Tankebrott och rasism på riktigt

Moralfjant skriver om sin rasism.

Hon berättar att hon varit arg på någon av en annan etnicitet, och inser att det fick henne att tänka rasistiska tankar. Det är, anser hon, ”så jävla skenheligt att predika om hur sugigt rasism är och i tankarna fördöma människor utifrån deras icke-vita utseende”. Själv anser jag att idén om tankebrott hör hemma i medeltiden eller i en av Orwells romaner.

Det är allmänmänskligt att tänka på det olämpliga. Den flod av associationer och kopplingar vi gör, i vardagens alla situationer, står inte under viljestyrd kontroll. Vi tänker på att ge idioten på jobbet en käftsmäll, på att vara otrogna med någon som råkar sitta mittemot på bussen, eller på att hänga ut folk vi ogillar som pedofiler. Vi planerar inte att göra det. Vi överväger det inte. Vi bara tänker det.

Rasism blir en relevant anklagelse beroende på vad vi gör med våra tankar. Du är arg på någon, och plötsligt inser du att du råkade tänka (säg) ”jävla blattehora”. Om din reaktion är att bli smått förskräckt och börja be dig själv om ursäkt inuti ditt eget huvud, är du inte rasist. Om tanken däremot bottnar i en rasistisk övertygelse, och du kanske rentav agerar på den — först hamnar saken i annat läge.

Att bestraffa sig själv för hur ens hjärna fungerar, att övervaka sina tankar som sin egen inkvisitor och flagellant, lär bara leda till neuros och destruktiva beteendemönster. (”Fel. Jag måste åtgärda det. Motverka mig själv.”)

Ett mer konstruktivt motstånd mot rasism kunde vara att kritisera hur feminister ofta tillämpar det intersektionella perspektivet. Det delar in människor efter hudfärg, och ställer grupper med olika hudfärger hierarkiskt mot varandra, vilket är närmast definitionen av rasism. En god fortsättning vore att sluta ställa grupper, identifierade genom medfödda egenskaper, hierarkiskt mot varandra över huvud taget.

Hon avslutar med: ”Till mina vita läsare: du är nog också rasistisk.” Hur man kan vara så dedikerad mot rasism, och samtidigt svepande anklaga alla med en viss hudfärg för att nog vara rasister, är förbluffande. ”Försök inte motbevisa mig i det antagandet. Försök att se hur det stämmer, snarare än om det stämmer. ” Det krävs en särskild typ av arrogans för att både hävda att alla med en viss hudfärg nog är rasister, och dessutom på förhand säga åt dem att inte ifrågasätta det.

Annonser

En analys oförtjänt av sympati

”Håll käft och skaffa dig en analys.”

Jag håller med om att det är viktigt att ha en analys. En teori. Ett intellektuellt ramverk som förklarar konkreta fenomen. Men det finns inte bara en analys, och att man har en viss analys säger i sig självt inget om hur rimliga eller sympatiska ens övertygelser är.

Feminister har en analys. Liberaler har en analys. Socialister har en analys. Såväl som freudianer, antroposofer, hinduer, objektivister och keynesianer. Även många antifeminister har en analys. Nazisters analys är allbekant.

När man ombeds (avkrävs) att skaffa sig en analys, innebär det i själva verket att man förväntas acceptera en specifik analys. Det antas ofta att denna analys är självklart sann; den är inte något man behöver övertygas om, utan bara bli medveten om. De som håller med är medvetna, och de som inte håller med saknar medvetenhet. Folk som framför kritik trots att de är medvetna bekämpar alltså något de vet med sig är rätt, och att någon skulle göra det kan väl bara ha sin grund i kvinnohat och makthunger.

Det här är något vi ofta påträffar i sagorna. Där vet de onda med sig att de är onda och att de kämpar för att krossa det goda. I verkligheten fungerar det sällan så.

Därför bör man ha en viss ödmjukhet inför sin egen analys. Man bör vara särskilt betänksam när man fördömer andra människor offentligt, riktar hotelser mot dem, legitimerar fysiska angrepp på dem eller själv går till sådana angrepp. Ett av mina absolut största problem med radikalfeminismen, är att den har en analys som effektivt motverkar sådan betänksamhet. Den säger att det är okej att ”sparka uppåt”, som en del i kampen.

Och vad som är ”uppåt” definieras förstås av samma analys: män, vit hudfärg, heterosexualitet, cis och avsaknad av funktionshinder. Man kan därför vara mot sexism, och ändå säga sig hata män p.g.a. deras könstillhörighet. Man kan därför vara antirasist, och ändå tala grovt nervärderande om vita p.g.a. deras vithet. Man kan bekämpa homofobi, och ändå betrakta heterosexualitet som en samhällsfara. Riktas samma slags ord mot kvinnor, mörkhyade eller homosexuella är det tvärtom ett vidrigt hat.

Det är framför allt det här synsättet som gör det oerhört svårt för mig att se försonande drag i dagens radikalfeminism. Enligt mitt eget sätt att se på saken, är man sexist om man hatar folk p.g.a. sin könstillhörighet, och rasist om man nervärderar folk p.g.a. sin hudfärg, o.s.v. Jag gör ingen sådan grundläggande skillnad mellan kvinnohat och manshat, hat mot mörkhyade och mot ljushyade, m.m. Är vi inte bättre eller sämre människor för att vi fötts med ett visst kön, en viss pigmentering eller en viss sexuell läggning, borde det innebära att foten inte skall sparka åt vare sig det ena eller andra hållet.

När jag kommer i kontakt med feminister som säger sig ta den antirasistiska kampen på allvar, och samtidigt hatar alla jävla vita män, eller rentav säger, eller accepterar att deras vänner säger, att vita män bör utrotas — då drar jag öronen åt mig. Då har jag svårt att skilja feminismen från nazism eller andra folkmördarideologier. Det här är en analys med slutsatser som aldrig skulle vinna sympati eller överseende, om de inte torgfördes under feminismens något solkiga fana.

Den uppåtsparkande analysen förtjänar ingen sympati och inget överseende. Den skall inte bemötas med humor, raljans eller gliringar. Den får inte ges skenbar legitimitet genom personangrepp och indignerade utbrott. Den är bara något oerhört tragiskt, ovärdig de som säger sig önska eller arbeta för en bättre morgondag.

Att bekämpa rasism med rasism

Fanny skriver om liberalism och antirasism.

Hon säger att ”den allra mesta rasismen sker omedvetet” och ingår ”i ett globalt förtryckssystem”. Vi måste fråga oss vem som ”tjänar på den rasistiska världsordningen” och vilka ”krafter som upprätthåller den”. Verkligen? Det här är precis samma premisser, resonemang och retorik som används av konspirationsteoretiker när de uttalar sig om t.ex. 9/11, månlandningen, Obamas födelseland, Area 51 eller mordet på JFK. En världsordning som upprätthålls av dunkla krafter, och som de flesta är omedvetna om. Teorin om falskt medvetande har vi förstås fått av Marx.

Hon konstaterar att om man följer liberalers logik, är det ”vänstern som är problematisk i liberalers ögon” för att den talar ”om ras, om hudfärg” och ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Ehm, ja. Utan tvivel. Hon har anklagat vita som grupp för förtryck, sagt att man inte bör alliera sig med vita, och rentav själv sagt att hon ägnar sig åt rasistiska beteenden. Det finns inte mycket att tillägga.

Hon påstår att det för liberaler är ”höjden av rasism” när vänstern säger ”att människor har olika livssituationer beroende på utseende”. Inte höjden av rasism, så mycket som definitionen av rasism. Vänstern säger inte bara att folk har ”olika livssituationer beroende på utseende”. Det är ett sakpåstående som kanske stämmer eller inte stämmer. Den (eller i varje fall de mer radikala delarna av den) talar också nervärderande om människor med en viss hudfärg. Fanny vädjar i sitt inlägg till konstruktiv antirasism, men kräver verkligen konstruktiv antirasism att man själv ägnar sig åt rasism?

Hon menar att vi har ”ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare”. Nej, det är en skev verklighetsbeskrivning. Både västvärlden och ”tredje världen” tjänar på import och export. Det är (till skillnad från t.ex. bistånd) en grundläggande förutsättning för att dessa länder skall kunna resa sig ur fattigdom.

Hon hittar rasism även hos ateister, som oftare kritiserar ”problem inom islam än inom kristendom”. Att kritisera religion är inte rasism. Att islam i högre grad än kristendom kritiseras, har förmodligen ganska mycket att göra med att islam i större utsträckning används för att motivera förtryck. Det är f.ö. en god anledning även för feminister att kritisera islam, och den politik som förs i muslimska teokratier.

Hon säger att det är ”väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda” men det bör inte ”lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas”. Alla människors lika värde, inte ett ideal för antirasistiskt arbete? Kommentar känns överflödig.

Att vara liberal antirasist

Fanny skriver om liberala antirasister.

Eller rättare sagt om en karikatyr av dito. Denne karikatyr säger: ”Jag skulle vara en oerhört engagerad antifascist om det inte var för att jag en gång hörde en säga något dumt om liberaler. I min organisation är vi alla individer så jag tar inte ansvar för vad någon annan säger.”

Det egentliga problemet är det finns en gräns för vilka rörelser och ismer man vill förknippa sig med, även om man håller med dem på väsentliga punkter. Du kanske är övertygad antifascist, men får svårt att sympatisera med t.ex. RF/AFA. Det beror inte på att du gillar nazister, men du vill inte ta på dig en rånarluva och gå ut och misshandla oliktänkande på kvällarna (eller acceptera att andra gör det). Feminismen lider av samma typ av problem. Du kanske håller med om många feministiska idéer, men vill inte förknippas med hatet och våldsromantiken som feministiska röster ofta ger uttryck för.

Men vet ni vad? Det går utmärkt att vara antifascist utan att gå med i ironiskt fascistiska organisationer, och kallar man sig t.ex. liberalfeminist blir man sällan förknippad med ”utrota alla män”-feminister. Det går alldeles utmärkt att hysa dessa övertygelser och samtidigt ta avstånd från det man inte accepterar.

Polisen och våldsvänstern

Fanny skriver om polisen och demonstrationen i Kärrtorp.

Hon hävdar bl.a. att polisen ”försöker ta en utifrånposition” och ”‘coacha’ oss till revolutionen”. Nej, polisen tar tydligt avstånd från revolution, eftersom deras uppgift är att upprätthålla lagen. Hon ger uttryck för en konspirationsteori om hur polisen i samband med borgarna försöker splittra vänstern genom att dela upp dem i ”goda” och ”onda” krafter. Det är grundlöst. Polisen upprätthåller lagen, vilket innebär att de skyddar var och ens yttrandefrihet, men bekämpar våldsamheter. Det citeras rentav att polisen inte menar meningsmotståndare utan våldsamma bråkstakar.

Hon menar att det är ”‘extremister’ som fört kampen mot rasism”. Det är väl ändå att använda utdaterade begrepp? I Sverige har inte antirasism betraktats som extremt sedan åtminstone andra världskriget. När polisen talar om extremister menar de inte bara människor av en viss övertygelse, utan människor som använder våldsmetoder.

Hon tycker att det är fel att ”snacka om ‘kokovänstern’ eller ‘våldsvänstern’ som en reellt existerande och problematisk grupp”. Varför då? Det är allbekant att sådana grupper både existerar och är aktiva i dagens Sverige. Till exempel Revolutionära Fronten, som också närvarande under demonstrationen i Kärrtorp, sysslar med alltifrån att ”aktivt konfrontera fascister på våra gator, till att agitera och organisera på våra arbetsplatser och områden”. När polisen slog ned på dem för en månad sedan, hittade de både sjut och brandbomber.

Antirasism och yttrandefrihet

Fanny skriver om demonstrationen i Kärrtorp.

Hon menar att borgare inte brukar ”göra något själva för att stoppa rasism och nazism”. Det är förmodligen sant att borgare mer sällan anordnar eller deltar i demonstrationer mot rasism, men det betyder ju inte nödvändigtvis att de ”inte brukar göra något” alls. Till exempel tar de i relativt hög utsträckning avstånd från kollektivism, vilket är den grundprincip på vilken bl.a. rasism bygger.

Hon säger att ”det är mäktigt” att vi kan ”kämpa för det vi vet är rätt” utan att behöva ”godkännande gör [sic] att göra vår kamp”. Ja, visst är det fantastiskt med yttrandefrihet. Samma yttrandefrihet som hon däremot har kallat ett ”så jävla ointressant ‘ställningstagande’” och ”bara tankar, det betyder inget”. Frihet betraktas tyvärr ofta som oerhört viktig när man själv behöver den, och mindre viktig när andra gör det.

Våld mot oliktänkande är inte okej

Moralfjant skriver om våld.

Hon hävdar att det är mindre fel (eller rentav rätt) ”att kasta flaskor på nazister som demonstrerar” än att kasta flaskor på motsvarande antirasister. Det håller jag inte med om. Det är måhända snäppet mindre osympatiskt, rent känslomässigt, men det är fortfarande våld mot fredliga demonstranter, och det är i slutändan en kamp mot yttrandefrihet. Vi har inte rätt att kasta flaskor på folk, bara för att de säger något vi inte håller med om.

Hon påpekar att det knappt ”finns nån som helt ärligt tycker att våld aldrig är okej”. Förmodligen sant. De flesta accepterar våld i direkt självförsvar, och det våld som rättsväsendet använder för att upprätthålla lagar och rättssäkerhet (även när de är oeniga med enskilda lagar). Men det innebär ju inte nödvändigtvis att man också accepterar våld mot oliktänkande.

Hon skriver: ”Dom flesta tycker väl det är helt legitimt att en polis förser en våldsam person som ska attackera en annan med handfängsel? Att någon som tänker hoppa ner från en balkong blir fasthållen? Juste.” De flesta gör det, men inte alla:

fannypolis

Hon säger att det är ”klart som fan att det är mycket bättre att med våld försöka hindra människor som vill sprida människohatiska åsikter, än att hindra människor som sprider kärleksfulla budskap”. Men det är en falsk dikotomi, som utesluter det tredje alternativ som de flesta finner mest rimligt: att man helt avstår från att hindra människor att uttrycka sina åsikter.

Hon anser att våld kan vara legitimt ”om det behövs för att typ hindra nazism att få fäste i samhället”. Och vem tror att man kan hindra nazism från att breda ut sig genom att slänga flaskor på folk? Att göra avkall på yttrandefriheten riskerar dock att odla ett sådant fäste. Man motarbetar inte nazism genom att själv legitimera och använda fascistiska metoder.

Hon ”förstår inte heller varför våldet skulle eskalera ba för det?” För att det våld ”som behövs” är en subjektiv bedömning. Om vi medger att våld mot vissa grupper är okej, säger vi också att det behövs mer våld så länge de fortsätter att existera. Men frågan är inte avhängig våldets eskalering. Det redan initiala våldet är tillräckligt att fördömas.