Lite om ekonomi och kapitalism

Hej Blekk! skriver om feminism och kapitalism.

Hon menar att kapitalism är ”ett ekonomiskt system som kräver tillväxt och vinst”. Som om det fanns alternativ. Eller rättare sagt: som om det fanns alternativ, som inte innebar kontinuerligt sämre allmän levnadsstandard. Vinst är inte en artificiell ideologisk konstruktion, det är en materiell nödvändighet för ekonomisk överlevnad. Ett enskilt företag i en socialism behöver inte gå med vinst, men förlusten måste betalas av att staten gör vinst på annat håll. Alternativet är förlust, stagnation och till slut konkurs.

Hon kritiserar kapitalismen för planned obsolencense, d.v.s. strategin att medvetet försämra produkters kvalitet så att konsumenten snabbare behöver köpa nytt. Det finns så många faktorer som spelar in, att jag inte kan ge ett bra svar utan att skriva en längre uppsats. En grundläggande invändning är att frågan ”hur länge skall en vara hålla?” saknar ett universellt svar. Kvalitetsprodukter är i regel dyrare för att de kostar mer att tillverka; för de flesta är det positivt att de kan köpa billig lågkvalitet, för att då ha mer pengar över till annat. En annan invändning är att konkurrens i regel uppstår ganska snabbt, om folk inser att de kan tillverka en mer hållbar produkt till samma eller lägre produktionskostnad. En tredje är att vi tenderar att köpa vissa typer av varor, medvetna om att de snart skall ersättas med andra. Hit hör t.ex. modekläder.

Hon skriver att det är ”människors inbillade behov” som får styra, snarare än deras ”egentliga behov”. Jag har svårt att tolka den här sortens attityd som något annat än folkförakt. Dessa dumma 9 600 000 svenskar som följer sina inbillade behov istället för att rådfråga mig som vet bättre. I själva verket har människor enormt diversifierade behov. De behöver olika saker, i olika mängder, vid olika tidpunkter, på olika platser, till olika priser. En decentraliserad marknad möter inte människors behov perfekt — den är inte en allsmäktig och ofelbar gudom — men långt mycket bättre än en autokrat eller statlig kommitté. Det är förstås det som Ludwig von Mises kalkyleringsproblem handlar om.

Hon säger att många har som företagsidé ”att få människor att känna sig otillräckliga”. Det är ett perspektiv. Ett annat är att människor i allmänhet vill förbättra sig själva och sina liv, och att reklam vädjar till det. I regel beror inte denna vilja på någon djupare känsla av otillräcklighet, utan på att människor tenderar att må bättre av att känna att de är på väg någonstans, att de utvecklas, att de förnyar sig, upplever och uppnår nya saker. Reklam anspelar ofta på det, och det tycker jag är fullt rimligt, även om jag själv sällan attraheras livsstilsreklam.

Ekonomi, jobb och levnadsstandard

Fanny skriver om arbete och fritid.

Hon tänker sig ett samhälle där vi ”delar på de jobb som faktiskt behöver utföras” och som ”inte kommer att utföras spontant”. Dels stämmer det inte att jobb (egentligen anställningar) är något som man ”delar på”. Det finns inte en fixerad mängd jobb i samhället som skall delas upp. Jobb skapas för att möta efterfrågan. Arbetsuppgifter lär i allmänhet också utföras spontant (d.v.s. utan ersättning), givet en tillräckligt stor marginalnytta. Det här är saker man behöver specificera. Men behov, då?

Hon tänker inte ge någon ”fullständig lista” över jobb som behövs, eftersom det måste ”beslutas demokratiskt”, men hon ger några exempel: infrastruktur, kollektivtrafik, vård. Men ingen enskild individ eller ens folket som helhet vet vilka jobb som behövs. Både autokratin och den socialistiska eller kommunistiska ekonomin ställs inför von Mises kalkylproblem. Enskilda individer har kunskap om sina egna behov, och det är den utgångspunkt som fria ekonomier motsvarar.

Hon erbjuder oss ”ett system där de allra flesta människor får mer kontroll över sitt liv”. Nej, centralstyrning av produktionen har alltid visat sig leda till låg allmän levnadsstandard.

Om behov inom relationer

Fanny skriver att hennes värde avgörs av om hon kan tillfredsställa en man.

Hon hävdar att kvinnor tränas att leva sig in i andras människors situation, ”något som män knappt tränas in i alls”. Något stöd för påståendet ger hon inte.

Hon säger att kvinnor till skillnad från män känner av den andres behov; män gör inte det utan måste få dem förklarade för sig. Till en gräns känner man naturligtvis en partners behov, därför att man lever med personen och känner denne väl. Däremot kan man inte förvänta sig att ens partner är tankeläsare, och sannolikt är man inte själv en så bra tankeläsare som man kanske vill tro. Kommunikation är en bra sak.

Hon menar att det till och med kan verka ”som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens”. Ja, så fungerar det förhoppningsvis inom en relation. Man mår bra av att se till att ens partner mår bra.