Mjuka män och att avstå från sex

Moralfjant skriver om mjuka män.

Hon tar upp idén att maskulina män och feminina kvinnor generellt betraktas som särskilt attraktiva av det motsatta könet, och så är det förstås. Här är vi eniga, även om hon utgår från en ideologisk förklaringsmodell vilket jag inte gör.

Hon undrar om det då inte vore värt ”mindre sex” för att ”försöka förändra könsrollerna”. Det kan väl bara varje enskild person avgöra för sin egen del. Många människor (de flesta?) är för övrigt positivt inställda till skilda könsroller. Kanske inte till varje aspekt av dem, men de tenderar ändå att uppskatta att vissa könsskillnader existerar. Vilket väl till sidst og syvende är en av anledningarna till att de existerar från första början. Att förvänta sig att andra skall ha mindre sex för att främja ens egen ideologiska syn på kön är i vilket fall orimligt.

Hon förstår inte ”detta extrema fokus på att alla måste ha sex precis hela tiden”, som om man inte kunde vara lycklig annars. För en del handlar det nog om lycka. Vi har olika emotionella behov av fysisk intimitet och sexuell närhet, och ett bra sexliv kan göra mycket för den allmänna upplevelsen av lycka. Det går att vara lycklig utan sex. Men att man kan vara lycklig utan något, är väl inte ett argument för att man bör avstå från det?

Hon frågar till slut varför det finns ”ett utbrett hån mot ‘velourpappor'”. Har hon läst en av Fannys senaste texter, där dessa pappor karakteriseras som ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar” som ”mest agerar som en oformlig klump”? Här håller jag med Moralfjant. Vi bör inte håna män för att de är ”mjuka”.

Upplevelse av skönhet är inte en valfråga

Hej Blekk! skriver om att ge plats för tjocka kroppar.

Ett av mina större problem med debatten om skönhetsideal, är att den saknar en trovärdig teori om varför skönhetsideal existerar. På sin höjd hävdar man att idealen skapas av media för att tjäna pengar, eller i syfte att förtrycka kvinnor. Det är en förklaringsmodell som bara täcker in ungefär 100 år av mänsklighetens mångtusenåriga kulturhistoria. Den framstår inte heller som trovärdig när det gäller denna relativt korta tidsrymd.

Forskningen är faktiskt ganska tydlig i den här frågan. Sådant som attraktion och upplevelse av skönhet är inte inlärt beteende. Har du försökt att, med ren viljeansträngning, uppfatta en för dig oattraktiv person som attraktiv? Det gick inte så bra, eller hur? Och det är inte för att du sett för många reklampelare från H&M, utan för att det helt enkelt inte fungerar så. Det kausala sambandet fungerar omvänt. Vi hämtar inte vår uppfattning om skönhet från vår omgivning. Vår omgivning ser snarare ut som den gör, för att vi har en viss uppfattning om skönhet. Upplevelse av skönhet är inte en viljefråga, lika lite som läggning är det.

Det finns förstås saker vi kan påverka kulturellt här och nu. Vi kan påverka hur stor betydelse skönhet och skönhetsideal skall ges. Eller hur vi behandlar andra människor beroende på om vi finner dem attraktiva eller inte. Vi kan påverka sociala stigman i samhället. Men vi kan inte förändra människors upplevelse av skönhet och attraktion, genom att förändra utformningen av mediers bildspråk. Det leder bara till skuldkänslor, som om en viss uppfattning av skönhet och attraktion vore mer rätt eller fel än någon annan, och till urholkande av yttrandefriheten.

Hej Blekk! tror att vi kan närma oss ”ett mer oproblematiskt sätt att se på olika kroppar utan att lägga i värderingar i hur de ser ut”. Det finns inget vetenskapligt stöd för att människan skulle kunna sluta ha en uppfattning om kroppslig skönhet och attraktion. Som om vi skulle sluta tycka att solnedgången var vacker, om alla resebroschyrer och landskapsfotografer avbildade disiga skrotupplag istället. Den här typen av ideologiska resonemang låter sympatiska och toleranta, men beskrivningen av verkligheten stämmer helt enkelt inte.