Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Skönhet är ett mänskligt behov

Moralfjant skriver om skönhetsideal.

Hon önskar att det ”liksom inte var laddat att känna sig ful eller säga att andra var fula”. Det kan jag hålla med om på en rent empatisk nivå, d.v.s. att det vore bra om man kunde slippa ta illa vid sig av den typen av kommentarer. Det finns säkert också enskilda personer som kan det, men i största allmänhet tror jag inte det vore möjligt. Det tycks förutsätta en grundläggande förändring i människans beteende, eftersom hon genom hela kulturhistorien värderat skönhet. Se t.ex. hur egyptiska kungar och drottningar avbildades — ständigt unga, vackra, vältränade och vid god hälsa. Förmågan att uppfatta skönhet är medfödd.

Hon håller inte med om idén att ”alla människor är vackra” för att den innebär att ”det är viktigt att vara vacker” och ”oacceptabelt att vara ful”. Det är ett logiskt hopp jag inte förstår. Att alla är vackra, innebär väl inte att det vore oacceptabelt att vara ful — bara att ingen är ful. Däremot instämmer jag i att premissen saknar trovärdighet. Att alla är vackra (i betydelsen visuellt vackra) är en sympatisk tanke, men den stämmer illa överens med hur vi faktiskt tenderar att uppleva vår omgivning. Och det handlar just om en automatiserad upplevelse — inte om att behandla personer illa.

Hon är trött på folk ”som säger åt kvinnor att ba sluta bry sig om utseende”. Jag lägger mig inte i vad kvinnor bryr sig om och inte. Normer är dock en ofrånkomlig synergieffekt av att leva i ett samhälle med miljontals invånare. Det inkluderar normer kring skönhet, som existerat i tusentals år innan både media och kapitalism var påtänka som fenomen.

Hon säger att vi måste ”försöka hitta en väg ut ur skiten”. Det håller jag absolut inte med om, ifall vi talar om skönhet i största allmänhet. Skönhet är ett grundläggande mänskligt behov. Vi behöver uppleva skönhet för att må bra. Det är en övertygelse som i princip alltid varit gällande fram till 1900-talet, och som åter börjar vinna kraft via röster som t.ex. Alain de Botton. Vår olycka över att vara fula, eller över att betraktas som fula, innebär inte att det är upplevelsen av skönhet som är problemet. Problemet består i en kombination av hur vi behandlar våra medmänniskor, och hur mottagliga vi är för andras behandling.