Att anklagas för att förtrycka

Moralfjant ger oss råd kring hur vi skall reagera.

Hon råder oss närmare bestämt hur vi skall reagera när vi blir anklagade för att förtrycka. Jag har några mer eller mindre stora invändningar mot hennes synsätt. Jag ställer väl upp dem som hon gjort i sitt inlägg.

Positioner är irrelevanta
Det spelar ingen roll vilken feministisk privilegiekategori du eller jag kan tillskrivas när vi uttalar oss i sak. Jag är inte oenig med idén att vår bakgrund påverkar hur vi tänker, men den påverkar inte huruvida det vi säger är rimligt eller orimligt; korrekt eller felaktigt. Det var därför den här bloggen till en början skrevs anonymt. Det skulle inte vara möjligt att invända ”äh, så säger bara någon med vit hudfärg”, och man skulle tvingas ta hänsyn till vad som faktiskt sägs istället. Idén att vi bara kan tänka tankar utifrån utvalda privilegiekategorier är både märklig och uppenbart felaktig. Försök att tillämpa den på Torgny Segerstedt, för att ta ett övertydligt exempel.

Feminister följer inte dessa råd
Jo, det är klart. Det är en alltför bred generalisering. Men det relativa fåtal feminister jag diskuterat med har varit på defensiven när jag anklagat dem för förtryck, även när de inte känt till min identitet (och därför inte heller min position). Jag har kritiserat feminister för att uttala sig rasistiskt när de talar nervärderande om vita p.g.a. deras hudfärg, och sexistiskt när de talar nervärderande om män p.g.a. deras könstillhörighet. Detta är flagrant rasism resp. sexism, och den ursäktas inte av idén att uppåtsparkar är okej. Att det rör sig om att sparka uppåt är f.ö. också en ideologisk och högst diskutabel utgångspunkt.

Ifrågasätt anklagelser du inte förstår
Man bör inte alls acceptera sin skuld till något utan att ens förstå varför man anklagas. Att anklagas för rasism eller sexism är en anklagelse som varje annan: man måste förklara vad man grundar det i, och försöka nå en gemensam förståelse. Ett ”jag ber om ursäkt om du tog illa upp” är väl oftast på sin plats, men kan man inte förstå varför man anklagas, eller om man förstår men inte håller med, bör man inte bekänna skuld. Inte minst för att rasist och sexist ingår i ett standardiserat urval av pejorativa tillmälen som folk ofta riktar mot allt och alla de inte håller med.

Att anklaga män utan grund

Fanny skriver om politik istället för rättegångar.

Hon påpekar att män ofta blir ”oerhört upprörda” när hon säger att deras förnekelse av kvinnoförtryck är en del av hur de förtrycker kvinnor. Det är begripligt att de blir det; kvinnoförtryck är något hemskt och sådana anklagelser bör inte göras lättvindigt. Hävdar man att nekande till skuld bevisar skuld, är man antingen illvillig eller oförmögen till koherent tänkande.

Hon skriver att männen blir upprörda när hon ”inte ger dem någon chans att komma undan sin skuld”. Det är också begripligt. Dels vill man förstås veta hur man skall sluta förtrycka kvinnor, om man nu tror att man gör det. Men framför allt inser man nog det absurt illvilliga i ett tänkesätt som postulerar någons omoral utan koppling till något denne gjort.

Hon säger att hon endast erbjuder ”en simpel beskrivning av hur verkligheten fungerar”. Nej, hon beskriver vad teorier säger, och vägrar kategoriskt att beskriva verkligheten. Om hon velat beskriva verkligheten hade hon presenterat empiriska studier och vetenskaplig forskning för att stödja sina påståenden.

Hon menar att ”det är klart” att upprätthållandet av en struktur ”kräver förnekelse av just denna struktur”. Nej, det är inte klart. Finns det studier som tyder på detta, eller är det bara något hon tycker verkar intuitivt prima facie?

Hon skriver att hon inte är intresserad ”av att hålla någon slags rättegång”. Varför? Jo, hon ”vet redan att alla män är just ‘skyldiga'”. Och det är klart att hon vet det. För män är enligt henne skyldiga per definition. Problemet är förstås att en definition av något, inte kan ersätta empirisk granskning av verkliga förhållanden.

Hon påpekar att det intressanta för henne är ”att sprida kunskap om hur patriarkatet fungerar”. Nej, hon sprider funderingar om vad feministisk teori implicerar. Det är deduktion, inte induktion. Vill hon sprida kunskap om hur något fungerar ute i verkligheten behöver hon luta sig mot empiri.

Hon säger med beklagande att det här ”blir ett samtal om mäns rättigheter att inte falskeligen anklagas för förtryck”. Hur kan detta vara något negativt? Falska anklagelser bör som sagt inte hanteras lättvindigt.

Hon avslutar med ett önskemål, ”tänk om män bara kunde… sluta se allting som en fråga om sig själva, sin egen skuld…” Det är uppenbarligen hon själv som till stor del ägnar en hel blogg åt att skuldbelägga män, och hon gör det utan att bry sig om bevisbörda, empiri eller logisk koherens. Männen är inte självupptagna; de bara reagerar på vad hon skriver.