Relationer och känslomässigt arbete

Fanny skriver om känslomässigt arbete.

Hon utgår återigen från en scen i Sex and the City. Kan det vara för att den tillfredsställer hennes kognitiva bias? Min egen uppfattning om relationer ligger närmare Six Feet Under (f.ö. den bästa tvserie som gjorts enligt mig), men jag vet att den inte är allenarådande. Jag fungerar på ett visst sätt, vilket innebär att jag attraherar och attraheras av personer som också fungerar så, och det präglar i sin tur de relationer vi skapar ihop. Nog för att kvinnor och män har lite olika tänkesätt, men jag tror inte att vare sig SatC eller SFU ger oss någon schablon för det typiska standardförhållandet.

Hon ”känner ofta i dessa situationer” att hon får svårt till distans och blir ”så jävla inställd på att tillfredsställa”. För all del. Jag reagerar likadant, vilket kan bli väldigt destruktivt om det går för långt. Och jag tror att det tyder på mer grundläggande relationsproblem, när sådana situationer uppstår. Man får kommunicera om problemet, och sedan kommunicera om kommunikationen. Det underlättar om man vet sina gränser, vad som kan räddas, och när det är dags att hoppa av. Men det kräver nog ofta att man har en del tråkiga erfarenheter i bagaget.

Hon tror att den här dynamiken beror på att kvinnor ”i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor”. Själv undrar jag om det inte är ett ganska allmänmänskligt beteende. Vissa föredrar att konfrontera för att ta itu med problem direkt; andra är mer konflikträdda och hoppas att problemet försvinner av sig självt. Men jag vet inte så noga. Vad säger forskningen? Några tips?

Hon säger att män ”blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket” om kvinnors känslor. Stämmer det överens med studier? Tips? Det stämmer illa överens med min erfarenhet, men anekdoter kan inte generaliseras till samhällsnormer.

Kyparen, det ligger kommunism i maten!

Fanny skriver om restaurangjobb.

Hon undrar ”till vilken nytta” restauranger alls existerar. Jo, för att erbjuda en ”trevlig upplevelse”. Jag är inte säker på vari kritiken består, men hon säger att restaurangbranschen är vidrig och onödig, och hon har ”svårt att se syftet med” den. Det behöver hon inte. Restauranger existerar inte för just henne, utan för de som vill äta hos dem. Det är väl ens ensak, varför man gör något så tämligen alldagligt som att äta på en restaurang? Nej, det förstås…

Hon ”ser hellre ett samhälle där folk lagar sin egen mat i högre grad, eller kanske lagar mat kollektivt”. Varför detta detaljintresse för hur andra människor äter middag? De är inte dina spelpjäser att flytta omkring som du råkar känna för. De är sina egna, med rätt att själva styra över sina mat- och matlagningsvanor.

Hon erbjuder i en uppdatering ett förslag. Det går ut på att minska ”den totala mängden jobb” och dela på ”det arbete som behöver utföras”. Jag kan inte hjälpa att att bli fascinerad varje gång en kommunist vill detaljreglera vilka varor och tjänster som miljontals människor i ett samhälle ”behöver” och inte. Det är så brödköer skapas.

Hon tillägger att hon förresten även anser att enskild matlagning ”är ett oskick”, och att matlagning istället bör ”organiseras gemensamt utan något vinstintresse”. Jag organiserar i alla fall min egen matlagning utan vinstintresse, eller utan monetärt vinstintresse, och det kanske vi kan acceptera som en kompromisslösning? Om inte fortsätter jag nog ändå, i alla fall tills NKVD knackar på dörren.

Bloggen som hinder i yrkeslivet

Fanny skriver om yrkeslivet.

Hon berättar att folk ibland undrar hur hennes bloggande påverkar möjligheterna att komma in i arbetslivet, och hon säger att de ”försöker skrämmas” som om arbetsköpare hade en ”rättfärdig auktoritet över våra liv”. Men det är en orimlig tolkning. Hon ser en enorm konflikt mellan anställare och anställd, men det är det inte säkert att andra gör. De flesta förstår i alla fall att arbete är samarbete, och anstränger sig för att både få och erbjuda nytta på sin arbetsplats. Det handlar nog inte heller så mycket om vilka värderingar man ger uttryck för, och mer om huruvida man framstår som en person som kan vara trevlig, samarbeta med andra och anförtros med ett visst mått av ansvar.

Städhjälp är ett arbete bland andra

Burgschki skriver om städhjälp.

Hon säger att städhjälp ”i hög grad visar på ett samhället dominerat av en skev livsstil”. Vilken livsstil är det? I allmänhet bör man vara försiktig med att kritisera hur andra människor väljer att leva sina liv. Vi värderar olika saker olika mycket, av olika skäl och på olika sätt. Såvida det inte finns en direkt koppling mellan livsstil och att man skadar sig själv eller andra människor bör man visa acceptans — är min egen utgångspunkt.

Hon tror inte ”att det är hälsosamt att inte ta hand om den smuts man skapar”. Men när gjorde vi någonsin det? Vi förlitar oss på andra människor som tömmer våra soptunnor och papperskorgar; som håller rent på gatorna och bemannar våra reningsverk. På sin höjd tar vi hand om den smuts vi skapar, genom att flytta den från vår lägenhet till sopnedkastet eller ner i avloppsrören. Efter det är den någon annans problem.

Hon menar att det bara är ”ett par gradskillnader ifrån att ha någon anställd för att tvätta sig och torka sig i röven”. Kan så vara. Det uppfattar vi i allmänhet som för privat eller för genant, och föredrar därför att göra det själva. Men av att vi inte vill betala någon för att torka oss i röven, följer ju inte att vi också är ovilliga att betala för städhjälp i bostaden.

Hon påpekar att ”du är alltså beredd att betala för att slippa göra vissa saker du kan göra själv”. Ja. Det är vi alla. Hela tiden. Vi går på restaurang istället för att laga hemma. Vi köper bröd istället för att baka. Vi köper kläder istället för att sy upp dem. Vi köper cyklar istället för att gå, grävmaskiner istället för spadar och tvätt- och diskmaskiner istället för att rengöra för hand. Är detta verkligen något negativt?

Hon hävdar att du inte köper ”expertis du saknar” utan ”köper dig fri från något jobbigt”. Javisst. Det är något positivt. Eller planerar du också att åka med soptunnan till tippen själv, och ersätta vattentoaletten med ett torrdass — för att du kan trots att det är jobbigt? Men det handlar inte bara om det. Det handlar om tidspreferens. Behöver vi inte lägga tid på detta arbete, kan vi lägga den på något mer produktivt. Det är den principen som möjliggör en högre allmän levnadsstandard.

Hon invänder att städhjälp hindrar att ”män och kvinnor delar lika på sysslorna”. Visst. Men inte för att kvinnan tvingas utföra fler sysslor, utan för att det inte finns några sysslor att dela lika på. Jämlikhetstanken kräver väl ändå inte att det måste finnas städsysslor att utföra?

Om arbete och meningsfull fritid

Fanny skriver om arbetslinjen.

Hon får ofta höra hur ”oerhört bortskämd” hennes generation är, som bara vill arbeta ”med ‘roliga’ jobb”. Det stämmer förmodligen att ungdomar ställer högre krav på att jobb skall vara roliga, för att de tillhör en generation som kan göra det. Men bortskämdhet är inte det första beskrivande ord som faller mig på tungspetsen. Det är en fråga om incitament. Det finns roliga jobb, och på grund av sociala skyddsnät behöver man ofta inte ta första arbetsmöjlighet som dyker upp.

Hon säger att ingen har talat med henne ”om att skapa en meningsfull fritid eller något i den stilen”. Det är tråkigt i så fall. En meningsfull fritid är oerhört viktigt, och kanske viktigare än meningsfull arbetstid. Det beror ju på hur man fungerar och vad man vill göra med sitt liv.

Hon utgår från att det finns ett syfte med att ingen talat om meningsfull fritid med henne: att ”få folk att offra mer för arbetet”. Det är en orimlig tolkning. Det finns ingen konspiration. Men man ser det kanske som svårare att hitta rätt i arbetslivet, än att hitta rätt i sin fritid, och lägger därför energin på det. (Det är svårt att tala så generellt, när vi inte vet vilka ”man” är.)

Hon hävdar att vi har ”blivit förvägrade andra möjligheter till att leva ett meningsfullt liv, eftersom arbetet omsluter allt”. Men det stämmer väl inte? De flesta människor tycks uppleva mening i sina liv, utöver den som arbetet kan tänkas ge. Vi träffar vänner, går på bio, läser böcker, ägnar oss åt sport och hobbies, chattar, bloggar, tränar, blir förälskade, har sex, studerar, uttrycker oss kreativt och det ena med det andra.

Hon frågar om ”det är rimligt att förvänta sig” att vi skall vara nöjda ”med denna situation?”. Nöjda? Kanhända inte. Upplever vi oss inte nöjda, bör vi naturligtvis sträva mot bättre liv i ett bättre samhälle. Samtidigt bör saker och ting sättas i perspektiv. Begreppet fritid fanns inte före industrialiseringen, och först år 1936 på svenska. Att fritid över huvud taget existerar för oss är historiskt unikt.

Om arbete och produktivitet

Moralfjant skriver om arbeten.

Hon är ”så jävla trött på att livet ska gå ut på att arbeta”. Mitt råd är i så fall att skaffa en annan målsättning med livet.

Hon säger att ”du är ditt arbete och det är typ det enda du gör”. Tolkningsföreträde, och i de flesta fall sakligt felaktigt.

Hon önskar att vi kunde ”fokusera på att människor” skall ”ha ett bra liv istället för” att ”vara produktiva hela tiden”. Visst är det inte bara produktivitet som ger människor bra liv, och det inser nog de flesta. Däremot finns också en väldigt tydlig länk mellan produktivitet och bra liv:

Hon säger att vi borde ”ändra vår livsstil… så att vi skulle jobba mindre och konsumera mindre”. Vad sägs om att låta folk göra som de själva vill?

Om mäns muskelstyrka

Fanny skriver om mäns styrka.

Hon påstår att det inte går att ”säga säkert att stor muskelmassa är eller har varit en generell fördel”. Jo, det går. Det är därför män har anlag för relativt stor muskelmassa från första början. För att den evolutionärt har varit en generell fördel. Har inte Fanny hört talas om evolution?

Hon skriver att ”idén om att människor ‘förr i tiden’ mest ägnade sig åt att typ lyfta grejer och döda olika djur med sina bara händer” är ”ganska tveksam”. Men det är en karikatyr av idén, som säger att människan hade ett större behov av fysisk styrka när hon i högre utsträckning utförde manuellt arbete. Det är en idé som kanske eller kanske inte stämmer. Skall man uttala sig till eller från bör man också redovisa varför man gör det.

Hon hävdar att det inte är ”konstigt att vår tids stora idrottare är just män”. Jag är så ointresserad av sport och idrott som någon kan bli, men jag vet ändå att det här påståendet är felaktigt. Till och med jag är bekant med välkända idrottare som Therese Alshammar, Annika Sörenstam, Carolina Klüft och Anja Pärson — några av vår tids stora idrottare som inte är just män.

Hon säger att ”kvinnor arbetar… betydligt mycket mer än vad män gör, och för sämre eller i många fall ingen betalning”. Källa saknas.

Hon kopplar ihop mäns större muskelmassa med att ha ”varit bättre lämpade för livet i allmänhet”. Nej, så fungerar det inte. Det innebär endast att män har varit bättre lämpade för överlevnad med större muskelmassa än utan den. Att större muskelmassa skulle göra män bättre lämpade för allt som livet bereder dem med vore absurt, särskilt om hon också menar bättre lämpade relativt kvinnor (som bevisligen också överlevt med sina evolutionära fördelar).