Lite om ekonomi och kapitalism

Hej Blekk! skriver om feminism och kapitalism.

Hon menar att kapitalism är ”ett ekonomiskt system som kräver tillväxt och vinst”. Som om det fanns alternativ. Eller rättare sagt: som om det fanns alternativ, som inte innebar kontinuerligt sämre allmän levnadsstandard. Vinst är inte en artificiell ideologisk konstruktion, det är en materiell nödvändighet för ekonomisk överlevnad. Ett enskilt företag i en socialism behöver inte gå med vinst, men förlusten måste betalas av att staten gör vinst på annat håll. Alternativet är förlust, stagnation och till slut konkurs.

Hon kritiserar kapitalismen för planned obsolencense, d.v.s. strategin att medvetet försämra produkters kvalitet så att konsumenten snabbare behöver köpa nytt. Det finns så många faktorer som spelar in, att jag inte kan ge ett bra svar utan att skriva en längre uppsats. En grundläggande invändning är att frågan ”hur länge skall en vara hålla?” saknar ett universellt svar. Kvalitetsprodukter är i regel dyrare för att de kostar mer att tillverka; för de flesta är det positivt att de kan köpa billig lågkvalitet, för att då ha mer pengar över till annat. En annan invändning är att konkurrens i regel uppstår ganska snabbt, om folk inser att de kan tillverka en mer hållbar produkt till samma eller lägre produktionskostnad. En tredje är att vi tenderar att köpa vissa typer av varor, medvetna om att de snart skall ersättas med andra. Hit hör t.ex. modekläder.

Hon skriver att det är ”människors inbillade behov” som får styra, snarare än deras ”egentliga behov”. Jag har svårt att tolka den här sortens attityd som något annat än folkförakt. Dessa dumma 9 600 000 svenskar som följer sina inbillade behov istället för att rådfråga mig som vet bättre. I själva verket har människor enormt diversifierade behov. De behöver olika saker, i olika mängder, vid olika tidpunkter, på olika platser, till olika priser. En decentraliserad marknad möter inte människors behov perfekt — den är inte en allsmäktig och ofelbar gudom — men långt mycket bättre än en autokrat eller statlig kommitté. Det är förstås det som Ludwig von Mises kalkyleringsproblem handlar om.

Hon säger att många har som företagsidé ”att få människor att känna sig otillräckliga”. Det är ett perspektiv. Ett annat är att människor i allmänhet vill förbättra sig själva och sina liv, och att reklam vädjar till det. I regel beror inte denna vilja på någon djupare känsla av otillräcklighet, utan på att människor tenderar att må bättre av att känna att de är på väg någonstans, att de utvecklas, att de förnyar sig, upplever och uppnår nya saker. Reklam anspelar ofta på det, och det tycker jag är fullt rimligt, även om jag själv sällan attraheras livsstilsreklam.

Fattigdom och välgörenhet

Fanny skriver om att skänka till välgörenhet.

Hon säger att det ”är ingen förlust för de flesta” att ”skänka bort ett par kronor”. För all del. Men det går stick i stäv mot vad hon skrivit om ekologisk mat, som var ett hån mot alla de som inte har råd att betala ett par kronor mer.

Hon hävdar att ”det stora flertalet ger ju inte pengar”. Enligt vilken källa? Enligt generalsekreteraren för Frivilligorganisationernas Insamlingsråd skänker 2 av 3 svenskar till välgörenhet. Hennes påstående tycks alltså felaktigt, med reservation för att källan är från 2008.

Hon säger att det ”hade liksom varit helt okej att bara inte ge” pengar, utan att försöka urskulda sig. Verkligen? Igår skrev hon att det var obehagligt och osympatiskt att skänka mat istället för pengar. Idag skriver hon att det är okej att inte ge något alls. Hur kan det vara mycket värre att skänka mat till fattiga, än att inte skänka något alls?

Hon hävdar att välgörenhet tvingar ”en att inse vilket vidrigt samhälle vi lever i där vissa har det relativt gott ställt och andra tvingas leva på allmosor”. Tänker vi ett steg längre, inser vi motsatsen. Vi lever i ett samhälle med 9,5 miljoner inv. där bara några tusen lider av akut bostadsbrist och där svält är ett i princip okänt fenomen. Det är inte vidrigt utan tvärtom alldeles fantastiskt.

Städhjälp är ett arbete bland andra

Burgschki skriver om städhjälp.

Hon säger att städhjälp ”i hög grad visar på ett samhället dominerat av en skev livsstil”. Vilken livsstil är det? I allmänhet bör man vara försiktig med att kritisera hur andra människor väljer att leva sina liv. Vi värderar olika saker olika mycket, av olika skäl och på olika sätt. Såvida det inte finns en direkt koppling mellan livsstil och att man skadar sig själv eller andra människor bör man visa acceptans — är min egen utgångspunkt.

Hon tror inte ”att det är hälsosamt att inte ta hand om den smuts man skapar”. Men när gjorde vi någonsin det? Vi förlitar oss på andra människor som tömmer våra soptunnor och papperskorgar; som håller rent på gatorna och bemannar våra reningsverk. På sin höjd tar vi hand om den smuts vi skapar, genom att flytta den från vår lägenhet till sopnedkastet eller ner i avloppsrören. Efter det är den någon annans problem.

Hon menar att det bara är ”ett par gradskillnader ifrån att ha någon anställd för att tvätta sig och torka sig i röven”. Kan så vara. Det uppfattar vi i allmänhet som för privat eller för genant, och föredrar därför att göra det själva. Men av att vi inte vill betala någon för att torka oss i röven, följer ju inte att vi också är ovilliga att betala för städhjälp i bostaden.

Hon påpekar att ”du är alltså beredd att betala för att slippa göra vissa saker du kan göra själv”. Ja. Det är vi alla. Hela tiden. Vi går på restaurang istället för att laga hemma. Vi köper bröd istället för att baka. Vi köper kläder istället för att sy upp dem. Vi köper cyklar istället för att gå, grävmaskiner istället för spadar och tvätt- och diskmaskiner istället för att rengöra för hand. Är detta verkligen något negativt?

Hon hävdar att du inte köper ”expertis du saknar” utan ”köper dig fri från något jobbigt”. Javisst. Det är något positivt. Eller planerar du också att åka med soptunnan till tippen själv, och ersätta vattentoaletten med ett torrdass — för att du kan trots att det är jobbigt? Men det handlar inte bara om det. Det handlar om tidspreferens. Behöver vi inte lägga tid på detta arbete, kan vi lägga den på något mer produktivt. Det är den principen som möjliggör en högre allmän levnadsstandard.

Hon invänder att städhjälp hindrar att ”män och kvinnor delar lika på sysslorna”. Visst. Men inte för att kvinnan tvingas utföra fler sysslor, utan för att det inte finns några sysslor att dela lika på. Jämlikhetstanken kräver väl ändå inte att det måste finnas städsysslor att utföra?

Om klyftor och medelklass

Fanny skriver om klyftor.

Hon anklagar UnderbaraClara för att bygga ”på klyftan mellan vi och dem”. Är inte det hennes egen kardinalstyrka? Till exempel klyftan mellan vi kvinnor och ni män, eller klyftan mellan vi feminister och ni rasister, eller klyftan mellan vi kommunister och ni borgare.

Hon hävdar att ”få människor har ekonomiska resurser för att själva kunna ersätta den välfärd som vi förlorar i och med den borgerliga politiken”. Källa?

Hon hävdar att ”på sikt kommer de extra hundralapparna i plånboken inte att betyda någonting, eftersom den typen av skattepolitik moderaterna för minskar löneutvecklingen”. Källa?

Hon påstår först att UnderbaraClara ”spär på myten om att det finns en ‘medelklass'”, och sedan att det är viktigt ”att vara ödmjuk för att hur medelklass” man är. Så existerar det en medelklass eller ej? Hon svarar både ja och nej samtidigt.

Bistånd lyfter inte fattiga länder

Kickan Wicksell skriver om välgörenhet och bistånd.

Hon ”önskar att kunskapen om hur [bistånd] fungerar vore större”. För gemene man räcker det faktiskt att förstå vad bistånd har för resultat:

del1

Hon avslutar med att fråga: ”kan vi försöka sätta oss in i, skaffa oss kunskap om och respektera hur arbetet går till om vi nu väljer att se välgörenhet som något positivt?” Varför är det först när vi har ”rätt åsikt” vi som skall försöka förstå? Åsikter bör följa på förståelse och inte tvärtom.

Bistånd kan utan tvivel göra skillnad för enskilda individer, men det räddar som tabellen visar inga länder ur fattigdom. Det är intuitivt att vi blir rikare om vi får mer pengar. Men välstånd och hög allmän levnadsstandard skapas inte bara av pengar. Det förutsätter också t.ex. relativ respekt för äganderätt och personlig frihet, rättssäkerhet och frånvaro av korruption.

Olika sätt att motarbeta förtryck

Moralfjant skriver om att motarbeta förtryck.

Hon skriver att man till exempel kan ”blogga om orättvisor”. Ja, det är ju en av de saker som den här bloggen gör.

Hon påpekar att man kan säga ifrån när någon ”uttalar sig nedsättande om en funktionsnedsatt person eller drar sexistiska skämt”. Jag skulle säkert säga ifrån om någon talade nedsättande om en funktionsnedsatt person, i alla fall om denne gjorde det för att personen är funktionsnedsatt. ”Sexistiska skämt” är ofta alla skämt som handlar om kvinnor, sex och utseenden, och det har jag inga problem med. Skämt som syftar till att kränka ogillar jag.

Hon tipsar om att man kan ”lägga upp politiska statusar på facebook”. Det gör jag emellanåt. Men det blir mest foton, då jag är landskapsfotograf på min fritid.

Hon ”gillar inte idén med konsumentmakt”. För all del. Det gör jag. Det är fantastiskt att vi genom vår konsumtion röstar om vilka varor och tjänster som skall finnas kvar och inte. Dessa prissignaler är oerhört viktiga både för en fungerande ekonomi, och för den tillvaro som en fungerande ekonomi möjliggör.

Hon vill ”stifta lagar som tvingar folk att välja miljömedvetet”. Har hon tänkt på att detta kommer höja priserna, så att fattiga måste konsumera ännu mindre än de redan gör? Om ekonomi var något endimensionellt där alla orättvisor kunde lösas med förbud, hade det varit väl — eller illa, beroende på synsätt. Mitt måtto är i allmänhet att ”om man skulle förbjuda alla orättvisor, fick man först av allt förbjuda förbud”.

Hon vet inte om hon skulle säga ”t.ex. att vita har mer ansvar att se till att motarbeta rasism än icke-vita”. Nej, det vore det ju i sig rasistiskt att göra.