Lattepappor förtrycker inte heller

Fanny skriver att lattepappor förtrycker.

Hon säger att lattepappan ”får stå modell för den feministiska, kuvade mannen”, och det stämmer absolut att sådana idéer existerar. Jag håller inte med. Man är inte kuvad för att man tar ut föräldraledighet och tar hand om sina barn (eller för att man också dricker latte — om man nu infriar den stereotypen). Det är ett privilegium att kunna göra det. Inte ett privilegium i postmodernistisk betydelse, utan i gängse betydelse, för att det möjliggjorts genom positiv särlagstiftning.

Hon konstaterar att många av dessa män hon träffat, mest verkat ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar”. Å andra sidan har hon många gånger ondgjort sig över män som tar initiativ, och avfärdar i allmänhet invändningar om eget ansvar som ett borgerligt och privilegierat påfund. Det går dessvärre inte att både äta kakan och ha den kvar.

Hon karakteriserar lattepappan som mannen som ”mest agerar som en oformlig klump”. Om det verkligen är så han beter sig, kanske det stämmer att han är kuvad? Men att lattepappor skulle vara oformliga klumpar är inget som stämmer överens med min erfarenhet, för att vända anekdot mot anekdot, och det framstår som en smula inskränkt att dra alla lattepappor över samma kam på det sättet. Särskilt när man samtidigt är precis lika skeptisk gentemot män som är initiativrika och tror på individens eget ansvar.

Hon säger att det i många fall är ”bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls” än att ha en närvarande pappa. Tja, hon har ju redan konstaterat att feminism handlar om att förstöra kärlekslivet, och då borde den väl också handla om att förstöra familjerelationer. Jag tycker sådant här prat är oerhört osympatiskt. Det finns onekligen föräldrar som behandlar sina barn så illa att all kontakt blir nedbrytande, men det är ett stort undantag från det normala, och det är inte något som du eller jag skall sitta bakom våra datorskärmar och avgöra för andra.

Annonser

Feminism och barnafödande

Fanny skriver om barnafödande.

Hon ogillar när folk tänker att det är ”‘naturligt’ att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem”. Oklart vilka risker hon menar. Att födande är förknippat med risker över huvud taget är inget man kan förändra.

Hon menar att det ”bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor”. Nej, det är alls inget argument, utan ett påpekande av fakta. När man gör något, får man acceptera de av naturen beredda risker det innebär. Oavsett kön.

Hon vill inte föda barn i en värld där hon ”förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner”. Men att jobba var väl löneslaveri, och det skall du väl inte förväntas ägna dig åt?

Hon vill inte heller föda barn i en värld där reproduktion anses vara hennes ”skyldighet och mening i livet”. Då borde det väl gå utmärkt att skaffa barn, eftersom ytterst få människor anser det.

Hon talar om ”att gå i barnfödarstrejk”. Att strejka innebär allmänt att man slutar göra något. Inte att låta bli att göra något man aldrig tidigare gjort. Det är lika meningslöst som om jag skulle månlandningsstrejka, för att jag aldrig varit på månen och inte tänker åka dit heller, och tro att det var något slags relevant ställningstagande.

Hon skriver att tills ”samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå”. Ja, folk skaffar i största allmänhet barn för att de vill det, och låter bli om de vill annorlunda. Det är väl bra om Fanny också tänker så.

Hon menar att det inte är ”ett fritt val” att ”skaffa barn i detta samhälle”, utan ett ”resultat av ideologiskt tvång”. Nej, det är helt enkelt sakligt felaktigt, och även ett motsägelsefullt resonemang. Å ena sidan är det inte ett fritt val, å andra sidan väljer hon att låta bli.