Ett additament om Twitterfeministklubben

På sistone har det uppstått en mer offentlig schism mellan Cissi Wallin och den så kallade Twitterfeministklubben.

aaa

Igår kväll handlade plötsligt hela debatten om att acceptera eller ta avstånd från mig. Den här bloggen verkar ha rivit upp ett svårläkt sår, med tanke på att det är snart 5 månader sedan jag slutade skriva aktivt — och att precis samma invändningar som tidigare upprepades. Jag är obehaglig, för att kritik är obehagligt. Jag har mobbat Fanny på Flashback, trots att ingen kan ange källa. Jag har smygfilmat Fanny, trots att det var i samband med att hon talade på en offentlig manifestation på Eskilstuna torg. Jag är antifeminist, trots att jag är liberalfeminist. Och så vidare. Så fick jag den här kommentaren:

aaa

Fanny tyckte inte om min kritik av det hon skriver på sin blogg, och det förstår jag. Däremot tycker jag inte det är rimligt att förvänta sig kunna tysta kritik, bara för att man ogillar den, särskilt inte när man själv ofta riktar hat mot befolkningsgrupper. Så jag svarade lakoniskt att Fanny bör lära sig att hantera kritik på ett mer konstruktivt sätt, om hon vill fortsätta vara en offentlig debattör, och fick svar enligt skärmdump ovan (favoritmarkeringen är Fannys).

Twitterfeministklubben? Tja. Jag tror det är ett rimligt sätt att kategorisera den här specifika grupperingen, som allmänt tycker det är rätt och riktigt att kritiker svartmålas som pedofiler. Intern solidaritet och taggarna utåt, och som mest vassa är väl taggarna som vänds mot upplevda desertörer, till vilka jag antar att Cissi numera hör.

När Cissi efterfrågade exempel på min vidrighet blev det svårt. Lady Dahmer hävdade att det skrivits saker som inte finns kvar, men det stämmer inte. Jag har aldrig raderat något. Jag stängde ner bloggen en tid i samband med pedofilidrevet, men återpublicerade den i sin helhet. Allt jag någonsin sagt finns här att läsa för var och en. Problemet är nog snarare att det som ”twitterfeministklubben” tycker är vidrigt sällan stämmer överens med vad världen utanför den tycker är vidrigt.

Och att Fanny skriver hatiskt mot folk baserat på bl.a. kön, något den här bloggen alltjämt framhärdat i, kan utan svårighet stödjas med exempel. I en text publicerad 16 juni i år, skriver hon till exempel att det ”finns ingen människa inne i mannen”, och att ”det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen” genom att ”sparka sönder hans ruttna ansikte” etc. När någon frågar om hon verkligen menar att vi måste avhumanisera män i vår närhet för att inte förledas att känna empati, svarar hon ja.

aaa

aaa

Den typen av retorik får man svårt att hitta på den här bloggen. Här sägs aldrig att kvinnor eller feminister skall krossas och sparkas på, inte ens för att göra någon mindre än bokstavlig poäng av köns- eller ideologiskt hat. Här finns inte ens några osmakliga gliringar som kommenterar utseende eller hävdar att någon ”fått för lite kuk”. Och det är kanske just det som är så provocerande? Att bli granskad av någon som är lugn och saklig, och som mest reagerar med en tröttsam suck när folk riktar gapig ilska mot mig på nätet. Nej, det är inte ett bevis för min privilegierade position, och att säga det cementerar bara den misogyna bilden av kvinnor som hysteriska. Kvinnor är inte oförmögna att, utan personangrepp, debattera sansat med knivskarpa argument i sak.

Cissis tweet som skärmdumpats ovan summerar mitt eget intryck av den här specifika rörelsen ganska väl. Den är inte synonym med feminism. Det går att ogilla den, utan att ogilla feminism i största allmänhet. Så tycker vi säkert oerhört olika om många saker, men jag betraktar inte – och behandlar inte – oliktänkande som personliga fiender. Att acceptera att folk tycker olika är en del av en mognadsprocess. Folk är inte hatiska och onda för att de inte håller med en jämt.

Annonser

Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.