Även feministiska män är män

Fanny skriver om feministiska män.

Hon observerar att ”många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister”. Ja, det är väl en ganska logisk konsekvens av att engagera sig i en rörelse med stor fokus på identitet, allianser, intern solidaritet och hierarkiska rangordningar. Då handlar det väldigt mycket om att ingå i en gemenskap, och att vinna fördelar av att hålla sig väl med rätt personer (ibland genom att tala nedsättande om upplevda fiender). Jag tror att det i viss utsträckning är en mognadsfråga, alltså inte feminismen, utan drivkraften att ingå i allianser och söka gemenskap där de som tänker rätt får pepp och de som tänker fel avfärdas eller demoniseras (vilket är hur jag delvis uppfattar den specifika rörelse som bloggen kritiserar).

Hon säger att ”ickefeministiska män” saknar ”ambition att inte bete sig illa” mot henne, och att de ”således med största säkerhet gör det”. I mina öron låter det som när vissa religiösa undrar hur man kan acceptera ateister, eftersom ateister måste sakna moral. Man behöver inte tillhöra någon särskild ideologi för att vilja bete sig väl mot sina medmänniskor. Både ateister och ickefeminister gör det också i de flesta fall. Feminism är inte synonymt med ”en ambition att bete sig väl”, vilket är en rent allmänmänsklig ambition, utan det är en ideologi som omfattar många olika saker. Notera också att en ickefeminist inte behöver vara mot feminism. Vi är alla icketroende resp. ickeideologiska från födseln. Feministisk övertygelse är av nödvändighet ett aktivt förvärv.

Hon ”försöker att inte utöva rasism”. Jaså? Hon tillskriver vita män som grupp negativa åsikter, hon anklagar vita män som grupp för att vara särskilt stora förtryckare, och hon anser att det vore osolidariskt att alliera sig med vita män (här). Hon har också konstaterat att vänstern ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Om hon försöker att inte bete sig rasistiskt, tycker jag inte att hon skördar några större framgångar. Här har Morgan Freeman helt rätt, som när han får frågan om vad vi skall göra mot rasism, svarar: ”Stop talking about it. I’m going to stop calling you a white man, and I’m going to ask you to stop calling me a black man.”

Hon begriper att ”många män” kommer att ”banga på feminism”, för att ”det är softare att vara omedveten om sina privilegier”. Men om man bangar, betyder det väl att man redan kommit i kontakt med feminismen och tagit ställning till den? Då är man inte gärna omedveten — man håller bara inte med. Det är en poäng jag återkommer till då och då. Ingen annan ideologi eller politisk rörelse, utom möjligtvis miljörörelsen, gör lika ofta anspråk på att handla om medvetenhet snarare än om en stor mängd resonemang och slutsatser utifrån vissa ideologiska grundpremisser. F.ö. bör man inte tillskriva sin opposition osympatiska motiv. Det gör ofta liberaler också, när de t.ex. hävdar att icke-liberaler är ”rädda för att behöva ta ansvar”. Vill du veta varför andra människor tänker som de gör? Fråga dem.

Hon avslutar med att män ”ska sluta förtrycka” och att det egentligen kvittar ”vilken etikett de använder på sig själva”. Gör det verkligen det? Män som förespråkar jämställdhet utan att vilja kalla sig feminister brukar hon gå hårt åt, och den här bloggen har hon många gånger stämplat som ”antifeministisk”, som om blotta etiketten vore ett argument i sin egen rätt. Min upplevelse av den feministiska rörelsen är i alla fall att den ofta fäster stor vikt vid etiketter. Jag undrar också om män kan sluta förtrycka? Fanny hävdar att alla män förtrycker alla kvinnor. Det följer att förtryck inte har sin grund i hur man beter sig, utan i vad man är.

Annonser

Hört på Twitter #4

Det var ett tag sedan, så nu är det dags.

vidrig

Svarade att det var tråkigt att hon tyckte det, och önskade henne en fortsatt bra dag.

frittspelrum

Den här bloggen är inte dedikerad till någon alls. Den kritiserar vad några radikalfeministiska bloggare skriver. Jag har aldrig påstått att Fanny har borderline, och jag har aldrig bemött inlägg som handlar om hennes egen psykiska hälsa. I kommentarsfältet har det hänt att man nämnt psykisk ohälsa, men det är inte spekulation utan något hon själv offentliggjort på sin blogg. Hur konstruktivt det är att diskutera det kan däremot ifrågasättas. Min favorit här är dock att Tenebrism erbjuder fritt spelrum. Ja, vad hemskt med fritt spelrum!

popular

Jag är inte antifeminist, men antar att det känns enklare att avfärda mig som en. Känsla av tillhörighet? Det är inte jag som förespråkar identitetspolitik, systerskap (eller broderskap) med likatänkande, eller separatism. Det är kul när folk gillar vad jag skriver, men tro det eller ej så motiveras jag inte speciellt mycket av andras bekräftelse när jag bloggar. Rätt populär har bloggen kanske blivit. Nästan 100 000 träffar på lite över två månader.

1u1M0_hq

Jag är inte antifeminist, i betydelsen att jag skulle vara anti all feminism. Jag är anti radikalfeminism, men inte anti liberalfeminism. Varför skulle inte feminister tycka att min blogg är helt i sin ordning? De är säkert ofta oeniga med vad jag skriver, men kritik mot feminism bör väl vara i sin ordning även om man inte håller med den. Att feminister borde vara så avogt inställda till invändningar och avvikande röster tycker jag säljer dem kort. För övrigt är inte jag mitt kommentarsfält. Det händer att jag raderar saker, men det mesta får stå. Jag har för mig att LD:s brist på högre utbildning har nämnts, och jag håller med om att det inte är så konstruktivt, men bedömer det som beskedligare än hennes egen retorik.

Ett nåja om feministisk kamp

Hej Blekk! skriver om den feministiska kampen.

Hon säger att feminister ”öppnar upp ögonen på folk varje dag”. Det här går tillbaka till idén att feminismen inte är någon ideologi eller värdegrund, utan ett slags fakta det handlar om att ”få upp ögonen för” och bli ”medveten om”. Det stämmer inte. Feminismen erbjuder olika perspektiv utifrån en värdegrund om kvinnans fri- och rättigheter. Det är en fråga om övertygelse, snarare än om medvetenhet. Själv är jag övertygad om värdegrunden, men lämnas ofta icke övertygad av perspektiven.

Hon säger att det inte är feministerna ”som mobbar”, utan ”du, som sparkar nedåt, på oss, i liberalismens tjänst”. Min observation är att det mobbas en hel del från alla håll i den här debatten. Problemet är nog inte bara att det sparkas nedåt, utan att det sparkas över huvud taget. Mer gränsöverskridande kommunikation och mindre sparkande skulle vara konstruktivt för alla inblandade.

Hon säger att ”antifeministerna hörs mest, de hotar mig om våldtäkt, att jag behöver oändligt mycket kuk”. Att de hörs mest vet jag inte om jag utan vidare håller med om, men hot om våldtäkt är fullständigt oförsvarligt. Lägg ner hoten och kuksnacket och utöva lite god ton istället.

Hon säger att det ”är inte tonen från feministerna som är negativ”. Nåja. Ibland låter den så här, så här eller så här.

Hon säger att ”det är för att vi skriker som feminismen inte glöms bort”. Det ligger nog en hel del sanning i det. Jag vill hellre se en feminism som överlever, även när gaphalsar skrikit sig hesa och tappat rösten. En feminism som överlever endast i kraft av sina argument.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Hört på Twitter #2

Lady Dahmer har visst hedrat bloggen med sin närvaro under kvällen. När man diskuterar gör man det i regel inte för att påverka sin motpart, utan för att påverka en eventuell tredje part. Men det är trevligt om de emellanåt själva besöker sidan och läser vad jag skrivit.

hortpatwitter2

Det är trevligt att det finns feminister som tycker att den här bloggen ger rimlig och analytisk kritik. Det är mer än jag hade väntat mig när jag startade den i mitten av november, skam till sägandes. Jag har lärt mig läxan att inte underskatta feministers förmåga att se sakligt på idéer (vare sig de sedan håller med mig eller inte — det ser jag, till skillnad från Lady Dahmer, som en separat fråga).

Förakt i kommentarsfältet? Jo, en del. Kvinnohat? Nej, knappast. Att vissa uttrycker sig starkt mot radikalfeminism är inte detsamma som att de uttrycker sig mot kvinnor. Men så vad? Om hon själv anordnar en manshatarkonferens, kan hon inte gärna kritisera andra för att uttrycka hat. Problemet är väl att ”hat” ofta innebär att de blir behandlade på samma sätt som de behandlar andra.

Man kan förstås inte bygga en världsbild på forskning. Forskning ger oss empiri, men vi behöver också teorier som förklarar empirin. Problemet är att radikalfeminister ofta fäller väldigt generella eller kategoriska påståenden om hur världen ser ut, utan att basera det på empiri, och ibland i uppenbar strid mot empiri. Jag sympatiserar djupt med klassiskt feministiska värderingar, men det ursäktar ju inte grundlösa påståenden.

Mer om feminism och debattklimat

Lady Dahmer skriver om feministens utveckling.

Hon säger att det ger henne ”verkligen ingenting” att ”lyssna på antifeminister, fascister, rasister m.fl.”. Det är väldigt bekvämt att själv inta en radikal position som ett relativt fåtal stödjer fullt ut, och sedan anta att alla ens motståndare är fascister och rasister. Antifeminist är den som inte är radikalfeminist, d.v.s. den som inte håller med henne. Och om hon ogillar fasicm och rasism, varför allierar hon sig med Fanny — som tycker att yttrandefrihet är ett ”så jävla ointressant ställningstagande”, och finner tröst i tanken på blodig revolution.

Hon ”behöver inte läsa Mein Kampf för att bli mer övertygad antifascist”. Nej, säkert inte. Jag läste den för allmänbildningens skull, och inte för att jag väntade mig hålla med om något. Men det finns en djupare poäng i att läsa saker som inte bekräftar ens redan befintliga övertygelser, och det är att man får en större förståelse för motståndarsidans perspektiv. Även om man inte håller med, blir det svårare att dra sig tillbaka i en sluten krets av ja-sägare och avhumanisera oppositionen.

Hon tror inte ”att inkludering innebär att inkludera våra ideologiska motståndare”, och därför kommer hon ”blocka antifeminister från mitt kommentarsfält”. Det berör vad jag svarade Fanny tidigare. Om man endast talar till de som redan håller med kan man aldrig åstadkomma någon större förändring i samhället. Då blir det just en sådan ”jävla debattklubb” som Fanny vänder sig mot. (De kunde förstås bomba riksdagen också, men eftersom de inte försökt göra det, antar jag att de inte tänker göra det framöver heller.)

Ett inlägg i den feministiska debatten

Den här bloggen tycks spela en roll i en oenighet mellan å ena sidan Sara Schmenus, och å andra sidan Jaylazkar, Fanny Åström och Lady Dahmer.

Sara håller inte med Jaylazkar om att heterosexualitet är ett problem eller ett hot, och hon skrev några kommentarer på den här bloggen här. Efter att Jaylazkar twittrat att hon ”blir så jävla ledsen över att andra feminister tycker att det är rimligt att offra mig på patriarkatets altare”, skrev Sara en bloggtext om systerskap och att kritisera andra feminister. Det motiverade i sin tur Lady Dahmer att blogga om hur Sara ”snackar skit”. Vid sidan av riktar Sara också kritik mot Fanny för hennes syn på terapi, bemöter henne ifråga om att hålla god ton, och svarar även Lady Dahmer på samma ämne.

Sådana här schismer kan vara roliga att gotta ner sig i, men det är inte vad jag vill ägna den här bloggen åt.

Jag betraktar feminism som en intellektuell övertygelse, snarare än en kamp där det handlar om att välja sida, alliera sig och vara solidarisk med alla medlemmar av en viss grupp. Jag är ofta oenig med personer som delar mina grundvärderingar eller identifierar sig genom samma ismer som jag. Genom diskussion kan vi väga argument och resonemang mot varandra, och kanske enas om något eller också inte. Oavsett utgång lämnar vi bordet med en större förståelse för varandras utgångspunkter och tankekedjor — och i bästa fall utan något ont blod. Om det aldrig fanns någon oenighet, om oenighet inte fick uttalas, eller om den inte fick uttalas på arenor som tillhörde en upplevd fiende, skulle jag bli orolig och fundera över om jag råkat gå med i en sekt. Sunda idéer trivs bäst i ett öppet debattklimat.

Lady Dahmer (och Fanny) kallar mig antifeminist. Det är jag inte. Jag är bara anti en viss sorts feminism. Däremot har jag inget problem med att identifiera mig som klassisk feminist eller liberalfeminist. Det slags feminist som tycker att det är oerhört viktigt att män och kvinnor står lika inför lagen. Att kvinnor är fria att rösta, studera, arbeta, ställa upp i val och söka sin egen lycka i livet. Att kvinnor inte blir våldtagna, tvingade in i äktenskap, drabbade av särlagstiftning, o.dyl. Däremot tar jag avstånd från postmodern maktanalys och kampretorik, och anser inte att ideologiska teorier har företräde framför empiri. Teori skall förklara empiri, inte ersätta den.

Hon hävdar att den här bloggen smutskastar feminister, och jämför den med rasistiska SD-bloggar. Visst är det bekvämt att alltid ha ett guilt by association till hands? Det här är inte alls någon smutskastande blogg. Det är absolut en blogg som provocerar och som inte drar sig för att uttrycka kritik. Ibland är kritiken skarp. Men all kritik förankras noga i vad bloggarna faktiskt skriver, med citering, och svävar inte ut i personangrepp. Det är inte en typ av blogg som ondgör sig över de där jävla feministerna, hur sjuka i huvudet de måste vara, och hur äckligt det är att inte raka sig under armarna. Det kommer aldrig bli en sådan blogg heller.

Det är tråkigt att läsa kommentarerna på Lady Dahmers blogg. Man skriver om hur Sara gett vika för patriarkatet, börjat dansa den patriarkala dansen, och jämför henne med den rullstolsbundna tjejen i Fucking Åmål som ställer sig in hos mobbarna (d.v.s. mig). Hur var det nu igen med att inte smutskasta och ta sig tolkningsföreträde? Jag och Sara tänker olika om många saker, och hon har inte varit inställsam. Hon har bara råkat hålla med om en viss sak i ett visst inlägg. Det betyder inte att hon håller med om allt på den här bloggen, eller ens om något utöver det. Hennes kritik har varit saklig, så varför utgå från att hon sålt sin själ till Satan för en privilegierad plats i helvetet, istället för att hon liksom dem tänker självständigt och ibland når andra slutsatser?

Jag efterlyser ett öppet debattklimat där idéer kan uttryckas och möta varandra istället för att isoleras inom allierade grupperingar. Sunda idéer överlever — och stärks — av att mötas på lika villkor. Varken sunda eller osunda idéer vinner mark när man sätter upp gränser för vem som får hålla med vem.