Bröd och skådespel åt folket

NoBoyToys tidigare inlägg som utmålade mig som pedofil våldtäktsman var en smula obehagligt. Det nya inlägget om våldtäkt (mitt originalinlägg hittar ni här) var däremot riktigt underhållande, så jag tar och besvarar ett par saker. En god värd erbjuder trots allt sina besökare både bröd och skådespel.

Att ”alla kan bli monster ikväll” hävdas vara ”en vanlig retorik hos antifeministerna”. Lyckas NBT missa att detta var grundidén i Moralfjants eget inlägg, som jag för ovanlighetens skull väsentligen höll med? Utan att inse det har NBT i samma andetag som hon anklagar mig för att vara i princip antifeministisk sexualbrottsling, också anklagat Moralfjant för att vara det. Gratulerar.

Tydligen hävdar antifeminister att ”det ligger i manlig biologi” att våldta. Då är det väl bra tur att jag inte är antifeminist utan liberalfeminist.

Feminister ”har generellt betydligt större hopp om män och manlighet”. Jo, egentligen läser jag bara feministiska bloggar för att de har en så positiv syn på män och aldrig skriver nervärderande saker om manlighet. Tummis.

Calle kommenterar att han aldrig varit inne på min blogg ”annat än på blixtvisit”, och konstaterar strax efteråt att jag ”vid en första anblick [kan] verka väldigt kunnig och smart”. Det betyder alltså att jag är väldigt kunnig och smart, eller hur?

Calle kan ”dela vissa enstaka åsikter med kompletta idioter” och konstaterar att ”Hitler var ju vegetarian”. Jag gick just och väntade på när jag skulle bli jämförd med Hitler. Men det är lite kliché, inte sant? Nästa bloggutmaning är att jämföra mig med Jacques-Louis David. Nyckelord är neoklassicism, ancien régime, skräckväldet och exil. Varje ord är värt ett poäng. Lycka till!

Calle skriver att obehagligt och sinnessjukt är ”bara förnamnet”. Dumheter. Förnamnet är Henrik.

NBT talar om unga förvirrade tjejer som ”tror att män visar dem sin kärlek när de sprutar sin sperma i ansiktet på dem” och undrar ”var alla dessa unga tjejers morsor håller hus”. Men blev det inte lite knepig stämning om deras morsor var med under en facial?

Calle skriver att sexuell läggning ”är ett inlärt beteende”, en uppfattning som idag bara delas av särskilt inskränkta homofober.

NBT undrar vad jag skulle tycka om att bli ”våldtagen i stjärten av en annan man”, och hävdar att min stjärt riskerar att ”bli allmänt villebråd”. Jag har alltså fått radikala feminister att sitta och fantisera om min stjärt. Fantastiskt. Hur många riktiga antifeminister har väl lyckats med det? Baktankar om baktankar.

Ett gott skratt förlänger både det ena och det andra. Stjärna i kanten om ni inte tänkte något snuskigt nu.

Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Obildat hat bygger murar

WDF skriver om obildat hat.

Hon karakteriserar det obildade hatet så här: ”Feminister är äckliga fittor som borde avlivas. Män är bäst. Jag är en schysst kille. Kvinnor vill bli våldtagna. Det är synd om män. Somliga barn gillar att ha sex med vuxna. Jag är en schysst kille…” (Och så fortsätter det.) Hon exemplifierar med fyra kommentarer hon fått, men ingen av dem hävdar att feminister borde avlivas eller att kvinnor vill bli våldtagna. (Det borde de inte, och det vill de inte.) Kommentarerna är skarpa i tonen, de håller inte med — men de är inte hatiska eller hotfulla mot enskild person.

Samtidigt kallar hon bara fem inlägg tidigare mig för ”denna störda och sjuka människa”, anklagar mig för ”patriarkal hjärntvättning” och frågar sig ”hur fan kan han få gå lös?” — i ett försök att utmåla mig som pedofil våldtäktsman. För att säga det på deras eget språk, bör man kanske undvika att själv reproducera de negativa strukturer man klagar över.

Jag förnekar naturligtvis inte att det existerar sådant här hat mot feminister och mot kvinnor. Även om ”jag tror du har fel, så här tänker jag” många gånger uppfattas som ”jävla luder, du behöver bara lite kuk”, stämmer det också att en del säger saker av den senare typen. Hat möter hat, volymen skruvas upp, tonen blir fientlig, och det bygger en mur för de som vill kunna diskutera frågorna på ett nyfiket och utforskande sätt — eller för de som vet precis vad de anser, men ändå vill diskutera fredligt utan hårda ord.

Post skriptum. Ja, jag vet vem det är som driver WDF, så ni behöver inte outa henne i mitt kommentarsfält.

Relationer och deras komplexa dynamik

Fanny skriver om heteromonogama relationer.

Hon observerar att ”vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden”. Självfallet är det så. Relationer är svåra, och djupa känslomässiga band gör att man blir sårbar. Det kan vara svårt att veta vad man behöver, vad man inte behöver, var ens gränser går, hur man hanterar konflikter, eller hur man undviker att bilda negativa beteendemönster. Det kan vara svårt att hitta kompatibilitet: någon som man inte bara får känslor för, utan också kan dela sitt liv med på ett konstruktivt sätt. Och så vidare. Negativa erfarenheter är legio. De flesta av oss har dem.

Hon säger att det folk ofta ”tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare”. Hög igenkänningsfaktor. Efter att ha varit i några längre relationer nästan oavbrutet under tio år, bestämde jag mig för att ta en paus på obestämd tid. Jag antog att jag skulle bli misstrodd av kvinnor, men det blev jag inte. De har känt igen sig och visat förståelse, utan att bemöta det som någon dold agenda. Andra män har däremot i regel tolkat det som cynism eller dålig självkänsla, länkat dejtingsidor, etc.

Hon tänker att heteromonogama relationer ”har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig”. Full förståelse. Jag känner själv ibland att det varit så, trots att det inte ens stämmer för mig. De har gett mig både enorm lycka och stor sorg. Jag tror man behöver gå in i en relation med den här förförståelsen: vad behöver jag få ut, och hur mycket är jag beredd att investera tillbaka? Och prata om den. Se om man kan passa ihop på ett konstruktivt sätt, utan att lämna det åt slumpen. Särskilt om man, som jag, i längden har relativt tydliga gränser för vad jag orkar hantera.

Hon säger att ”det är möjligt” att det finns en man som kan ”bete sig rimligt” mot henne, men att ”risken är väldigt hög” för att han inte kan det. Är det en i sin tur rimlig uppfattning om män? Jag tror att det handlar om att kunna möta människor halvvägs, respektera att de ofta tänker annorlunda, och att söka förståelse även för det man ogillar eller inte håller med om. Starka åsikter tenderar att skapa konflikter, i alla fall om de rör sig in på det som rör relationen.

När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

Tankebrott och rasism på riktigt

Moralfjant skriver om sin rasism.

Hon berättar att hon varit arg på någon av en annan etnicitet, och inser att det fick henne att tänka rasistiska tankar. Det är, anser hon, ”så jävla skenheligt att predika om hur sugigt rasism är och i tankarna fördöma människor utifrån deras icke-vita utseende”. Själv anser jag att idén om tankebrott hör hemma i medeltiden eller i en av Orwells romaner.

Det är allmänmänskligt att tänka på det olämpliga. Den flod av associationer och kopplingar vi gör, i vardagens alla situationer, står inte under viljestyrd kontroll. Vi tänker på att ge idioten på jobbet en käftsmäll, på att vara otrogna med någon som råkar sitta mittemot på bussen, eller på att hänga ut folk vi ogillar som pedofiler. Vi planerar inte att göra det. Vi överväger det inte. Vi bara tänker det.

Rasism blir en relevant anklagelse beroende på vad vi gör med våra tankar. Du är arg på någon, och plötsligt inser du att du råkade tänka (säg) ”jävla blattehora”. Om din reaktion är att bli smått förskräckt och börja be dig själv om ursäkt inuti ditt eget huvud, är du inte rasist. Om tanken däremot bottnar i en rasistisk övertygelse, och du kanske rentav agerar på den — först hamnar saken i annat läge.

Att bestraffa sig själv för hur ens hjärna fungerar, att övervaka sina tankar som sin egen inkvisitor och flagellant, lär bara leda till neuros och destruktiva beteendemönster. (”Fel. Jag måste åtgärda det. Motverka mig själv.”)

Ett mer konstruktivt motstånd mot rasism kunde vara att kritisera hur feminister ofta tillämpar det intersektionella perspektivet. Det delar in människor efter hudfärg, och ställer grupper med olika hudfärger hierarkiskt mot varandra, vilket är närmast definitionen av rasism. En god fortsättning vore att sluta ställa grupper, identifierade genom medfödda egenskaper, hierarkiskt mot varandra över huvud taget.

Hon avslutar med: ”Till mina vita läsare: du är nog också rasistisk.” Hur man kan vara så dedikerad mot rasism, och samtidigt svepande anklaga alla med en viss hudfärg för att nog vara rasister, är förbluffande. ”Försök inte motbevisa mig i det antagandet. Försök att se hur det stämmer, snarare än om det stämmer. ” Det krävs en särskild typ av arrogans för att både hävda att alla med en viss hudfärg nog är rasister, och dessutom på förhand säga åt dem att inte ifrågasätta det.

Den som ger sig in i leken får leken tåla

Det brukar heta att den som ger sig in i leken får leken tåla. Så är det naturligtvis också.

Jag började diskutera filosofi och politik för ungefär tio år sedan. Till en början på Frizon (som var MUF:s numera nedlagda oberoende debattforum) och på Helgon. På Helgon blev jag något av en kändis, bl.a. för att jag diskuterade sex öppet trots att jag inte var anonym, men också för att jag hade extrema nyliberala åsikter. Bägge faktorer genererade en del hat, och även enstaka mordhot. När jag ett par år senare började diskutera liberalism på Flashback, hittade någon direkt en bild på min dåvarande flickvän, ritade ett hakkors på den, skrev ”hora”, och publicerade. En sverigedemokrat ritade blodstänk på en av mina bilder och publicerade ihop med mitt namn och min adress. AFA har slängt ett handskrivet hotbrev i mitt brevinkast och sprejat ner min ytterdörr, helgen efter att två liberala vänner blivit nersparkade av dem på stan.

Mot bakgrund av sådana erfarenheter är NoBoyToys försök till karaktärsmord ganska beskedligt. Man publicerar bilder på mig, men utan blodstänk och utan kontaktuppgifter. Man rotar fram saker som skrivits av eller om mig för 5-10 år sedan, men också nyare saker som jag redan har bemött (bl.a. på Sara Schmenus blogg). Även om man snarare är ute efter att skada mig som person än att bemöta mina idéer, uppfattar jag inte inlägget som hotfullt. Så jag tar och besvarar det som skrivits:

1. Obehagligt stalkerbeteende?
Jag återger vad jag skrev på Saras blogg strax före nyår:

Jag stannade till vid manifestationen för att jag ändå befann mig i närheten. Jag bor som (förmodligen) bekant i Eskilstuna. Filmade gjorde jag för att ett par FB-vänner bett mig göra det, varav en själv är feminist. (Om han gillar just Fannys blogg eller ej vet jag inte så noga.) Som både akademiker och periodvis aktiv deltagare i offentlig debatt, har jag filmat och/eller fotograferat ett stort antal offentliga föredrag m.m. de senaste åren. Det brukar ses som självklart att folk gör det. Och det var fler än jag som filmade manifestationen i Eskilstuna. Vi var kanske 5 pers som stod med mobiler eller paddor. Att just mitt filmande ses som obehagligt beror nog helt och hållet på att Fanny kände igen mig som en kritiker.

Angående Flashbacktråden har jag gått igenom den sida för sida, utan att hitta något eget inlägg i den. Jag har ärligt talat ingen större koll på var jag kommenterat och inte, med tanke på att jag har över 12 000 inlägg skrivna där. Sökfunktionen säger att jag bara nämnt Fanny vid namn en gång — och det var för att gillande länka hennes tidigare blogg för ca 4 år sedan. Det är f.ö. väldigt lätt att hitta mig på Flashback, eftersom jag som en av få inte är anonym där. Användarnamn är Khepera, med riktig profilbild och mitt riktiga namn i signaturen.

2. Hatar kvinnor?
Lady Dahmer citeras där hon kallar mig antifeminist, hävdar att jag hatar kvinnor, och att min kritik mot vissa radikalfeministers texter är ”raljerande, hånfull och förlöjligande”. Som jag förklarat många gånger förut är jag inte antifeminist utan liberalfeminist. Det finns feminism jag är mot, men det finns också feminism jag är för. Jag hatar inte kvinnor i allmänhet, och inte heller de kvinnor vars texter bloggen kritiserat. Både hat och att döma människor utifrån deras kön är mig ganska främmande. Lite raljans har jag nog gjort mig skyldig till, men inte i stil med det här eller det här eller det här.

3. BDSM?
Jag har skrivit en del om BDSM på nätet, är då och då inloggad på Darkside, och har periodvis deltagit marginellt i ”scenen”. Det är en liten subkultur där man snabbt känner igen folk, och jag har sett ett flertal aktiva feminismbloggare inom den. Jag hade kunnat hänga ut dem med namn och bild om jag velat, men till skillnad från NoBoyToy tycker jag det är fel att skämma folk för deras sexualitet. Vad jag skrev om BDSM i juni 2005 speglar inte riktigt vad jag anser i februari 2014, men jag ser inte heller något direkt problem med det citerade. Det gäller bara att inte rycka det ur sin kontext: en relation mellan samtyckande.

4. Pedofil?
Jag blev i början av 2008 utmålad som pedofil av en ung kreationist. Vad jag hävdat och fortfarande hävdar är att pedofili inte är något självvalt, och att vi därför inte bör fördöma människor endast och allenast för att ha en pedofil sexualitet. Vi bör fortfarande fördöma (och förbjuda) övergrepp. Omkring 7 år senare minns jag inte debatterna på Helgon i detalj, men jag blev sur över hur sidan hanterade diskussionen genom att radera personers konton tills ingen vågade uttala sig. Till slut raderades ett helt underforum för att stoppa diskussionen. Jag var operatör i detta underforum som hette ”Udda och övrig sexualitet”, inte som NoBoyToy skriver, ”operatör i pedofila trådar”. (Med operatör menas att jag hade vissa rättigheter att moderera diskussionen.)

Om det erbjuder läsaren någon lättnad är jag inte själv pedofil. Jag är inte heller ”pro-pedofil”, d.v.s. någon som anser att sex mellan barn och vuxen bör vara lagligt. Det var häxjakten på människor endast för att de råkar ha en pedofil sexualitet jag vände mig mot. De har tillräckliga problem som det är, att bära på en stigmatiserad sexualitet de varken bör eller får leva ut. Att det skulle vara en manlig företeelse stämmer inte. ”Although mostly documented in men, there are also women who exhibit the disorder, and researchers assume available estimates underrepresent the true number of female pedophiles.” (Wikipedia.)

5. Kommentarer.
I kommentarsfältet utmålas jag som kvinnohatare och barnhatare. Vad jag egentligen är, är kritisk till radikalfeminism. Men det är ju behändigt att kunna sätta likhetstecken mellan de båda. Deras motsvarighet till män som säger att feminister ”bara fått för lite kuk” (en typ av otrevlig gliring du får svårt att hitta på den här bloggen). NoBoyToy skriver att det är ”skrämmande” att en och annan feminist ”gullar” med mig, antagligen åsyftandes Sara Schmenus — som hållit med mig om att heterosexualitet inte är ett samhällshot. Att någon håller med mig i enskild sak är inte ett gullande, men jag förstår att det kan ses på det sättet utifrån identitetspolitiskt allianstänkande.

För sådana som mig ”skall det helt enkelt inte finnas några gränser eller tabun för allehanda manlig sexualitet” skriver NoBoyToy, åsyftandes våldtäkt. Jag är starkt och entydigt fördömande till våldtäkt, vare sig det är överfallsvåldtäkt eller att inte respektera ett nej inom en relation, och det är en av få radikalfeministiska (men också allmänfeministiska eller liberala) positioner jag instämmer helt med. Om det har jag tidigare skrivit bl.a. här. Susanna säger att hon skall polisanmäla NBT:s blogg för förtal, och får till svar att ”det finns inget förtal i detta inlägg eftersom jag citerar korrekt” och ”ring du till mycket upptagna farbror polisen och gör ett försök”. Påminns om när Lady Dahmer ville polisanmäla mig, trots att jag till skillnad från NBT inte försöker svartmåla, och avstår från att ta upp sådant som inte hör till ideologisk diskussion (t.ex. texter om personliga problem).

Någon karakteriserar mig som ”den här obehagliga singelmannen”, och en typisk ”speciell person [som] brukar ha en hel del funktionshinder”, vilket får en glad smiley av NBT. Jag har läst att radikalfeminister värnar om funktionshindrade i egenskap av underprivilegierad förtryckt grupp, men jag antar att de skall kränkas och utsättas för funkofobi om de inte håller med dem. Singel är jag i och för sig, eller ”det är komplicerat” som man kan välja på Facebook. Det är ett medvetet val efter att ha varit i långa relationer nästan oavbrutet mellan 2002 och 2012. Varför gör det mig obehaglig? För att det inte uppfyller en inskränkt mall av hur män skall bete sig?

6. Twitter.
Jo, det blev förstås reaktioner på Twitter också.

nbt1

Fanny tycker att den här bloggen är vidrig, som anklagar henne för att ha borderline — vilket den aldrig gjort, vare sig i ett inlägg eller i kommentarsfältet. Att anklaga mig för att vara ”pro-pedofil” går förstås bra. Om någon i mitt kommentarsfält skulle kalla henne för ett vidrigt äckel blev det minsann reaktioner, men om det riktas mot mig är det förstås okej (?). Att kritik mot det man skriver på en offentlig politisk blogg ses som något man blir ”utsatt” för, vittnar gott och väl om hur radikalfeminister ofta ser på oliktänkande. Precis som hur föraktet mot funktionshindrade passerar på NBTs blogg, när det riktas mot någon som inte håller med.

nbt2

Jag vet inte vem Henric är, men det är ju trevligt om han minns mig från förr. Jag kan låta meddela att jag är fullt frisk både fysiskt och psykiskt, men att jag led av depression hösten 2003. Även här gäller väl att psykiskt sjuka tillhör en underprevilegierad förtryckt grupp som bör värnas — men stigmatiseras om de kritiserar radikalfeminism. Vad Johanna menar med att jag förlorat en person vet jag inte. Än så länge har jag den stora lyckan att närma mig 30 utan att någon jag hållit nära dött. Relationer har tagit slut förstås, och det är ju tråkigt, men det är inget jag känner sorg över flera år senare. Vet inte heller varför det skulle ”förklara” min kritik mot radikalfeminism.