En odramatisk syn på diskussion

Fanny skriver om att diskutera med jämställdister.

Hon ”undrar väl lite vad folk som har dessa ‘diskussioner’ med jämställdister vill få ut av det hela”. Jag kan tänka mig att de (för jag identifierar mig inte som jämställdist) har ungefär samma målsättningar som jag har när jag diskuterar med feminister utan liberalt prefix. Är det en offentlig debatt, argumenterar jag huvudsakligen för att övertyga en eventuell tredje part. I en konversation utan debattupplägg tycker jag bara det är trevligt att utbyta idéer i största allmänhet. Kanske lär vi oss något av varandra. Kanske inte. Det är intressantare än att prata om vädret, och det behöver inte ge så mycket i sak. Det kan precis lika gärna handla om att bara socialisera och ha det trevligt i någons sällskap. Jag har en ganska odramatisk syn på diskussioner.

Hon säger att det gäller ”att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på”. Det är ofta så när man talar med personer som inte delar ens eget synsätt. De saknar ofta de ingångar och tankebanor som är allmängods inom ens egen ism, och det leder lätt hänt till missförstånd. Till exempel läste jag nyligen det här replikskiftet:

Kvinna: ”Är det inte alla mäns dröm med en kvinna som skiter i kärleken och bara vill ha sex?”
Man: ”Nej.”
Kvinna: ”Jobbigt att man måste vara tydlig med att mena typ ‘den traditionella mansrollens dröm’ eller nåt sånt.”

Den som aktivt deltar i feministisk debatt vet att män, maskulinitet och mansroll är ord som ofta används mer eller mindre synonymt. Det leder till förvirring, därför att de sällan eller aldrig används synonymt utanför denna debatt. Att tala om män uppfattas som anklagande, på ett sätt som mansroll inte gör. Jämför med hur ett sådant här replikskifte ter sig:

Man: ”Jag hatar kvinnor.”
Kvinna: ”Idiot.”
Man: ”Jobbigt att man måste vara tydlig med att mena typ ‘den förlegade kvinnorollen’ eller något sådant.”

Med det sagt. Det finns också många människor som söker konflikt, och som medvetet kommer att förvränga varje ord i ett utstuderat försök att ”vinna” diskussionen. De finns bland jämställdister, bland feminister, och bland alla andra -ister. Då är inte problemet att man har olika synsätt och drar olika slutsatser. Då är problemet att det saknas intellektuell hederlighet och grundläggande respekt för sin motpart. Den typen av situationer gör vi nog alla i regel bäst i att undvika.

God Ton och konstruktiv retorik

Lady Dahmer skriver om God Ton och härskartekniker.

Hon säger att hon ibland stöter på folk ”som verkar totalt oberörda, som behåller lugnet i alla situationer och diskussioner”, och att hon ”litar inte på dem överhuvudtaget”, som om de inte diskuterar ärligt. Min position i den här frågan är att känsloutbrott sällan tillför en diskussion något, och ofta fungerar rent kontraproduktivt. I och för sig har jag lärt mig att inte bli emotionellt upprörd varje gång någon har fel på internet. Men visst händer det. Ibland vill även jag fråga vad som är FEL I HUVUDET på ”dig”, och skrika HOPPAS DU TRILLAR FRAMFÖR EN BUSS genom springan där diskussionen snabbt slår igen. Men till vilken nytta? Jag tror inte att ärlighet förutsätter att vi alltid uttrycker allt vi tänker och känner.

Men även jag stör mig på ständigt medlande och diplomatisk retorik. Ni vet, de där som bara vill att vi skall sluta tänka olika och hålla sams. Erkänna att det alltid finns en poäng, vare sig vi ser en eller ej. Det är inget för mig. Samtidigt finns en tredje väg mellan Skylla och Karybdis som leder oss någon annanstans. Till exempel till Christopher Hitchens. Har ni sett hans hitchslaps? Det är möjligt att uttrycka både starkt avståndstagande och eftertryckligt fördömande, utan att vare sig höja rösten eller uttrycka emotionell aggressivitet. Attityder kan göra oss mer eller mindre vänligt inställda eller öppna för utbyte. Men det är i allmänhet vad som faktiskt sägs i sak som fäller det slutgiltiga avgörandet.

Hon tror att många använder sitt lugn som ”strategi och verktyg för att härska över eller provocera sina motståndare”. Det är kanske rimligt, men i så fall på samma sätt som det är en härskarteknik att inte använda personangrepp eller bete sig allmänt kräkigt om oppositionen gör det. Om man framstår som ”aggressiv, oresonlig eller hatisk” i en diskussion, för att motparten inte höjer rösten eller uttrycker sig förbannat, är det kanske först och främst ens eget problem? Hon säger att det här är en ”klassisk och välbeprövad metod för att trycka ner och tysta kvinnor”, och jag tycker att det är ett trist synsätt. Som om män vore det lugna och oberörda könet, och kvinnor det gapiga och ilskna könet.