Att vara liberal antirasist

Fanny skriver om liberala antirasister.

Eller rättare sagt om en karikatyr av dito. Denne karikatyr säger: ”Jag skulle vara en oerhört engagerad antifascist om det inte var för att jag en gång hörde en säga något dumt om liberaler. I min organisation är vi alla individer så jag tar inte ansvar för vad någon annan säger.”

Det egentliga problemet är det finns en gräns för vilka rörelser och ismer man vill förknippa sig med, även om man håller med dem på väsentliga punkter. Du kanske är övertygad antifascist, men får svårt att sympatisera med t.ex. RF/AFA. Det beror inte på att du gillar nazister, men du vill inte ta på dig en rånarluva och gå ut och misshandla oliktänkande på kvällarna (eller acceptera att andra gör det). Feminismen lider av samma typ av problem. Du kanske håller med om många feministiska idéer, men vill inte förknippas med hatet och våldsromantiken som feministiska röster ofta ger uttryck för.

Men vet ni vad? Det går utmärkt att vara antifascist utan att gå med i ironiskt fascistiska organisationer, och kallar man sig t.ex. liberalfeminist blir man sällan förknippad med ”utrota alla män”-feminister. Det går alldeles utmärkt att hysa dessa övertygelser och samtidigt ta avstånd från det man inte accepterar.

Om fascism och politiskt våld

Fanny Åström skriver om politiskt våld.

För henne ”handlar det inte om att specifika personer ska bemötas med våld, utan om att skydda vissa ideal med de medel som för tillfället krävs”. Vilket våld som krävs för att skydda vilka ideal framgår inte, men i nästa stycke förklarar hon när det bör användas, ”när fascister demonstrerar”. Och det har hon f.ö. också hävdat tidigare.

Här finns en tydlig följdstridighet. Att bruka våld för att tysta kritiska röster är ett av fascismens osvikliga kännemärken. Fanny kan inte både kalla sig antifascist och angripa fredliga (om än inte frihetliga) demonstranter med våld.

Fanny skriver i nästa stycke att polisiärt våld mot ockupationer av fabriker och bostäder är fel, och att det är ”motiverat att försvara sig” mot den liberala demokratins rättsväsende, när polisen skyddar fabriks- och bostadsägarnas rättigheter. Eftersom valet finns att acceptera ockupationen (”… kan ju folk faktiskt välja att ge med sig”), bör polisen mötas med motvåld.

Samma slags följdstridighet här. Det är inte möjligt att vara antifascist och samtidigt stödja ockupation av arbetsplatser och hem, såväl som våld mot ingripande polis.