Att finna den sanna kärleken

Fanny skriver om den sanna kärleken.

Hon säger till en början att det ”är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ‘den rätta'”, men lite senare att hon ”tror inte att den rätta finns”. Hur går det ihop?

Hon menar att det är ”ganska ovanligt” att uppleva det som brukar kallas för ”sann kärlek”. Jag vet inte. Det är möjligt. Min syn på kärlek skiljer sig nog från den rosafluffiga disneyfierade typen — om det är den hon menar. Jag gör bl.a. en fundamental distinktion mellan kärlek och relation; det är fullt möjligt att älska någon utan att kunna fungera bra i en intim relation. Och att få relationer varar tills döden skiljer oss åt, ser jag inte som ett absolut hinder för sann kärlek. Jag har flera långvariga relationer bakom mig och upplever att de handlat om sann kärlek, trots att de tog slut. Förmodligen kommer jag ha varma känslor för dessa personer livet ut. Kärleken verkar sakna en av-knapp — åtminstone med mitt sätt att fungera på.

Hon påpekar att sann kärlek inte framställs ”som en kul grej som händer ett fåtal”, utan ”som en obligatorisk grej som måste hända för alla”. Det är fler än ett fåtal som får uppleva kärleken, men den uppstår väl inte speciellt ofta (jämfört med alla människor man möter och inte knyter ett sådant band till). Obligatorisk? Jag vet inte. Förmodligen finns en hel del optimism med i bilden. Man vill att alla skall finna kärleken.

Hon tror att det ”uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer”. Varför skilja ut tvåsamma relationer mellan män och kvinnor? Är dessa i särskilt hög grad drabbade av problem, och vad tyder i så fall på det?

Hon ogillar tanken på att anstränga sig ”till max för att hitta någon som inte finns”, för att hon då kommer att ha ”offrat oerhört mycket för en utopi”. Man skulle ju kunna säga detsamma om revolutionär kamp för ett nytt feministiskt kommunistiskt samhälle.