Våld är inte ett argument

Moralfjant skriver om våldsacceptans.

Hon ”tycker inte det är okej att bruka våld mot nazister… med syftet att typ skada eller hämnas”. Hur gör man för att bruka våld mot någon, på ett sätt som har praktisk påverkan, och ändå inte orsaka någon skada? Skada tar inte endast formen av blåtiror och brutna ben.

Hon säger att nazisters värderingar ”ej borde uttryckas i samhället” för att de är ”livsfarliga för vissa människor”. Nej, nazister utsätter ingen för livsfara genom fredlig demonstration. Och den som vill tysta folk med våldsmetoder står nazister nära på flera väsentliga punkter.

Hon ger exempel på vad man kan göra: ”att typ spruta vispgrädde på” dem, och således ”förstöra deras demonstration”. Om man förstör deras demonstration har man orsakat skada. Eller går hon också med på att nazister som förstör en feministisk demonstration inte orsakar skada — så länge de inte använder hälsovådliga metoder?

Hon konstaterar att det inte räcker att man ”bara sitter och tycker” på sin kammare. Som om vispgrädde (eller för den delen grövre våldsmetoder) skulle hindra nazismen att få fotfäste, om den varit på väg  att få det (vilken den inte är). Skulle hon själv överge feminismen, om feminister blev sprutade med vispgrädde i ansiktet? Nej? Och själv har jag nog långt större chans att ändra någons uppfattning om radikalfeminism genom att skriva här, än genom att gå ut och använda våld mot radikalfeministerna själva. De flesta övertygas nämligen av idéer, inte av våld. Våld är inte ett argument.

Ja, visst är det lustigt?

Fanny har tidigare skrivit: ”När fascister demonstrerar för sina vidriga människofientliga ideal på våra gator är det viktigt att göra motstånd.”

Hon har också skrivit: Yttrandefrihet ”är liksom bara tankar, det betyder inget. Någon tycker att alla ska ha rätt att säga sin åsikt. Jaha? Så jävla ointressant ‘ställningstagande'”.

Idag twittrar hon:

fannydemokrati

Ja, visst är det lustigt?

Våld mot oliktänkande är inte okej

Moralfjant skriver om våld.

Hon hävdar att det är mindre fel (eller rentav rätt) ”att kasta flaskor på nazister som demonstrerar” än att kasta flaskor på motsvarande antirasister. Det håller jag inte med om. Det är måhända snäppet mindre osympatiskt, rent känslomässigt, men det är fortfarande våld mot fredliga demonstranter, och det är i slutändan en kamp mot yttrandefrihet. Vi har inte rätt att kasta flaskor på folk, bara för att de säger något vi inte håller med om.

Hon påpekar att det knappt ”finns nån som helt ärligt tycker att våld aldrig är okej”. Förmodligen sant. De flesta accepterar våld i direkt självförsvar, och det våld som rättsväsendet använder för att upprätthålla lagar och rättssäkerhet (även när de är oeniga med enskilda lagar). Men det innebär ju inte nödvändigtvis att man också accepterar våld mot oliktänkande.

Hon skriver: ”Dom flesta tycker väl det är helt legitimt att en polis förser en våldsam person som ska attackera en annan med handfängsel? Att någon som tänker hoppa ner från en balkong blir fasthållen? Juste.” De flesta gör det, men inte alla:

fannypolis

Hon säger att det är ”klart som fan att det är mycket bättre att med våld försöka hindra människor som vill sprida människohatiska åsikter, än att hindra människor som sprider kärleksfulla budskap”. Men det är en falsk dikotomi, som utesluter det tredje alternativ som de flesta finner mest rimligt: att man helt avstår från att hindra människor att uttrycka sina åsikter.

Hon anser att våld kan vara legitimt ”om det behövs för att typ hindra nazism att få fäste i samhället”. Och vem tror att man kan hindra nazism från att breda ut sig genom att slänga flaskor på folk? Att göra avkall på yttrandefriheten riskerar dock att odla ett sådant fäste. Man motarbetar inte nazism genom att själv legitimera och använda fascistiska metoder.

Hon ”förstår inte heller varför våldet skulle eskalera ba för det?” För att det våld ”som behövs” är en subjektiv bedömning. Om vi medger att våld mot vissa grupper är okej, säger vi också att det behövs mer våld så länge de fortsätter att existera. Men frågan är inte avhängig våldets eskalering. Det redan initiala våldet är tillräckligt att fördömas.

Feminism: teori eller kamp?

Fanny skriver att töntarna är hennes verkliga fiender.

Hon säger att tönt är den som inte är ”beredd att kämpa” utan fäster ”större vikt vid att tycka ‘rätt'” och att ”hävda sig intellektuellt”. Det är lite oklart vad hon menar med kamp. Opinionsbildning har i allmänhet långt större och mer långvarig påverkan än fysisk kamp.

Hon säger att tönt är den som tycker att vi skall ”argumentera” mot nazister ”istället för att blockera deras demonstrationer”. När man kallar människor som stödjer yttrandefrihet för töntar, tar man i själva verket ett stort steg mot de nazister man kallar sina fiender.

Hon säger att tönt är den som ”är daddy’s girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället” och folk som ”artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhällets ramar”. Tönt är med andra ord i princip alla människor som inte sysslar med revolutionär aktivism. Det kan ge kortsiktig glöd att se hela världen som sin fiende, men den glöden falnar strax eftersom man också måste leva i den.

Hon menar att det viktiga är ”politisk handling”, inte om du har rätt åsikter. Att ”tycka rätt gör inget bättre”. Men politisk handling vägleds alltid av de åsikter man har, och därför är de oerhört viktiga, eftersom politik påverkar hela befolkningar. Skall man i stort eller i smått förändra miljoner människors liv, bör man se till att göra det på goda grunder.

Hon skriver att om ens politiska intresse bara sträcker sig till ”att stoltsera” med att tycka rätt, är man inte bättre än Johan Norberg. Samtidigt har Johan Norberg påverkat en hel generation av liberaler. Det hade han inte kunnat göra om han bytt sin penna mot en sten eller en pistol. Det gäller f.ö. Marx också. Marx har påverkat hela samhällen, inte för att han blockerade någon demonstration, utan för att han satt på sin kammare och ”tyckte rätt”.

Hon hävdar att det i ett patriarkat är ”män som sitter på makten”. Men i så fall lever vi inte i ett patriarkat, med tanke på att Sverige har en världsunikt jämn könsfördelning i riksdagen.

Hon anser att det är ”ett naivt och lönlöst projekt” att försöka ”tala män till rätta”. Det är i allmänhet svårt att tala andra till rätta, om man samtidigt förolämpar dem och utmålar dem som moraliska monster. Ett sakligt tonfall och fokus på vetenskaplig forskning skulle fungera bättre.

Hon påpekar att hon inte lägger ”särskilt mycket fokus på att ‘bevisa’ patriarkatet”, för hon vet att män inte kommer hålla med ändå. Själv är jag aningen mer optimistisk här. När man inte grundar sina påståenden i sak, vinner man bara över de redan frälsta. Grundar man dem i sak, vinner man sällan över alla ändå — men i varje fall fler, t.ex. de som värderar förståelse högre än confirmation bias.