mer, få mer kunskap och mer kunskap får jag genom att bredda mina perspektiv. Därför gör jag det.

Gästblogg av Sara Schmenus.

Från radikal till liberal – en feministisk resa

Gästblogg av Susanna Pettersson.

Först en brasklapp:

Jag har två föräldrar – den ena är arbetslös, skuldsatt och svårt alkoholiserad och blir inom en snar framtid hemlös. Den andra är arbetslös, utförsäkrad, delvis förtidspensionerad med psykisk sjukdom. När jag var 14 år förlorade jag oskulden när en mer än dubbelt så gammal man våldtog mig. När jag var 15 år blev jag för första gången sjukskriven för en depression som var så svår att jag slutade prata och inte längre kunde förstå bokstäver eller knyta mina egna skor. När jag var 16 år sålde min dåvarande pojkvän min kropp till en knarklangare för amfetamin. När jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder hade jag 500 kr på mitt sparkonto. Jag gick aldrig färdigt gymnasiet, utan pluggade mig till mina höga betyg på Komvux mellan 20 och 22 års ålder. Jag har varit inlagd i slutenpsykiatrin ett 15-tal gånger.  När jag var 24 år försökte jag för första gången ta mitt eget liv. När jag var 25 år försökte jag igen och var en hårsmån ifrån att lyckas – jag överlevde tack vare respirator och intensivdialys. Jag har börjat om mina studier från början tre gånger. Däremellan har jag arbetat som bl.a. undersköterska i demensvården. Jag har flyttat 14 gånger mellan 2004 och 2013. Jag har aldrig ägt min bostad – jag har aldrig överhuvudtaget ägt någonting dyrare än min hund. Jag har inga tillgångar, jag har hittills nästan ingen inarbetad pension, jag kommer inte att ärva en krona när mina föräldrar går bort. Jag har i perioder som vuxen varit så fattig att jag uteslutande levt på ris. Jag har alltså inte fått något gratis.

Idag har jag inte längre någon kontakt med psykiatrin. Jag närmar mig trettio och lever ett stabilt och mycket lyckligt förortsliv med min fästman, två bonusbarn och ovan nämnda hund. Jag studerar svenska för att kunna ta ut en kandidatexamen i ämnet och ägnar övrig tid åt intellektuell förkovran, supersvåra korsord och dagdrömmeri om tårta.

Denna brasklapp skriver jag då jag mer än en handfull gånger på grund av mina nuvarande politiska ideal har anklagats för att vara såväl privilegierad som i avsaknad av relevanta erfarenheter. Nu tänkte jag ta mig an det erbjudande jag fått om att gästblogga om min resa in i och sedermera ut ur radikalfeminismen. Jag vill betona att detta främst ska läsas som ett personligt vittnesmål och inte som ett sakinlägg i den feministiska debatten. Och så vill jag varna för att det blev långt.

Vi gör väl som i en artsy film och börjar bakifrån?

Det var en sensommarnatt i det blåshål som är Malmö för tio år sedan, och jag och en god vän var på väg hem från en separatistisk flatklubb. Jag hade som vanligt under kvällen ”kärleksfullt” häcklats för min heterosexuella läggning; att höra hur vidrigt det var att jag ”föredrog kuk” och att jag ju egentligen var en könsförrädare hörde till. Och jag höll ju med – visst var jag ändå lite äcklig och hycklande som hatade patriarkatet men sen ändå hade sex med och blev kär i dem som utgjorde det?

På något vis kom vi under promenaden in på den grova förnedring som den amerikanska soldaten Lynndie England och hennes kollegor hade utsatt irakiska fångar för i Abu Ghraib-fängelset. På en av de bilder som togs i samband med övergreppen ligger en irakisk man avklädd på golvet med vad som ser ut som ett hundkoppel kring halsen. I andra änden poserar Lynndie England. Det visade sig att jag och min vän hade dramatiskt olika uppfattningar om händelsen. Jag var förfärad och äcklad och insisterade på att såväl England som hennes kollegor skulle ställas till svars för det inträffade. Min vän menade att soldaterna absolut borde ta konsekvenserna av sina handlingar – alla utom Lynndie England. Hon skulle på grund av att hon var en kvinnlig soldat inte dömas enligt samma måttstock som sina manliga diton. Enligt min vän var Lynndie England ett offer för patriarkatet och således skulle man se mildare på hennes handlingar. Det var inte hennes fria val att kränka de irakiska fångarna, utan en följd av patriarkatet hon var ett offer för då hon var kvinna.

Jag minns att jag blev så häpen att jag bara tvärstannade. Jag frågade upprepade gånger om jag förstått rätt – menade min vän verkligen att kvinnor inte kunde hållas ansvariga för sina handlingar på samma sätt som män på grund av patriarkatet? Detta var den mest extrema varianten av radikalfeministisk maktanalys jag stötte på under mina år inom rörelsen.

Vi gled ifrån varandra efter den där kvällen, min vän och jag. Jag började problematisera, fråga, vara besvärlig och vända och vrida på resonemang – hon tyckte att jag svek systerskapet. Och det gjorde jag också. Jag började långsamt fjärma mig mer och mer från hela idén om ett systerskap; en märklig sammanslutning av ryggdunk och överslätande baserad på uppfattningen om kön som essentiella kategorier. Varför skulle jag ha något gemensamt med alla andra kvinnor? Varför skulle jag självklart sluta upp bakom andra kvinnor? Vad förenade mig med alla andra kvinnor mer än mina könskromosomer?

Jag har egentligen i grund och botten alltid varit en individualist. Ett av mina tidigaste minnen är från dagis när fröken Gunvor tog ifrån mig min faktabok om kaniner för att tvinga ut mig att leka med de andra barnen. Jag minns att jag blev extremt förnärmad av detta övergrepp på min autonomi och min integritet. Vem var Gunvor att bestämma vad jag skulle ägna min tid åt? Om jag ville läsa skulle jag läsa och inte kladda i sandlådan – och detta skulle jag välja själv. Jag kröp naturligtvis in bakom ett skåp och tvärvägrade att gå ut resten av dagen.

Flykten från kollektivismen fortsatte som genomgående tema under min uppväxt. Jag var extremt lättlärd och mina utvecklingssamtal i grundskolan handlade alltid om vilket begåvat barn jag var –men jag kanske kunde försöka foga mig lite mer efter gruppen ibland? Det ska till mina lärares försvar sägas att jag ofta var en utstuderad motvallskärring under skoltiden. Jag hade grova auktoritetsproblem och gick på tvärs mot det mesta om det bara var möjligt.

Både självklart och lite ironiskt är det således att jag förälskade mig i vänsterrörelsen i högstadiet. I tron att det vänsterideologiska auktoritetsifrågasättandet var en indikation på högt i tak och fri tanke hoppade jag blint ner i en rödgrumlig soppa av planekonomiska visioner, ”det privata är politiskt” och nattlig affischering. Jag kom för första gången i kontakt med feminismen 1997 när jag läste Nina Björks klassiker ”Under det rosa täcket” och mitt intresse för ämnet exploderade. Via internet kom jag i kontakt med andra tjejer som var unga och arga. Och jag kom i kontakt med radikalfeminismen (i våra kretsar på den här tiden även kallad ”ninjafeminism” och ”anarkafeminism”).

I det radikalfeministiska systerskapet var män fiender. Vi hatade gruppen män. Vi hatade män som pratade, män som syntes, män som skrev, män som musicerade. Vi hatade den manliga kroppen och vi kom på hejaklacksramsor om hur könsorgan skulle stympas och kallade det ”radical cheerleading”.  Vi hatade även kvinnor. Vi hatade kvinnor som gick i patriarkatets ledband – kvinnor som blev fotomodeller, kvinnor som stannade hemma med sina barn istället för att göra karriär, kvinnor som bekräftade traditionella kvinnoroller. Mest av allt hatade vi högerkvinnor. Vi hatade porr, vi hatade reklam, vi hatade film och tv och böcker. Vi hatade det mesta kan man säga. Hatet var drivkraften som fick våra kvarnar att mala.

Högst i den radikalfeministiska hierarkin var de lesbiska, lägst var heterosexuella som jag själv. Som heterosexuell tjej blev jag ständigt utsatt för gliringar om mitt svek mot ”kampen”. Det gick så långt att jag en gång gjorde slut med en kille jag var kär i för att jag hade så svår ångest över hur min heterosexuella läggning bekräftade patriarkatet.

Vi var onekligen ett skadeskjutet gäng, vi som samlades under den radikalfeministiska fanan. Gemensamt för alla jag mötte, inklusive mig själv, var någon form av inre trasighet. Alla var deprimerade, alla hade ångest, många självskadade. Och alla hade vi funnit vår lisa i radikalfeminismen som lyfte ansvarets ok från våra axlar och gav oss en gemensam yttre fiende – patriarkatets strukturella förtryck. Offerkoftan är så mjuk och len mot ömmande hud att det inte är det minsta märkligt att den så ofta blir det plagg den sårade allra helst iklär sig. I den radikalfeministiskt stickade koftan presenterades vi enkla förklaringar till våra tillstånd som lät oss slippa vara ansvariga för vare sig de faktiska förhållandena i våra liv eller för våra sätt att hantera dem. Det var de patriarkala maktstrukturerna som skapat smärtan inuti och utanför oss. Det var manssamhället som gjorde att vi inte kunde sova om nätterna – och det var endast upplösandet av denna manlighetens hegemoni som kunde göra oss fria och lyckliga.

Att bli liten, att bli skör och maktlös är en så förrädiskt lockande väg att välja när bördor vilar tungt över en. En underdogposition ger sympati och det är en fröjd för den lidande att svepas i sympatins varma filt – sympati blåser på såret och gör att det slutar svida för en stund. Det dröjer dock inte länge innan lindringen avtar och såret blottläggs igen, lika blossande rött som innan.

Radikalfeminismen lever på att kontinuerligt reproducera bilden av det förtryckta kvinnokollektivet. Radikalfeminismen talar om för dig att du som kvinna saknar möjligheter på grund av patriarkatet. Den bekräftar din bild av utsatthet så många gånger att du till slut ger efter för den till fullo och internaliserar idén om dig själv som fullständigt maktlös inför omvärlden. Den inlärda hjälplösheten.  Var du än tittar ser du nu plötsligt dessa patriarkatets obändiga strukturer. Det gör ont och dina radikalfeministiska medsystrar berättar för dig att detta onda beror på att du blivit ”upplyst”. Du har skådat världen som den är.

Men är strukturteorier de allmängiltiga absoluta sanningar som radikalfeminismen påstår? Nej, givetvis inte. När jag successivt började våga närma mig alternativt tankegods öppnades en helt ny intellektuell värld för mig. Det var en process som med ett ord hämtat ur min tidigare livsvärlds vokabulär närmast kan beskrivas som revolutionerande. Fick man tänka annorlunda? Kunde man verkligen se människor som individer och samtidigt erkänna att förtryck existerade? Fick man anse att människan kan välja? Jag ska inte gå närmare in på kritik av strukturalistiska förklaringsmodeller här utan hänvisar till ett ypperligt blogginlägg i ämnet signerat Adam Cwejman som inkörsport för den intresserade.

Det spännande är vad som hände med mig när jag började slita mig fri från radikalfeminismens (och sedermera socialismens) klor. Under ett par år ifrågasatte jag allt jag ditintills hållit för sant. Jag vände på varje sten, skrapade på varje sårskorpa och vände ut och in på varje maläten gammal trasa i min mentala garderob. Jag läste, jag tänkte, jag diskuterade, jag resonerade. Jag tog hjälp av hundraåriga filosofer och samtida skribenter, mina vänner och främlingar på nätet. Varje gång det blev jobbiga konflikter inuti och utanför mig gick jag ännu djupare. Envist rannsakade jag mig själv och började bygga upp mina värderingar från grunden.

I den nya, liberala tanketradition jag närmat mig hittade jag tillbaka till den där sexåringen med kaninboken. Hon som ville tänka själv och vägrade buntas ihop med andra. Hon som upplevde sig besitta makten över sina egna val. Hon som inte såg på sina medmänniskor som kollektiva bärare av egenskaper, utan valde lekkamrater med blick för individen – man är sällsamt ideologiskt oskadad i sin syn på mänskligheten som sexåring.

Då jag väl knäppt upp den radikalfeministiska offerkoftan blev den lätt att slutligen kränga av sig när jag insåg hur påtagligt också mitt privatliv förändrades. Att gå från att förklara alla mitt livs tillkortakommanden med ”patriarkatet” till att omsorgsfullt granska såväl min omvärld som mig själv i varje enskild situation gjorde något oerhört med min person. Jag återtog makten. Makten att tänka, makten att välja, makten att vara – och viktigast av allt: definitionsmakten. Jag var inte längre ett offer hörandes till kategorin kvinnor. Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.

Skrivet av Susanna Pettersson.

Uppdatering.
Tre dygn efter att texten publicerats har den hunnit få ca 4 300 träffar, och även blivit omnämnd i SvD:

tenebrismsvd

Ett manligt perspektiv på patriarkatet

Kickan Wicksell skriver om vad hon skulle göra som man.

Hon skulle som man ”hata maskulinitetsnormen” som ”kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten”. Som man har jag aldrig upplevt press att vara något av detta. På sin höjd kanske en press att vara stoisk när andra människor beter sig elakt, men jag tror att det är mer av en press jag ålagt mig själv än något som förväntas utifrån.

Hon skulle som man ”avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön”. Jag är inte förälder, så det är tyvärr svårt för mig att relatera till det. Det råder förstås diskriminering mot män i vårdnadstvister, och det är olyckligt, men heller inget som får mig att känna avsky mot hela samhället. Men det kan förstås bero på just det enkla faktum att det inte berör mig personligen.

Hon skulle som man ”vara alla feminister evigt tacksam” för att de ”förklarar överrepresentationen” av manliga våldtäktsförövare med ”en skev struktur som faktiskt går att ändra på”. Det är en ideologisk förklaringsmodell, och som sådan är den, om inte helt felaktig, så i alla fall alltför ensidig. Det finns ett stort antal möjliga orsaker till att folk begår sexualbrott, och jag fäster större värde vid empirisk forskning. Inte i egenskap av man, utan som en vetenskapligt lagd person.

Hon skulle som man ”sörja alla de unga killar som tar livet av sig” för att de ”antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet”. I princip samma invändning som ovan. Det verkar dock, så här vid första anblick, finnas mer stöd för den här uppfattningen, än för uppfattningen att våldtäkter beror på patriarkala strukturer. Som man verkar det inte orimligt, om än utifrån anekdotisk erfarenhet. Jag har aldrig upplevt någon press att våldta, eller något tecken på att våldtäkt skulle vara acceptabelt. Men skulle jag försöka ta livet av mig, skulle jag göra det för att jag ville dö och inte som ett rop på hjälp. Att ropa på hjälp på det sättet känns ganska främmande för mig, och det kan ju mycket väl bero på att man inte förväntas bete sig så.

Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?

Hon skulle som man ”hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det”. Men man köper väl inte en ideologisk förklaringsmodell i egenskap av vilket kön man har, utan efter huruvida man ser argumenten och forskningen som övertygande? Jag betraktar det som en alltför ideologiserad bild av verkligheten, som ibland men ofta inte ligger i linje med empiriska studier. Och även om jag köpte förklaringsmodellen skulle jag inte hata människor för det. En struktur är väl en samhällsövergripande föreställning som gynnar vissa och missgynnar andra — inte något som upprätthålls av enskilda människors illvilja.

En odramatisk syn på diskussion

Fanny skriver om att diskutera med jämställdister.

Hon ”undrar väl lite vad folk som har dessa ‘diskussioner’ med jämställdister vill få ut av det hela”. Jag kan tänka mig att de (för jag identifierar mig inte som jämställdist) har ungefär samma målsättningar som jag har när jag diskuterar med feminister utan liberalt prefix. Är det en offentlig debatt, argumenterar jag huvudsakligen för att övertyga en eventuell tredje part. I en konversation utan debattupplägg tycker jag bara det är trevligt att utbyta idéer i största allmänhet. Kanske lär vi oss något av varandra. Kanske inte. Det är intressantare än att prata om vädret, och det behöver inte ge så mycket i sak. Det kan precis lika gärna handla om att bara socialisera och ha det trevligt i någons sällskap. Jag har en ganska odramatisk syn på diskussioner.

Hon säger att det gäller ”att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på”. Det är ofta så när man talar med personer som inte delar ens eget synsätt. De saknar ofta de ingångar och tankebanor som är allmängods inom ens egen ism, och det leder lätt hänt till missförstånd. Till exempel läste jag nyligen det här replikskiftet:

Kvinna: ”Är det inte alla mäns dröm med en kvinna som skiter i kärleken och bara vill ha sex?”
Man: ”Nej.”
Kvinna: ”Jobbigt att man måste vara tydlig med att mena typ ‘den traditionella mansrollens dröm’ eller nåt sånt.”

Den som aktivt deltar i feministisk debatt vet att män, maskulinitet och mansroll är ord som ofta används mer eller mindre synonymt. Det leder till förvirring, därför att de sällan eller aldrig används synonymt utanför denna debatt. Att tala om män uppfattas som anklagande, på ett sätt som mansroll inte gör. Jämför med hur ett sådant här replikskifte ter sig:

Man: ”Jag hatar kvinnor.”
Kvinna: ”Idiot.”
Man: ”Jobbigt att man måste vara tydlig med att mena typ ‘den förlegade kvinnorollen’ eller något sådant.”

Med det sagt. Det finns också många människor som söker konflikt, och som medvetet kommer att förvränga varje ord i ett utstuderat försök att ”vinna” diskussionen. De finns bland jämställdister, bland feminister, och bland alla andra -ister. Då är inte problemet att man har olika synsätt och drar olika slutsatser. Då är problemet att det saknas intellektuell hederlighet och grundläggande respekt för sin motpart. Den typen av situationer gör vi nog alla i regel bäst i att undvika.