God Ton och konstruktiv retorik

Lady Dahmer skriver om God Ton och härskartekniker.

Hon säger att hon ibland stöter på folk ”som verkar totalt oberörda, som behåller lugnet i alla situationer och diskussioner”, och att hon ”litar inte på dem överhuvudtaget”, som om de inte diskuterar ärligt. Min position i den här frågan är att känsloutbrott sällan tillför en diskussion något, och ofta fungerar rent kontraproduktivt. I och för sig har jag lärt mig att inte bli emotionellt upprörd varje gång någon har fel på internet. Men visst händer det. Ibland vill även jag fråga vad som är FEL I HUVUDET på ”dig”, och skrika HOPPAS DU TRILLAR FRAMFÖR EN BUSS genom springan där diskussionen snabbt slår igen. Men till vilken nytta? Jag tror inte att ärlighet förutsätter att vi alltid uttrycker allt vi tänker och känner.

Men även jag stör mig på ständigt medlande och diplomatisk retorik. Ni vet, de där som bara vill att vi skall sluta tänka olika och hålla sams. Erkänna att det alltid finns en poäng, vare sig vi ser en eller ej. Det är inget för mig. Samtidigt finns en tredje väg mellan Skylla och Karybdis som leder oss någon annanstans. Till exempel till Christopher Hitchens. Har ni sett hans hitchslaps? Det är möjligt att uttrycka både starkt avståndstagande och eftertryckligt fördömande, utan att vare sig höja rösten eller uttrycka emotionell aggressivitet. Attityder kan göra oss mer eller mindre vänligt inställda eller öppna för utbyte. Men det är i allmänhet vad som faktiskt sägs i sak som fäller det slutgiltiga avgörandet.

Hon tror att många använder sitt lugn som ”strategi och verktyg för att härska över eller provocera sina motståndare”. Det är kanske rimligt, men i så fall på samma sätt som det är en härskarteknik att inte använda personangrepp eller bete sig allmänt kräkigt om oppositionen gör det. Om man framstår som ”aggressiv, oresonlig eller hatisk” i en diskussion, för att motparten inte höjer rösten eller uttrycker sig förbannat, är det kanske först och främst ens eget problem? Hon säger att det här är en ”klassisk och välbeprövad metod för att trycka ner och tysta kvinnor”, och jag tycker att det är ett trist synsätt. Som om män vore det lugna och oberörda könet, och kvinnor det gapiga och ilskna könet.

Att vara kommunist

Jaylazkar skriver om hur hon blev kommunist.

Hon berättar att hon började umgås med kommunister, och märkte att hennes föreställningar om dem inte ”stämde överens med hur mina kommunist-vänner var och är”. Hon ”började mer och mer förstå att det kommunistiska förhållningssättet” kanske var något för henne. Det vill säga: hon bemöter det som en social attityd som kanske ”var för henne”, inte som en fråga om korrekt eller felaktig verklighetsbeskrivning.

Hon säger att det hon ”gillar allra mest med att vara kommunist är ideologikritiken”, vilket kanske framstår som märkligt, eftersom ideologikritik inte alls är någon integrerad del av kommunistisk teori. Det hon gillar mest — inte med kommunismen, utan med att vara kommunist — är att kritisera helt andra ideologier.

Hon hävdar att ideologikritik ”handlar om att en [sic] ser vilka rådande ideologier som finns i samhället” och att lära sig ”bryta ner dem och förstå dem”. Nej, ideologikritik går ut på att nagelfara andra ideologier än kommunism och socialism, utifrån när och var dess teoretiker skrev sina essäer. Det är inget annat än ett omfattande ad hominem.

Hon skall försöka ”lära mig så mycket som möjligt om kapitalism”, för att ”förstå vilket förtryckande samhällssystem det är”. Men man lär sig inte något i syfte att få en färdig slutsats bekräftad. Det är ett religiöst tänkesätt som inte hör hemma i nationalekonomin eller samhällsfilosofin. Det visar också hennes tidigare analys, som gör klart att hon inte vet något alls om kapitalism.