Om snyfthistorier och källkritik

Fanny skriver om att dela snyfthistorier.

Hon ber oss att inte oreflekterat dela snyfthistorier om 1) kvinnor som slår män, 2) män som förlorat vårnaden om sitt barn och 3) par som fått sina barn omhändertagna av socialen. Själv delar jag sällan snyfthistorier över huvud taget och tar för vana att vara källkritisk. Men varför skall vi vara särdeles eftertänksamma mot just de här historierna? För att det riskerar att nyansera den feministiska debatten, eller av andra skäl?

Hon menar att vi inte bör dra slutsatsen 1) att det skulle bli en stor grej om det hände en kvinna, och 2) att vi lever i ett matriarkat. Det förra ser jag inget problem med, och det stämmer i vissa fall. Få bryr sig t.ex. när en man blir tafsad på. Visst hat anses också lite finare än annat hat, och i dagsläget är det utan tvivel radikalfeminister som kommer undan med det i störst utsträckning. De kan uttrycka sig rasistiskt och sexistiskt; tala med värme om sitt manshat och om hur män borde dödas — och behålla något slags social respekt, trots att det är en typ av uttalanden vi annars hör från extremhögern. Att tala om ett matriarkat är däremot oklokt, eftersom den postmodernistiska privilegieanalysen är högst diskutabel.

Hon tycker att det är ”jättetråkigt såklart” om män blir ”utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig”. Varför då? Bara några dagar tidigare vädjade hon till manshatande män, att inte ta hennes eget manshat ifrån henne, och hon talar ofta nedsättande om män som grupp. Det saknas inte sällan samstämmighet mellan vad hon sade igår, säger idag och kommer säga imorgon. Hon kan inte gärna tycka att det är jättetråkigt om män utsätts för sexism och samtidigt själv regelmässigt uttrycka sig sexistiskt mot män (eller för den del stödja personer som anser att män bör dödas).

Hon säger att du inte borde ”köpa mannens historia rakt av” ang. vårdnad av barn, för att du ”inte har en jävla aning om vad som skett i den här familjen”. Samtidigt har hon som princip att alltid köpa kvinnans historia rakt av. Du skall ”bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn”. Men det gäller alla nyheter, och det är orimligt att kräva absolut säkerhet. Det räcker att vara källkritisk och googla påståenden som verkar tvivelaktiga. Hon understryker med kapitäler ”DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera”. Själv anser hon t.ex. att bortträngda minnen existerar, att rymdraketer saknar relevans för samhället, och att patriarkatet inte kräver bevis. Vad sägs om att åtminstone försöka tänka konsekvent?