Lever vi i en våldtäktskultur?

Anny Berglin skriver att vi lever i en våldtäktskultur.

Hon tycker att det är ”ett stort steg framåt” att vi ”diskuterar samtyckeslagstiftning”. Tja. En av få saker jag delar med radikalfeminister är min avsky för våldtäkter och sexuella övergrepp. Samtycke är inte bara oerhört viktigt, utan fullständigt avgörande. Däremot är jag inte imponerad av förslaget till samtyckeslagstiftning, och det har framförallt två skäl. Dels talar vi om att reglera människors mest privata privatliv, som sällan spontant inleds med en ledande fråga med ja- och nej-svar. Vi visar generellt vad vi vill med signaler och initiativ, och därför lär inte sådan här lagstiftning efterlevas i någon större utsträckning. Dels riskerar den att invagga oss i en falsk trygghet, för att den utmynnar i en ord mot ord-situation (såvida man inte faktiskt skrivit ett kontrakt).

Hon menar att det är fel att utmåla våldtäktsmän som monster, för att det ”kan till och med vara populäraste killen i skolan som är våldtäktsman”. Själv ser jag ingen nödvändig konflikt här. Ja, vi lever inte i en Disneyvärld där det är syns på lång väg vem som är god och vem som är ond. Din bäste vän med hög utbildning, ett bra jobb och många vänner kan vara en våldtäktsman. Våldtäktsmän är inte monster, i betydelsen att de har en natur som gör dem till något helt annat än dig och mig. Men att de är monster i en moralisk mening kan jag inte annat än hålla med om. Att begå våldtäkt är fundamentalt omoraliskt och människoovärdigt.

Hon skriver att det finns ”otroligt många män som inte ens vet själva att de har våldtagit någon” för att vi inte lär män ”var gränserna går”. Stämmer det överens med studier? Jag vet inte, men det tycks mig intuitivt märkligt att våldta någon utan att begripa att man gör det, i alla fall såvida man inte är drogpåverkad eller psykotisk. Fast vi vet ju hur fel man kan ha när man utgår från det intuitiva, så jag uttalar mig inte för starkt. Att vi känner till fler som blivit våldtagna än som begått våldtäkt, förklaras dock rimligtvis av att våldtäkt är ett socialt stigmatiserat brott. Jag har aldrig hört en vän eller bekant erkänna ett våldsbrott, trots att ett flertal rent statistiskt har begått det. Utifrån 2012 års statistik begår 2 % av alla män ett våldsbrott per år, dock givet att varje anmälning begåtts av unik person och frånsett mörkertal.

Hon gör en koppling mellan våldtäkter och ”boys will be boys”-attityder i barndomen. Jag skrev så här om det igår: Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”. Jag betraktar det inte som okej att pojkar drar tjejer i håret för att de är kära (eller av någon annan anledning), men jag ifrågasätter den koppling till våldtäkter som Berglin (och Lady Dahmer) m.fl. drar.

Hon säger att all reklam med ”ständigt leende, ständigt perfekta” kvinnor bidrar till att skapa en våldtäktskultur. Det finns forskning som tyder på att avklädda kvinnor i reklam bidrar till större acceptans för sexuell aggression mot kvinnor. Det kan vara en bra grund för att opinionsbilda mot sådan reklam, men det är inte ett skäl för att inskränka tryck- och yttrandefriheten (om det är vad som avses, med tanke på att frågan berörs i relation till lagstiftning). Kom ihåg att vi alltid får mer än ett enda avsett intryck när vi upplever något. Om många t.ex. visar större acceptans för att feminister misshandlas eller våldtas, efter att ha läst feministiska bloggar om att alla män är förtryckare och/eller bör utrotas, bör vi enligt samma argument förbjuda feminister att uttrycka sådana saker (vilket i sin tur öppnar upp för mer omfattande inskränkningar i våra grundläggande fri- och rättigheter).

Annonser

Yttrandefrihet ett trängande behov

Natalia Kazmierska föreslår utsläppsrätter för sexism.

Hon talar om en Ryan Airs nya kalender med bilder på kvinnor i bikinis, och drar den här slutsatsen: ”I stället borde vi se förnedringsannonserna som ett gift, en sorts miljöförstöring. Som föroreningar av vårt gemensamma livsrum. Ju mer företaget förpestar och smutsar ner tillvaron, desto mer borde det kosta. Kanske kan man införa sexistiska utsläppsrätter, vad vet jag?”

Kanske skulle försvar för yttrandefriheten tjäna ett mer trängande behov.

Schyman om nya tänkesätt

Gudrun Schyman skriver om nya tänkesätt.

Hon påpekar att vi ”har fått en kraftig våg av antifeminism, ivrigt understödd av de fascistiska strömningar…”. Här försöker hon ge sken av att feminismens enda motståndare är fascister, något som inte stämmer. Den radikala feminism hon förespråkar har motståndare inom alla block och ideologier.

Hon skriver att ”kvinnohat, rasism och homofobi är tätt sammansvurna”. Det stämmer nog i största allmänhet, särskilt om vi också lägger till manshat. Men radikala feminister gör sig beklämmande ofta skyldiga till rasism.

Hon hävdar att samhället ”förvägrar feminismen politisk självständighet”. Vad som förvägrar feminismen politisk självständighet är det faktum att vi lever i en demokrati. Antingen säger hon att demokratin är felet, eller också att väljarna bör förmås att med politiska medel rösta som hon vill (vilket i förlängningen innebär att demokratin är felet).

Hon påstår att ”kvinnor förvägras ekonomisk och kroppslig självständighet”. Det är sakligt felaktigt. I alla fall om vi talar om Sverige.