Lattepappor förtrycker inte heller

Fanny skriver att lattepappor förtrycker.

Hon säger att lattepappan ”får stå modell för den feministiska, kuvade mannen”, och det stämmer absolut att sådana idéer existerar. Jag håller inte med. Man är inte kuvad för att man tar ut föräldraledighet och tar hand om sina barn (eller för att man också dricker latte — om man nu infriar den stereotypen). Det är ett privilegium att kunna göra det. Inte ett privilegium i postmodernistisk betydelse, utan i gängse betydelse, för att det möjliggjorts genom positiv särlagstiftning.

Hon konstaterar att många av dessa män hon träffat, mest verkat ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar”. Å andra sidan har hon många gånger ondgjort sig över män som tar initiativ, och avfärdar i allmänhet invändningar om eget ansvar som ett borgerligt och privilegierat påfund. Det går dessvärre inte att både äta kakan och ha den kvar.

Hon karakteriserar lattepappan som mannen som ”mest agerar som en oformlig klump”. Om det verkligen är så han beter sig, kanske det stämmer att han är kuvad? Men att lattepappor skulle vara oformliga klumpar är inget som stämmer överens med min erfarenhet, för att vända anekdot mot anekdot, och det framstår som en smula inskränkt att dra alla lattepappor över samma kam på det sättet. Särskilt när man samtidigt är precis lika skeptisk gentemot män som är initiativrika och tror på individens eget ansvar.

Hon säger att det i många fall är ”bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls” än att ha en närvarande pappa. Tja, hon har ju redan konstaterat att feminism handlar om att förstöra kärlekslivet, och då borde den väl också handla om att förstöra familjerelationer. Jag tycker sådant här prat är oerhört osympatiskt. Det finns onekligen föräldrar som behandlar sina barn så illa att all kontakt blir nedbrytande, men det är ett stort undantag från det normala, och det är inte något som du eller jag skall sitta bakom våra datorskärmar och avgöra för andra.

Nakenbilder och hämndporr

Moralfjant skriver om att skicka nakenbilder på nätet.

Hon nämner hämndporr, och jag håller fullständigt med om att det är en kränkande företeelse. Det som sägs och visas i förtroende skall stanna där.

Hon menar att vi ”befäster bilden av att ansvaret ligger hos” tjejerna, när vi råder dem att vara försiktiga med att skicka nakenbilder. Tja. Visst har vi väl ett ansvar? Inte ett ansvar för att aldrig dela nakenbilder, men för att tänka igenom beslutet innan vi gör det. En informerad riskanalys är aldrig av ondo, vad vi än gör i livet. Det trista är i så fall att riskerna existerar.

Hon påstår att ”minsta lilla antydan till att tjejer gör fel när dom skickar nakenbilder är kvinnoförtryck”. Visst inte. Det är en åsikt och blotta åsikter är inte förtryck. Jag håller dock inte med om att det skulle vara fel, och har en rätt odramatisk syn på naket och sex i största allmänhet. Kör på, njut och ha kul. Men gör det inom dina egna referensramar för vad som känns bra. Om det är rätt eller fel att skicka nakenbilder på dig själv, är det bara du som kan avgöra.

Hon undrar hur vi kan ”informera om risker utan att stigmatisera”. Genom att hålla isär vara och böra. Genom att berätta vilka risker som finns, och samtidigt understryka att det inte är fel att skicka nakenbilder om man vill göra det och det känns bra. På samma sätt som vi inte motarbetar cyklande när vi uppmuntrar folk att använda cykelhjälm.

Om relationer i patriarkatet

Fanny skriver om relationer.

Hon hävdar att män som ”tar mindre ansvar” och ”utövar tolkningsföreträde”, är något som förekommer ”systematiskt i relationen mellan män och kvinnor”. Enligt vilken studie?

Hon säger att inte finns någon ”den rätta” som man kan ha en problemfri relation med. Jag har hört par som levt ihop i decennier säga att de aldrig upplevt problem eller grälat inom relationen, så det finns nog. Men jag upplever att det är sällsynt.

Hon menar att vi inte skall ”inbilla” oss att våra relationer kan vara fria ”från patriarkala strukturer” och ”från maktutövande”. Jag tror att det där är lite som med Gud. Den aktivt religiöse ser Gud överallt, men ateisten kan likt Laplace säga att han ”inte har något behov av den hypotesen”.

Om mäns ansvarslöshet

Fanny skriver om mäns ansvarslöshet.

Hon säger att ”män lastar över sitt ansvar att skydda sig på kvinnor”, och att det idag anses vara kvinnan som är ansvarig för ev. graviditet. Det är såklart bägges ansvar att se till att preventivmedel används. Men det yttersta ansvaret ligger rimligtvis på kvinnan, för att det är hon som blir gravid, och hon som har (och bör ha) beslutsrätt över om fostret skall aborteras eller ej.

Hon skriver att hon ”tycker det är viktigt att tala om vad kvinnor offrar för mäns vårdslöshet”. Detta är ett kvinnoförnedrande tänkesätt, för det implicerar att kvinnor inte kan ta ansvar för sina egna kroppar, utan blir offer för mannens vårdslöshet om han inte nämner eller insisterar på preventivmedel.