Obildat hat bygger murar

WDF skriver om obildat hat.

Hon karakteriserar det obildade hatet så här: ”Feminister är äckliga fittor som borde avlivas. Män är bäst. Jag är en schysst kille. Kvinnor vill bli våldtagna. Det är synd om män. Somliga barn gillar att ha sex med vuxna. Jag är en schysst kille…” (Och så fortsätter det.) Hon exemplifierar med fyra kommentarer hon fått, men ingen av dem hävdar att feminister borde avlivas eller att kvinnor vill bli våldtagna. (Det borde de inte, och det vill de inte.) Kommentarerna är skarpa i tonen, de håller inte med — men de är inte hatiska eller hotfulla mot enskild person.

Samtidigt kallar hon bara fem inlägg tidigare mig för ”denna störda och sjuka människa”, anklagar mig för ”patriarkal hjärntvättning” och frågar sig ”hur fan kan han få gå lös?” — i ett försök att utmåla mig som pedofil våldtäktsman. För att säga det på deras eget språk, bör man kanske undvika att själv reproducera de negativa strukturer man klagar över.

Jag förnekar naturligtvis inte att det existerar sådant här hat mot feminister och mot kvinnor. Även om ”jag tror du har fel, så här tänker jag” många gånger uppfattas som ”jävla luder, du behöver bara lite kuk”, stämmer det också att en del säger saker av den senare typen. Hat möter hat, volymen skruvas upp, tonen blir fientlig, och det bygger en mur för de som vill kunna diskutera frågorna på ett nyfiket och utforskande sätt — eller för de som vet precis vad de anser, men ändå vill diskutera fredligt utan hårda ord.

Post skriptum. Ja, jag vet vem det är som driver WDF, så ni behöver inte outa henne i mitt kommentarsfält.

Relationer och deras komplexa dynamik

Fanny skriver om heteromonogama relationer.

Hon observerar att ”vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden”. Självfallet är det så. Relationer är svåra, och djupa känslomässiga band gör att man blir sårbar. Det kan vara svårt att veta vad man behöver, vad man inte behöver, var ens gränser går, hur man hanterar konflikter, eller hur man undviker att bilda negativa beteendemönster. Det kan vara svårt att hitta kompatibilitet: någon som man inte bara får känslor för, utan också kan dela sitt liv med på ett konstruktivt sätt. Och så vidare. Negativa erfarenheter är legio. De flesta av oss har dem.

Hon säger att det folk ofta ”tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare”. Hög igenkänningsfaktor. Efter att ha varit i några längre relationer nästan oavbrutet under tio år, bestämde jag mig för att ta en paus på obestämd tid. Jag antog att jag skulle bli misstrodd av kvinnor, men det blev jag inte. De har känt igen sig och visat förståelse, utan att bemöta det som någon dold agenda. Andra män har däremot i regel tolkat det som cynism eller dålig självkänsla, länkat dejtingsidor, etc.

Hon tänker att heteromonogama relationer ”har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig”. Full förståelse. Jag känner själv ibland att det varit så, trots att det inte ens stämmer för mig. De har gett mig både enorm lycka och stor sorg. Jag tror man behöver gå in i en relation med den här förförståelsen: vad behöver jag få ut, och hur mycket är jag beredd att investera tillbaka? Och prata om den. Se om man kan passa ihop på ett konstruktivt sätt, utan att lämna det åt slumpen. Särskilt om man, som jag, i längden har relativt tydliga gränser för vad jag orkar hantera.

Hon säger att ”det är möjligt” att det finns en man som kan ”bete sig rimligt” mot henne, men att ”risken är väldigt hög” för att han inte kan det. Är det en i sin tur rimlig uppfattning om män? Jag tror att det handlar om att kunna möta människor halvvägs, respektera att de ofta tänker annorlunda, och att söka förståelse även för det man ogillar eller inte håller med om. Starka åsikter tenderar att skapa konflikter, i alla fall om de rör sig in på det som rör relationen.

När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

Tankebrott och rasism på riktigt

Moralfjant skriver om sin rasism.

Hon berättar att hon varit arg på någon av en annan etnicitet, och inser att det fick henne att tänka rasistiska tankar. Det är, anser hon, ”så jävla skenheligt att predika om hur sugigt rasism är och i tankarna fördöma människor utifrån deras icke-vita utseende”. Själv anser jag att idén om tankebrott hör hemma i medeltiden eller i en av Orwells romaner.

Det är allmänmänskligt att tänka på det olämpliga. Den flod av associationer och kopplingar vi gör, i vardagens alla situationer, står inte under viljestyrd kontroll. Vi tänker på att ge idioten på jobbet en käftsmäll, på att vara otrogna med någon som råkar sitta mittemot på bussen, eller på att hänga ut folk vi ogillar som pedofiler. Vi planerar inte att göra det. Vi överväger det inte. Vi bara tänker det.

Rasism blir en relevant anklagelse beroende på vad vi gör med våra tankar. Du är arg på någon, och plötsligt inser du att du råkade tänka (säg) ”jävla blattehora”. Om din reaktion är att bli smått förskräckt och börja be dig själv om ursäkt inuti ditt eget huvud, är du inte rasist. Om tanken däremot bottnar i en rasistisk övertygelse, och du kanske rentav agerar på den — först hamnar saken i annat läge.

Att bestraffa sig själv för hur ens hjärna fungerar, att övervaka sina tankar som sin egen inkvisitor och flagellant, lär bara leda till neuros och destruktiva beteendemönster. (”Fel. Jag måste åtgärda det. Motverka mig själv.”)

Ett mer konstruktivt motstånd mot rasism kunde vara att kritisera hur feminister ofta tillämpar det intersektionella perspektivet. Det delar in människor efter hudfärg, och ställer grupper med olika hudfärger hierarkiskt mot varandra, vilket är närmast definitionen av rasism. En god fortsättning vore att sluta ställa grupper, identifierade genom medfödda egenskaper, hierarkiskt mot varandra över huvud taget.

Hon avslutar med: ”Till mina vita läsare: du är nog också rasistisk.” Hur man kan vara så dedikerad mot rasism, och samtidigt svepande anklaga alla med en viss hudfärg för att nog vara rasister, är förbluffande. ”Försök inte motbevisa mig i det antagandet. Försök att se hur det stämmer, snarare än om det stämmer. ” Det krävs en särskild typ av arrogans för att både hävda att alla med en viss hudfärg nog är rasister, och dessutom på förhand säga åt dem att inte ifrågasätta det.

Den som ger sig in i leken får leken tåla

Det brukar heta att den som ger sig in i leken får leken tåla. Så är det naturligtvis också.

Jag började diskutera filosofi och politik för ungefär tio år sedan. Till en början på Frizon (som var MUF:s numera nedlagda oberoende debattforum) och på Helgon. På Helgon blev jag något av en kändis, bl.a. för att jag diskuterade sex öppet trots att jag inte var anonym, men också för att jag hade extrema nyliberala åsikter. Bägge faktorer genererade en del hat, och även enstaka mordhot. När jag ett par år senare började diskutera liberalism på Flashback, hittade någon direkt en bild på min dåvarande flickvän, ritade ett hakkors på den, skrev ”hora”, och publicerade. En sverigedemokrat ritade blodstänk på en av mina bilder och publicerade ihop med mitt namn och min adress. AFA har slängt ett handskrivet hotbrev i mitt brevinkast och sprejat ner min ytterdörr, helgen efter att två liberala vänner blivit nersparkade av dem på stan.

Mot bakgrund av sådana erfarenheter är NoBoyToys försök till karaktärsmord ganska beskedligt. Man publicerar bilder på mig, men utan blodstänk och utan kontaktuppgifter. Man rotar fram saker som skrivits av eller om mig för 5-10 år sedan, men också nyare saker som jag redan har bemött (bl.a. på Sara Schmenus blogg). Även om man snarare är ute efter att skada mig som person än att bemöta mina idéer, uppfattar jag inte inlägget som hotfullt. Så jag tar och besvarar det som skrivits:

1. Obehagligt stalkerbeteende?
Jag återger vad jag skrev på Saras blogg strax före nyår:

Jag stannade till vid manifestationen för att jag ändå befann mig i närheten. Jag bor som (förmodligen) bekant i Eskilstuna. Filmade gjorde jag för att ett par FB-vänner bett mig göra det, varav en själv är feminist. (Om han gillar just Fannys blogg eller ej vet jag inte så noga.) Som både akademiker och periodvis aktiv deltagare i offentlig debatt, har jag filmat och/eller fotograferat ett stort antal offentliga föredrag m.m. de senaste åren. Det brukar ses som självklart att folk gör det. Och det var fler än jag som filmade manifestationen i Eskilstuna. Vi var kanske 5 pers som stod med mobiler eller paddor. Att just mitt filmande ses som obehagligt beror nog helt och hållet på att Fanny kände igen mig som en kritiker.

Angående Flashbacktråden har jag gått igenom den sida för sida, utan att hitta något eget inlägg i den. Jag har ärligt talat ingen större koll på var jag kommenterat och inte, med tanke på att jag har över 12 000 inlägg skrivna där. Sökfunktionen säger att jag bara nämnt Fanny vid namn en gång — och det var för att gillande länka hennes tidigare blogg för ca 4 år sedan. Det är f.ö. väldigt lätt att hitta mig på Flashback, eftersom jag som en av få inte är anonym där. Användarnamn är Khepera, med riktig profilbild och mitt riktiga namn i signaturen.

2. Hatar kvinnor?
Lady Dahmer citeras där hon kallar mig antifeminist, hävdar att jag hatar kvinnor, och att min kritik mot vissa radikalfeministers texter är ”raljerande, hånfull och förlöjligande”. Som jag förklarat många gånger förut är jag inte antifeminist utan liberalfeminist. Det finns feminism jag är mot, men det finns också feminism jag är för. Jag hatar inte kvinnor i allmänhet, och inte heller de kvinnor vars texter bloggen kritiserat. Både hat och att döma människor utifrån deras kön är mig ganska främmande. Lite raljans har jag nog gjort mig skyldig till, men inte i stil med det här eller det här eller det här.

3. BDSM?
Jag har skrivit en del om BDSM på nätet, är då och då inloggad på Darkside, och har periodvis deltagit marginellt i ”scenen”. Det är en liten subkultur där man snabbt känner igen folk, och jag har sett ett flertal aktiva feminismbloggare inom den. Jag hade kunnat hänga ut dem med namn och bild om jag velat, men till skillnad från NoBoyToy tycker jag det är fel att skämma folk för deras sexualitet. Vad jag skrev om BDSM i juni 2005 speglar inte riktigt vad jag anser i februari 2014, men jag ser inte heller något direkt problem med det citerade. Det gäller bara att inte rycka det ur sin kontext: en relation mellan samtyckande.

4. Pedofil?
Jag blev i början av 2008 utmålad som pedofil av en ung kreationist. Vad jag hävdat och fortfarande hävdar är att pedofili inte är något självvalt, och att vi därför inte bör fördöma människor endast och allenast för att ha en pedofil sexualitet. Vi bör fortfarande fördöma (och förbjuda) övergrepp. Omkring 7 år senare minns jag inte debatterna på Helgon i detalj, men jag blev sur över hur sidan hanterade diskussionen genom att radera personers konton tills ingen vågade uttala sig. Till slut raderades ett helt underforum för att stoppa diskussionen. Jag var operatör i detta underforum som hette ”Udda och övrig sexualitet”, inte som NoBoyToy skriver, ”operatör i pedofila trådar”. (Med operatör menas att jag hade vissa rättigheter att moderera diskussionen.)

Om det erbjuder läsaren någon lättnad är jag inte själv pedofil. Jag är inte heller ”pro-pedofil”, d.v.s. någon som anser att sex mellan barn och vuxen bör vara lagligt. Det var häxjakten på människor endast för att de råkar ha en pedofil sexualitet jag vände mig mot. De har tillräckliga problem som det är, att bära på en stigmatiserad sexualitet de varken bör eller får leva ut. Att det skulle vara en manlig företeelse stämmer inte. ”Although mostly documented in men, there are also women who exhibit the disorder, and researchers assume available estimates underrepresent the true number of female pedophiles.” (Wikipedia.)

5. Kommentarer.
I kommentarsfältet utmålas jag som kvinnohatare och barnhatare. Vad jag egentligen är, är kritisk till radikalfeminism. Men det är ju behändigt att kunna sätta likhetstecken mellan de båda. Deras motsvarighet till män som säger att feminister ”bara fått för lite kuk” (en typ av otrevlig gliring du får svårt att hitta på den här bloggen). NoBoyToy skriver att det är ”skrämmande” att en och annan feminist ”gullar” med mig, antagligen åsyftandes Sara Schmenus — som hållit med mig om att heterosexualitet inte är ett samhällshot. Att någon håller med mig i enskild sak är inte ett gullande, men jag förstår att det kan ses på det sättet utifrån identitetspolitiskt allianstänkande.

För sådana som mig ”skall det helt enkelt inte finnas några gränser eller tabun för allehanda manlig sexualitet” skriver NoBoyToy, åsyftandes våldtäkt. Jag är starkt och entydigt fördömande till våldtäkt, vare sig det är överfallsvåldtäkt eller att inte respektera ett nej inom en relation, och det är en av få radikalfeministiska (men också allmänfeministiska eller liberala) positioner jag instämmer helt med. Om det har jag tidigare skrivit bl.a. här. Susanna säger att hon skall polisanmäla NBT:s blogg för förtal, och får till svar att ”det finns inget förtal i detta inlägg eftersom jag citerar korrekt” och ”ring du till mycket upptagna farbror polisen och gör ett försök”. Påminns om när Lady Dahmer ville polisanmäla mig, trots att jag till skillnad från NBT inte försöker svartmåla, och avstår från att ta upp sådant som inte hör till ideologisk diskussion (t.ex. texter om personliga problem).

Någon karakteriserar mig som ”den här obehagliga singelmannen”, och en typisk ”speciell person [som] brukar ha en hel del funktionshinder”, vilket får en glad smiley av NBT. Jag har läst att radikalfeminister värnar om funktionshindrade i egenskap av underprivilegierad förtryckt grupp, men jag antar att de skall kränkas och utsättas för funkofobi om de inte håller med dem. Singel är jag i och för sig, eller ”det är komplicerat” som man kan välja på Facebook. Det är ett medvetet val efter att ha varit i långa relationer nästan oavbrutet mellan 2002 och 2012. Varför gör det mig obehaglig? För att det inte uppfyller en inskränkt mall av hur män skall bete sig?

6. Twitter.
Jo, det blev förstås reaktioner på Twitter också.

nbt1

Fanny tycker att den här bloggen är vidrig, som anklagar henne för att ha borderline — vilket den aldrig gjort, vare sig i ett inlägg eller i kommentarsfältet. Att anklaga mig för att vara ”pro-pedofil” går förstås bra. Om någon i mitt kommentarsfält skulle kalla henne för ett vidrigt äckel blev det minsann reaktioner, men om det riktas mot mig är det förstås okej (?). Att kritik mot det man skriver på en offentlig politisk blogg ses som något man blir ”utsatt” för, vittnar gott och väl om hur radikalfeminister ofta ser på oliktänkande. Precis som hur föraktet mot funktionshindrade passerar på NBTs blogg, när det riktas mot någon som inte håller med.

nbt2

Jag vet inte vem Henric är, men det är ju trevligt om han minns mig från förr. Jag kan låta meddela att jag är fullt frisk både fysiskt och psykiskt, men att jag led av depression hösten 2003. Även här gäller väl att psykiskt sjuka tillhör en underprevilegierad förtryckt grupp som bör värnas — men stigmatiseras om de kritiserar radikalfeminism. Vad Johanna menar med att jag förlorat en person vet jag inte. Än så länge har jag den stora lyckan att närma mig 30 utan att någon jag hållit nära dött. Relationer har tagit slut förstås, och det är ju tråkigt, men det är inget jag känner sorg över flera år senare. Vet inte heller varför det skulle ”förklara” min kritik mot radikalfeminism.

Att inte vilja delta i systraskapet

Fanny skriver om systraskapet.

Hon blir ibland ”gruvligt irriterad” över kvinnor som ”minsann inte vill ha/delta i något systraskap”. Varför då? De reagerar, såvitt jag noterat, mot att på grund av sitt kön bli automatiskt ansluten till en ideologisk gemenskap. Till och med Jehovas vittnen knackar åtminstone dörr och får en bekräftelse, innan de ansluter någon i sin kamp att rädda själar inför domedagen. När det gäller ideologiska och/eller politiska övertygelser vill vi själva bestämma vad vi skall anse, och till vilka grupper (om några) vi skall ansluta oss. Att bara utgå från att någon på grund av sitt kön vill delta i en gemenskap, är att ta sig tolkningsföreträde framför dem.

Hon säger att feminism ”handlar om kvinnors rätt i samhället”. Visst. Det handlar också om många fler saker. De kvinnor som inte vill inkluderas i en radikalfeministisk könsgemenskap, kanske har andra skäl för det än att ogilla kvinnors rättigheter. Vilka då? Tja. De må ju vara liberaler eller tillhöra högern, eller bara den icke-aktoritära vänstern. De kan ha läst rasistiska/sexistiska uttalanden om bl.a. vita män och känt ett avstånd. De kanske inte delar det postmodernistiska ramverkets teorimodeller. Eller så bär de på någon annan av ett stort antal egenheter, som kan göra att den radikalfeministiska rörelsen känns främmande. Kom ihåg att när du får höra att ”feminismen handlar om x”, bortser man från resten av alfabetet som feminismen också handlar om.

Hon påpekar att ”även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet vinner fördelar av feministisk kamp”. Men vad som är och inte är fördelar, tolkas här utifrån ideologiska grundpremisser — samma premisser som dessa kvinnor ofta inte delar. De kvinnor som tänker annorlunda, ser andra fördelar. Ibland är det kanske fördelar som en radikalfeminist skulle betrakta som förtryck. Det är en fråga om olika perspektiv. Fanny nämner t.ex. rösträtt som en feministisk fråga, men det var även en liberal fråga, och något man som liberal kan försvara utan att vara feminist. Det var inte feminister utan liberaler som kämpade för grundläggande yttrandefrihet, en frihet hon omfattas av trots att hon ser den som ‘ett ointressant ställningstagande‘. Perspektiv, således.

Men om hon egentligen vill då?

Fanny skriver om sex och tveksamhet.

Hon berättar att vissa personer säger att ”mindre sex skulle äga rum” om vi började bry oss om samtycke. De flesta bryr sig redan om samtycke, men det är klart att mer sex skulle äga rum om de inte gjorde det. Jag har nog bara hört den här invändningen i relation till en samtyckeslag. Där är idén att färre av oss skulle ha sex, om vi faktiskt var tvungna att formalisera akten med en ledande fråga följt av ett ja eller nej till svar. En smått absurd tanke, skulle jag påstå. Det som skulle ske vore inte alls mindre sex p.g.a. hänsyn till lagen, utan snarare lika mycket sex utan hänsyn till den. När människor börjat hångla och klä av varandra lär det i princip aldrig hända att ena parten stannar upp och säger ”vänta, samtycker du till det här, svara med ett ja eller nej”. (Och de som skiter i samtycke, skiter också i att fråga, vilket i en rättsprocess bara skulle utmynna i ord mot ord.)

Hon säger att vissa tänker att ”kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta”. Jag tror man behöver skilja mellan vad som kan vara fallet, och hur man bör agera utifrån vad som är det. Ja, hon kanske egentligen vill, trots att hon verkar tveksam. Det är möjligt. Men vad som är säkert är att hon är tveksam, och det är den säkerheten man bör agera efter. Om hon vill men är för osäker för att säga eller visa det, eller om hon spelar ”svårfångad”, får hon väl gå miste om det sex hon egentligen ville ha. Man kan inte behandla människor utifrån en vilja de inte gett uttryck för, utan får ta ställning till vad de faktiskt ger uttryck för.

Hon skriver att tydliga ja- och nej-svar ”faktiskt inte finns”. Jodå, det gör de. Om de inte gjorde det, vore ju en samtyckeslag ett absurt förslag. Däremot är inte nödvändigtvis ja eller nej definitiva svar. Man kan komma att ändra sitt nej eller ta tillbaka sitt ja, genom ett helt nytt ja eller nej. Och då är det naturligtvis det nya svaret som är aktuellt.

Hon menar att ”ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång”. Det beror väl på. Man kan vilja ha sex med någon man nyss träffat på en krog eller fest. Man kan också vilja ha sex, först efter en längre period av vänskap eller dejtande. Och allt däremellan. Människor fungerar olika, även om män resp. kvinnor har tendenser att vilja göra det på ett visst sätt.

Hon säger att det är ”viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga”. Det håller jag fullständigt med om.

Även feministiska män är män

Fanny skriver om feministiska män.

Hon observerar att ”många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister”. Ja, det är väl en ganska logisk konsekvens av att engagera sig i en rörelse med stor fokus på identitet, allianser, intern solidaritet och hierarkiska rangordningar. Då handlar det väldigt mycket om att ingå i en gemenskap, och att vinna fördelar av att hålla sig väl med rätt personer (ibland genom att tala nedsättande om upplevda fiender). Jag tror att det i viss utsträckning är en mognadsfråga, alltså inte feminismen, utan drivkraften att ingå i allianser och söka gemenskap där de som tänker rätt får pepp och de som tänker fel avfärdas eller demoniseras (vilket är hur jag delvis uppfattar den specifika rörelse som bloggen kritiserar).

Hon säger att ”ickefeministiska män” saknar ”ambition att inte bete sig illa” mot henne, och att de ”således med största säkerhet gör det”. I mina öron låter det som när vissa religiösa undrar hur man kan acceptera ateister, eftersom ateister måste sakna moral. Man behöver inte tillhöra någon särskild ideologi för att vilja bete sig väl mot sina medmänniskor. Både ateister och ickefeminister gör det också i de flesta fall. Feminism är inte synonymt med ”en ambition att bete sig väl”, vilket är en rent allmänmänsklig ambition, utan det är en ideologi som omfattar många olika saker. Notera också att en ickefeminist inte behöver vara mot feminism. Vi är alla icketroende resp. ickeideologiska från födseln. Feministisk övertygelse är av nödvändighet ett aktivt förvärv.

Hon ”försöker att inte utöva rasism”. Jaså? Hon tillskriver vita män som grupp negativa åsikter, hon anklagar vita män som grupp för att vara särskilt stora förtryckare, och hon anser att det vore osolidariskt att alliera sig med vita män (här). Hon har också konstaterat att vänstern ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Om hon försöker att inte bete sig rasistiskt, tycker jag inte att hon skördar några större framgångar. Här har Morgan Freeman helt rätt, som när han får frågan om vad vi skall göra mot rasism, svarar: ”Stop talking about it. I’m going to stop calling you a white man, and I’m going to ask you to stop calling me a black man.”

Hon begriper att ”många män” kommer att ”banga på feminism”, för att ”det är softare att vara omedveten om sina privilegier”. Men om man bangar, betyder det väl att man redan kommit i kontakt med feminismen och tagit ställning till den? Då är man inte gärna omedveten — man håller bara inte med. Det är en poäng jag återkommer till då och då. Ingen annan ideologi eller politisk rörelse, utom möjligtvis miljörörelsen, gör lika ofta anspråk på att handla om medvetenhet snarare än om en stor mängd resonemang och slutsatser utifrån vissa ideologiska grundpremisser. F.ö. bör man inte tillskriva sin opposition osympatiska motiv. Det gör ofta liberaler också, när de t.ex. hävdar att icke-liberaler är ”rädda för att behöva ta ansvar”. Vill du veta varför andra människor tänker som de gör? Fråga dem.

Hon avslutar med att män ”ska sluta förtrycka” och att det egentligen kvittar ”vilken etikett de använder på sig själva”. Gör det verkligen det? Män som förespråkar jämställdhet utan att vilja kalla sig feminister brukar hon gå hårt åt, och den här bloggen har hon många gånger stämplat som ”antifeministisk”, som om blotta etiketten vore ett argument i sin egen rätt. Min upplevelse av den feministiska rörelsen är i alla fall att den ofta fäster stor vikt vid etiketter. Jag undrar också om män kan sluta förtrycka? Fanny hävdar att alla män förtrycker alla kvinnor. Det följer att förtryck inte har sin grund i hur man beter sig, utan i vad man är.

Sexköp och trafficking

Moralfjant skriver om sexköp.

Hon nämner att Amnesty enligt ett förslag vill tillåta sexköp och blir ”fett sur” på organisationen som ”borde veta bättre”. Själv är jag mycket positivt inställd till förslaget, och det har framförallt två skäl. Dels för att det skyddar sexsäljare som inte längre skulle förpassas till ”den undre världen” och behöva söka kunder bland per definition kriminella (vilket i sin tur säkert skulle minska stigmatiseringen). Dels för att en stat som reglerar vad samtyckande vuxna får göra sexuellt, eller under vilka omständigheter de får välja att samtycka, enligt mig agerar djupt kränkande. Jag vill passa på att rekommendera Petra Östergrens artikel om saken.

Hon håller med mig om det första, men konstaterar att legalisering av sexköp ”även ökar trafficking med sexslavar i landet”. Baserat på en snabb googling verkar det finnas indikationer som tyder på det. Det är å andra sidan en typ av risk som alltid existerar när man väljer att tillåta något. Tillåter vi biltrafik, följer en ökad risk för fyllekörning. Tillåter vi rökning, följer en risk för ökat antal fall av lungcancer. Tillåter vi fet mat, följer en risk för ökat antal fall av hjärt- och kärlsjukdomar. Och väljer vi att förbjuda eller reglera det, följer också risker. Jag ser sällan dessa risker som något bra argument för förbud. Kombinera istället legalisering av sexköp med ökade insatser mot trafficking.

Bör gemenskap baseras på kön?

Fanny skriver om systraskap.

Hon berättar att hon sett spelfilmen Marie Antoinette, och konstaterar att Marie trots sin privilegierade position blev ”förtryckt som kvinna” för att hon ”giftes bort som en del i en politisk allians” och hade ”stor press på sig att föda barn”. Jag förstår inte alls hur hon kan dra den slutsatsen. Monarki baseras på ärftlig tronföljd, och det betyder att alla tronarvingar utsätts för sådan press oavsett kön. Marie Antoinette blev i så fall förtryckt som kejsarbarn, snarare än på grund av sitt kön. För övrigt upplever jag att även den feministiska rörelsen sätter press på sina egna utifrån ett allianstänkande, men det är förstås på en långt mer beskedlig nivå.

Hon tror att man kan ”tala om en gemenskap baserad på kön”, under förutsättning att vi ser och hanterar ”det som skiljer våra positioner åt”. För mig känns det lite som när jag var i tonåren och sökte gemenskap hos folk som också lyssnade på metal. Jag tror det är en del av mognadsprocessen att man (åtminstone i stor utsträckning) slutar söka gemenskap utifrån identitet, och lär sig att umgås med olika slags människor. I varje fall baserar jag hellre gemenskap i hur väl vi passar ihop och vad vi kan ha för utbyte av varandra, snarare än i medfödda egenskaper eller att vi blir förtryckta på samma sätt. Positioner behöver inte ses och hanteras. De är fullständigt oviktiga inom en gemenskap.

Hon säger att det är systraskapet och behovet av att se till position som gör ”feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp”. Det förklarar väl varför hon inte drar sig för att tala nedsättande om vita män. Den rasismen har ju inte mycket med systraskap att göra.