Kan en feminist kritisera feminism?

Det här är en typ av fråga som återkommer emellanåt: ”Vilken feminist, oavsett gren, skulle ägna en hel blogg åt att kritisera andra feminister? Det finns inte på kartan eftersom vi feminister vet, att inga andra än antifeministerna tjänar på det.”

Mitt enklaste och kortaste svar, är att jag kommer från en liberal debattbakgrund. Vi liberaler är ofta väldigt snabba att kritisera liberala tänkare vi inte håller med. Vi kan sitta i timmar och vrida på någon enstaka rad ur ett obskyrt verk av Hans-Hermann Hoppe, eller totalsåga den senaste kolumnen av Johan Norberg, och om någon påstår att vi inte är liberala är det alltid för att vi uttryckt en viss övertygelse — aldrig för att vi i sig kritiserar någon som är liberal. Vi känner sällan någon automatisk solidaritet med andra liberaler. Ärligt talat tenderar vi nog att skärskåda varandra lika mycket som icke- eller antiliberaler.

Jag upplever att den liberala debatten i allmänhet är positiv till kritik. Inte till all kritik, förstås, men till kritik som fenomen. Liberaler tenderar att se kritik som uppbyggande, snarare än nergörande. Vi kritiserar inte varandras resonemang för att vi är osolidariska, otrevliga, eller bekämpar den liberala rörelsen. Vi gör det för att vi tror att kritik leder till att resonemangen stärks. Det är inte ovanligt att vi riktar väldigt skarp kritik mot varandra i ena stunden, och går ut och tar en öl ihop som vänner i nästa, för vi — i alla fall vi som hållit oss kvar under många år — gör i regel tydlig åtskillnad mellan sak och person. Du kan tycka att mitt argument är löjeväckande korkat, utan att tycka att jag är löjeväckande korkad.

Jag anser att den radikalfeministiska rörelsen behöver anamma lite av den här synen på kritik. Den är alltför snar att stänga in sig bakom sina egna murar, demonisera de som väljer att stå utanför dem, och frysa ut sina egna om de deltar i gränsöverskridande diskussion. Jag anser inte detta för att jag vill släpa ut feminister att dräpas verbalt i ett lömskt debattbakhåll. Jag anser detta för att en rörelse bakom murar endast blir en begränsad grupp med begränsat inflytande. Det skapar en intern kultur av allianstänkande som belönar brist på förståelse för andras synsätt, där gemenskap blir central och villkoras med att du tänker på ett ganska snävt avgränsat sätt.

Vem tjänar på kritik? Jag tänker inte så. Jag ställer mig inte den frågan. Utgår snarare från att det finns ett allmänintresse i att vrida och vända på idéer för att se vilka man tycker håller och inte, oavsett vad de handlar om. Jag är väldigt ofta oenig med personer som identifierar sig som antifeminister också. Ger inte mycket för machotänk, tycker inte om nervärderande kommentarer om kvinnor, och så vidare, och så vidare. (Det är inte något som alla antifeminister ägnar sig åt, så ursäkta om jag arketypiserar Hur Antifeminister Är för att göra en poäng.) Jag ser det, inte som en kamp mellan olika grupper, utan som ett möte mellan olika idéer.

Bröd och skådespel åt folket

NoBoyToys tidigare inlägg som utmålade mig som pedofil våldtäktsman var en smula obehagligt. Det nya inlägget om våldtäkt (mitt originalinlägg hittar ni här) var däremot riktigt underhållande, så jag tar och besvarar ett par saker. En god värd erbjuder trots allt sina besökare både bröd och skådespel.

Att ”alla kan bli monster ikväll” hävdas vara ”en vanlig retorik hos antifeministerna”. Lyckas NBT missa att detta var grundidén i Moralfjants eget inlägg, som jag för ovanlighetens skull väsentligen höll med? Utan att inse det har NBT i samma andetag som hon anklagar mig för att vara i princip antifeministisk sexualbrottsling, också anklagat Moralfjant för att vara det. Gratulerar.

Tydligen hävdar antifeminister att ”det ligger i manlig biologi” att våldta. Då är det väl bra tur att jag inte är antifeminist utan liberalfeminist.

Feminister ”har generellt betydligt större hopp om män och manlighet”. Jo, egentligen läser jag bara feministiska bloggar för att de har en så positiv syn på män och aldrig skriver nervärderande saker om manlighet. Tummis.

Calle kommenterar att han aldrig varit inne på min blogg ”annat än på blixtvisit”, och konstaterar strax efteråt att jag ”vid en första anblick [kan] verka väldigt kunnig och smart”. Det betyder alltså att jag är väldigt kunnig och smart, eller hur?

Calle kan ”dela vissa enstaka åsikter med kompletta idioter” och konstaterar att ”Hitler var ju vegetarian”. Jag gick just och väntade på när jag skulle bli jämförd med Hitler. Men det är lite kliché, inte sant? Nästa bloggutmaning är att jämföra mig med Jacques-Louis David. Nyckelord är neoklassicism, ancien régime, skräckväldet och exil. Varje ord är värt ett poäng. Lycka till!

Calle skriver att obehagligt och sinnessjukt är ”bara förnamnet”. Dumheter. Förnamnet är Henrik.

NBT talar om unga förvirrade tjejer som ”tror att män visar dem sin kärlek när de sprutar sin sperma i ansiktet på dem” och undrar ”var alla dessa unga tjejers morsor håller hus”. Men blev det inte lite knepig stämning om deras morsor var med under en facial?

Calle skriver att sexuell läggning ”är ett inlärt beteende”, en uppfattning som idag bara delas av särskilt inskränkta homofober.

NBT undrar vad jag skulle tycka om att bli ”våldtagen i stjärten av en annan man”, och hävdar att min stjärt riskerar att ”bli allmänt villebråd”. Jag har alltså fått radikala feminister att sitta och fantisera om min stjärt. Fantastiskt. Hur många riktiga antifeminister har väl lyckats med det? Baktankar om baktankar.

Ett gott skratt förlänger både det ena och det andra. Stjärna i kanten om ni inte tänkte något snuskigt nu.

Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Obildat hat bygger murar

WDF skriver om obildat hat.

Hon karakteriserar det obildade hatet så här: ”Feminister är äckliga fittor som borde avlivas. Män är bäst. Jag är en schysst kille. Kvinnor vill bli våldtagna. Det är synd om män. Somliga barn gillar att ha sex med vuxna. Jag är en schysst kille…” (Och så fortsätter det.) Hon exemplifierar med fyra kommentarer hon fått, men ingen av dem hävdar att feminister borde avlivas eller att kvinnor vill bli våldtagna. (Det borde de inte, och det vill de inte.) Kommentarerna är skarpa i tonen, de håller inte med — men de är inte hatiska eller hotfulla mot enskild person.

Samtidigt kallar hon bara fem inlägg tidigare mig för ”denna störda och sjuka människa”, anklagar mig för ”patriarkal hjärntvättning” och frågar sig ”hur fan kan han få gå lös?” — i ett försök att utmåla mig som pedofil våldtäktsman. För att säga det på deras eget språk, bör man kanske undvika att själv reproducera de negativa strukturer man klagar över.

Jag förnekar naturligtvis inte att det existerar sådant här hat mot feminister och mot kvinnor. Även om ”jag tror du har fel, så här tänker jag” många gånger uppfattas som ”jävla luder, du behöver bara lite kuk”, stämmer det också att en del säger saker av den senare typen. Hat möter hat, volymen skruvas upp, tonen blir fientlig, och det bygger en mur för de som vill kunna diskutera frågorna på ett nyfiket och utforskande sätt — eller för de som vet precis vad de anser, men ändå vill diskutera fredligt utan hårda ord.

Post skriptum. Ja, jag vet vem det är som driver WDF, så ni behöver inte outa henne i mitt kommentarsfält.

Relationer och deras komplexa dynamik

Fanny skriver om heteromonogama relationer.

Hon observerar att ”vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden”. Självfallet är det så. Relationer är svåra, och djupa känslomässiga band gör att man blir sårbar. Det kan vara svårt att veta vad man behöver, vad man inte behöver, var ens gränser går, hur man hanterar konflikter, eller hur man undviker att bilda negativa beteendemönster. Det kan vara svårt att hitta kompatibilitet: någon som man inte bara får känslor för, utan också kan dela sitt liv med på ett konstruktivt sätt. Och så vidare. Negativa erfarenheter är legio. De flesta av oss har dem.

Hon säger att det folk ofta ”tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare”. Hög igenkänningsfaktor. Efter att ha varit i några längre relationer nästan oavbrutet under tio år, bestämde jag mig för att ta en paus på obestämd tid. Jag antog att jag skulle bli misstrodd av kvinnor, men det blev jag inte. De har känt igen sig och visat förståelse, utan att bemöta det som någon dold agenda. Andra män har däremot i regel tolkat det som cynism eller dålig självkänsla, länkat dejtingsidor, etc.

Hon tänker att heteromonogama relationer ”har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig”. Full förståelse. Jag känner själv ibland att det varit så, trots att det inte ens stämmer för mig. De har gett mig både enorm lycka och stor sorg. Jag tror man behöver gå in i en relation med den här förförståelsen: vad behöver jag få ut, och hur mycket är jag beredd att investera tillbaka? Och prata om den. Se om man kan passa ihop på ett konstruktivt sätt, utan att lämna det åt slumpen. Särskilt om man, som jag, i längden har relativt tydliga gränser för vad jag orkar hantera.

Hon säger att ”det är möjligt” att det finns en man som kan ”bete sig rimligt” mot henne, men att ”risken är väldigt hög” för att han inte kan det. Är det en i sin tur rimlig uppfattning om män? Jag tror att det handlar om att kunna möta människor halvvägs, respektera att de ofta tänker annorlunda, och att söka förståelse även för det man ogillar eller inte håller med om. Starka åsikter tenderar att skapa konflikter, i alla fall om de rör sig in på det som rör relationen.

När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

Tankebrott och rasism på riktigt

Moralfjant skriver om sin rasism.

Hon berättar att hon varit arg på någon av en annan etnicitet, och inser att det fick henne att tänka rasistiska tankar. Det är, anser hon, ”så jävla skenheligt att predika om hur sugigt rasism är och i tankarna fördöma människor utifrån deras icke-vita utseende”. Själv anser jag att idén om tankebrott hör hemma i medeltiden eller i en av Orwells romaner.

Det är allmänmänskligt att tänka på det olämpliga. Den flod av associationer och kopplingar vi gör, i vardagens alla situationer, står inte under viljestyrd kontroll. Vi tänker på att ge idioten på jobbet en käftsmäll, på att vara otrogna med någon som råkar sitta mittemot på bussen, eller på att hänga ut folk vi ogillar som pedofiler. Vi planerar inte att göra det. Vi överväger det inte. Vi bara tänker det.

Rasism blir en relevant anklagelse beroende på vad vi gör med våra tankar. Du är arg på någon, och plötsligt inser du att du råkade tänka (säg) ”jävla blattehora”. Om din reaktion är att bli smått förskräckt och börja be dig själv om ursäkt inuti ditt eget huvud, är du inte rasist. Om tanken däremot bottnar i en rasistisk övertygelse, och du kanske rentav agerar på den — först hamnar saken i annat läge.

Att bestraffa sig själv för hur ens hjärna fungerar, att övervaka sina tankar som sin egen inkvisitor och flagellant, lär bara leda till neuros och destruktiva beteendemönster. (”Fel. Jag måste åtgärda det. Motverka mig själv.”)

Ett mer konstruktivt motstånd mot rasism kunde vara att kritisera hur feminister ofta tillämpar det intersektionella perspektivet. Det delar in människor efter hudfärg, och ställer grupper med olika hudfärger hierarkiskt mot varandra, vilket är närmast definitionen av rasism. En god fortsättning vore att sluta ställa grupper, identifierade genom medfödda egenskaper, hierarkiskt mot varandra över huvud taget.

Hon avslutar med: ”Till mina vita läsare: du är nog också rasistisk.” Hur man kan vara så dedikerad mot rasism, och samtidigt svepande anklaga alla med en viss hudfärg för att nog vara rasister, är förbluffande. ”Försök inte motbevisa mig i det antagandet. Försök att se hur det stämmer, snarare än om det stämmer. ” Det krävs en särskild typ av arrogans för att både hävda att alla med en viss hudfärg nog är rasister, och dessutom på förhand säga åt dem att inte ifrågasätta det.