Ett additament om Twitterfeministklubben

På sistone har det uppstått en mer offentlig schism mellan Cissi Wallin och den så kallade Twitterfeministklubben.

aaa

Igår kväll handlade plötsligt hela debatten om att acceptera eller ta avstånd från mig. Den här bloggen verkar ha rivit upp ett svårläkt sår, med tanke på att det är snart 5 månader sedan jag slutade skriva aktivt — och att precis samma invändningar som tidigare upprepades. Jag är obehaglig, för att kritik är obehagligt. Jag har mobbat Fanny på Flashback, trots att ingen kan ange källa. Jag har smygfilmat Fanny, trots att det var i samband med att hon talade på en offentlig manifestation på Eskilstuna torg. Jag är antifeminist, trots att jag är liberalfeminist. Och så vidare. Så fick jag den här kommentaren:

aaa

Fanny tyckte inte om min kritik av det hon skriver på sin blogg, och det förstår jag. Däremot tycker jag inte det är rimligt att förvänta sig kunna tysta kritik, bara för att man ogillar den, särskilt inte när man själv ofta riktar hat mot befolkningsgrupper. Så jag svarade lakoniskt att Fanny bör lära sig att hantera kritik på ett mer konstruktivt sätt, om hon vill fortsätta vara en offentlig debattör, och fick svar enligt skärmdump ovan (favoritmarkeringen är Fannys).

Twitterfeministklubben? Tja. Jag tror det är ett rimligt sätt att kategorisera den här specifika grupperingen, som allmänt tycker det är rätt och riktigt att kritiker svartmålas som pedofiler. Intern solidaritet och taggarna utåt, och som mest vassa är väl taggarna som vänds mot upplevda desertörer, till vilka jag antar att Cissi numera hör.

När Cissi efterfrågade exempel på min vidrighet blev det svårt. Lady Dahmer hävdade att det skrivits saker som inte finns kvar, men det stämmer inte. Jag har aldrig raderat något. Jag stängde ner bloggen en tid i samband med pedofilidrevet, men återpublicerade den i sin helhet. Allt jag någonsin sagt finns här att läsa för var och en. Problemet är nog snarare att det som ”twitterfeministklubben” tycker är vidrigt sällan stämmer överens med vad världen utanför den tycker är vidrigt.

Och att Fanny skriver hatiskt mot folk baserat på bl.a. kön, något den här bloggen alltjämt framhärdat i, kan utan svårighet stödjas med exempel. I en text publicerad 16 juni i år, skriver hon till exempel att det ”finns ingen människa inne i mannen”, och att ”det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen” genom att ”sparka sönder hans ruttna ansikte” etc. När någon frågar om hon verkligen menar att vi måste avhumanisera män i vår närhet för att inte förledas att känna empati, svarar hon ja.

aaa

aaa

Den typen av retorik får man svårt att hitta på den här bloggen. Här sägs aldrig att kvinnor eller feminister skall krossas och sparkas på, inte ens för att göra någon mindre än bokstavlig poäng av köns- eller ideologiskt hat. Här finns inte ens några osmakliga gliringar som kommenterar utseende eller hävdar att någon ”fått för lite kuk”. Och det är kanske just det som är så provocerande? Att bli granskad av någon som är lugn och saklig, och som mest reagerar med en tröttsam suck när folk riktar gapig ilska mot mig på nätet. Nej, det är inte ett bevis för min privilegierade position, och att säga det cementerar bara den misogyna bilden av kvinnor som hysteriska. Kvinnor är inte oförmögna att, utan personangrepp, debattera sansat med knivskarpa argument i sak.

Cissis tweet som skärmdumpats ovan summerar mitt eget intryck av den här specifika rörelsen ganska väl. Den är inte synonym med feminism. Det går att ogilla den, utan att ogilla feminism i största allmänhet. Så tycker vi säkert oerhört olika om många saker, men jag betraktar inte – och behandlar inte – oliktänkande som personliga fiender. Att acceptera att folk tycker olika är en del av en mognadsprocess. Folk är inte hatiska och onda för att de inte håller med en jämt.

Annonser

När kränkthet blir demokratiproblem

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Mot bakgrund av det fick jag idag propåer av Fanny på Twitter. Hon undrade varför jag fortsätter att kritisera hennes idéer, trots att hon inte vill att jag gör det. Jag ”borde ju kunna respektera” det — men ”samtycke är väl inte [min] grej”.

Jag försökte inte ursäkta mig, för det är inte något som kräver en ursäkt. Det står var och en fritt att kritisera vad offentliga debattörer säger offentligt. Och det är inte bara en olycklig omständighet, utan en grundbult i det demokratiska systemet. Vi varken behöver eller förväntas be om lov innan vi kritiserar en idé, ett argument eller ett resonemang. Det omvända leder oss direkt i händerna på en diktatur.

Som liberal är samtycke f.ö. en integrerad del av min värdegrund. Det betyder inte att jag behöver någons samtycke i alla lägen. Jag behöver det t.ex. om jag vill låna eller köpa något av dig, eller om jag vill att du följer med mig någonstans — eller om jag vill ha sex med dig. Det hela är förstås en insinuation om att jag säkert begår sexuella övergrepp eller våldtäkter, men vad jag faktiskt gör är att kritisera offentliga debattörers texter. För det behöver jag inget samtycke.

Min kritik betraktas som gränsöverskridande trakasserier. Själv kallar hon mig i samma diskussion för ”kräket”, ”sjuka jävel” och ”patetisk liten människa”, och hon säger att ingen har någon skyldighet att vara snäll mot mig. Hur kommer det sig att kritik mot någons påståenden och argument uppfattas som så grovt att det associeras med våldtäkt, medan den här typen av angrepp mot person ses som acceptabla?

I Harrisons essä definierar någon begreppet integritet som ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”. Och det är en utgångspunkt som postmodernismen har gett oss: idén att det viktiga inte är att försöka utröna vad som faktiskt stämmer, utan hur något råkar kännas och uppfattas — och att dessa känslor och uppfattningar kräver eftergifter från omgivningen. Jag citerar Harrison själv:

”Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.”

Det bör väl stå var och en klart att det här är en oroväckande utveckling. Inte på grund av någon enstaka Twitter-debatt, utan på grund av att synsättet, om det får större fäste, blir ett reellt demokratiproblem som riskerar att hota våra mest grundläggande friheter.

En odramatisk syn på diskussion

Fanny skriver om att diskutera med jämställdister.

Hon ”undrar väl lite vad folk som har dessa ‘diskussioner’ med jämställdister vill få ut av det hela”. Jag kan tänka mig att de (för jag identifierar mig inte som jämställdist) har ungefär samma målsättningar som jag har när jag diskuterar med feminister utan liberalt prefix. Är det en offentlig debatt, argumenterar jag huvudsakligen för att övertyga en eventuell tredje part. I en konversation utan debattupplägg tycker jag bara det är trevligt att utbyta idéer i största allmänhet. Kanske lär vi oss något av varandra. Kanske inte. Det är intressantare än att prata om vädret, och det behöver inte ge så mycket i sak. Det kan precis lika gärna handla om att bara socialisera och ha det trevligt i någons sällskap. Jag har en ganska odramatisk syn på diskussioner.

Hon säger att det gäller ”att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på”. Det är ofta så när man talar med personer som inte delar ens eget synsätt. De saknar ofta de ingångar och tankebanor som är allmängods inom ens egen ism, och det leder lätt hänt till missförstånd. Till exempel läste jag nyligen det här replikskiftet:

Kvinna: ”Är det inte alla mäns dröm med en kvinna som skiter i kärleken och bara vill ha sex?”
Man: ”Nej.”
Kvinna: ”Jobbigt att man måste vara tydlig med att mena typ ‘den traditionella mansrollens dröm’ eller nåt sånt.”

Den som aktivt deltar i feministisk debatt vet att män, maskulinitet och mansroll är ord som ofta används mer eller mindre synonymt. Det leder till förvirring, därför att de sällan eller aldrig används synonymt utanför denna debatt. Att tala om män uppfattas som anklagande, på ett sätt som mansroll inte gör. Jämför med hur ett sådant här replikskifte ter sig:

Man: ”Jag hatar kvinnor.”
Kvinna: ”Idiot.”
Man: ”Jobbigt att man måste vara tydlig med att mena typ ‘den förlegade kvinnorollen’ eller något sådant.”

Med det sagt. Det finns också många människor som söker konflikt, och som medvetet kommer att förvränga varje ord i ett utstuderat försök att ”vinna” diskussionen. De finns bland jämställdister, bland feminister, och bland alla andra -ister. Då är inte problemet att man har olika synsätt och drar olika slutsatser. Då är problemet att det saknas intellektuell hederlighet och grundläggande respekt för sin motpart. Den typen av situationer gör vi nog alla i regel bäst i att undvika.

Relationer och deras komplexa dynamik

Fanny skriver om heteromonogama relationer.

Hon observerar att ”vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden”. Självfallet är det så. Relationer är svåra, och djupa känslomässiga band gör att man blir sårbar. Det kan vara svårt att veta vad man behöver, vad man inte behöver, var ens gränser går, hur man hanterar konflikter, eller hur man undviker att bilda negativa beteendemönster. Det kan vara svårt att hitta kompatibilitet: någon som man inte bara får känslor för, utan också kan dela sitt liv med på ett konstruktivt sätt. Och så vidare. Negativa erfarenheter är legio. De flesta av oss har dem.

Hon säger att det folk ofta ”tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare”. Hög igenkänningsfaktor. Efter att ha varit i några längre relationer nästan oavbrutet under tio år, bestämde jag mig för att ta en paus på obestämd tid. Jag antog att jag skulle bli misstrodd av kvinnor, men det blev jag inte. De har känt igen sig och visat förståelse, utan att bemöta det som någon dold agenda. Andra män har däremot i regel tolkat det som cynism eller dålig självkänsla, länkat dejtingsidor, etc.

Hon tänker att heteromonogama relationer ”har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig”. Full förståelse. Jag känner själv ibland att det varit så, trots att det inte ens stämmer för mig. De har gett mig både enorm lycka och stor sorg. Jag tror man behöver gå in i en relation med den här förförståelsen: vad behöver jag få ut, och hur mycket är jag beredd att investera tillbaka? Och prata om den. Se om man kan passa ihop på ett konstruktivt sätt, utan att lämna det åt slumpen. Särskilt om man, som jag, i längden har relativt tydliga gränser för vad jag orkar hantera.

Hon säger att ”det är möjligt” att det finns en man som kan ”bete sig rimligt” mot henne, men att ”risken är väldigt hög” för att han inte kan det. Är det en i sin tur rimlig uppfattning om män? Jag tror att det handlar om att kunna möta människor halvvägs, respektera att de ofta tänker annorlunda, och att söka förståelse även för det man ogillar eller inte håller med om. Starka åsikter tenderar att skapa konflikter, i alla fall om de rör sig in på det som rör relationen.

När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

Att inte vilja delta i systraskapet

Fanny skriver om systraskapet.

Hon blir ibland ”gruvligt irriterad” över kvinnor som ”minsann inte vill ha/delta i något systraskap”. Varför då? De reagerar, såvitt jag noterat, mot att på grund av sitt kön bli automatiskt ansluten till en ideologisk gemenskap. Till och med Jehovas vittnen knackar åtminstone dörr och får en bekräftelse, innan de ansluter någon i sin kamp att rädda själar inför domedagen. När det gäller ideologiska och/eller politiska övertygelser vill vi själva bestämma vad vi skall anse, och till vilka grupper (om några) vi skall ansluta oss. Att bara utgå från att någon på grund av sitt kön vill delta i en gemenskap, är att ta sig tolkningsföreträde framför dem.

Hon säger att feminism ”handlar om kvinnors rätt i samhället”. Visst. Det handlar också om många fler saker. De kvinnor som inte vill inkluderas i en radikalfeministisk könsgemenskap, kanske har andra skäl för det än att ogilla kvinnors rättigheter. Vilka då? Tja. De må ju vara liberaler eller tillhöra högern, eller bara den icke-aktoritära vänstern. De kan ha läst rasistiska/sexistiska uttalanden om bl.a. vita män och känt ett avstånd. De kanske inte delar det postmodernistiska ramverkets teorimodeller. Eller så bär de på någon annan av ett stort antal egenheter, som kan göra att den radikalfeministiska rörelsen känns främmande. Kom ihåg att när du får höra att ”feminismen handlar om x”, bortser man från resten av alfabetet som feminismen också handlar om.

Hon påpekar att ”även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet vinner fördelar av feministisk kamp”. Men vad som är och inte är fördelar, tolkas här utifrån ideologiska grundpremisser — samma premisser som dessa kvinnor ofta inte delar. De kvinnor som tänker annorlunda, ser andra fördelar. Ibland är det kanske fördelar som en radikalfeminist skulle betrakta som förtryck. Det är en fråga om olika perspektiv. Fanny nämner t.ex. rösträtt som en feministisk fråga, men det var även en liberal fråga, och något man som liberal kan försvara utan att vara feminist. Det var inte feminister utan liberaler som kämpade för grundläggande yttrandefrihet, en frihet hon omfattas av trots att hon ser den som ‘ett ointressant ställningstagande‘. Perspektiv, således.

Men om hon egentligen vill då?

Fanny skriver om sex och tveksamhet.

Hon berättar att vissa personer säger att ”mindre sex skulle äga rum” om vi började bry oss om samtycke. De flesta bryr sig redan om samtycke, men det är klart att mer sex skulle äga rum om de inte gjorde det. Jag har nog bara hört den här invändningen i relation till en samtyckeslag. Där är idén att färre av oss skulle ha sex, om vi faktiskt var tvungna att formalisera akten med en ledande fråga följt av ett ja eller nej till svar. En smått absurd tanke, skulle jag påstå. Det som skulle ske vore inte alls mindre sex p.g.a. hänsyn till lagen, utan snarare lika mycket sex utan hänsyn till den. När människor börjat hångla och klä av varandra lär det i princip aldrig hända att ena parten stannar upp och säger ”vänta, samtycker du till det här, svara med ett ja eller nej”. (Och de som skiter i samtycke, skiter också i att fråga, vilket i en rättsprocess bara skulle utmynna i ord mot ord.)

Hon säger att vissa tänker att ”kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta”. Jag tror man behöver skilja mellan vad som kan vara fallet, och hur man bör agera utifrån vad som är det. Ja, hon kanske egentligen vill, trots att hon verkar tveksam. Det är möjligt. Men vad som är säkert är att hon är tveksam, och det är den säkerheten man bör agera efter. Om hon vill men är för osäker för att säga eller visa det, eller om hon spelar ”svårfångad”, får hon väl gå miste om det sex hon egentligen ville ha. Man kan inte behandla människor utifrån en vilja de inte gett uttryck för, utan får ta ställning till vad de faktiskt ger uttryck för.

Hon skriver att tydliga ja- och nej-svar ”faktiskt inte finns”. Jodå, det gör de. Om de inte gjorde det, vore ju en samtyckeslag ett absurt förslag. Däremot är inte nödvändigtvis ja eller nej definitiva svar. Man kan komma att ändra sitt nej eller ta tillbaka sitt ja, genom ett helt nytt ja eller nej. Och då är det naturligtvis det nya svaret som är aktuellt.

Hon menar att ”ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång”. Det beror väl på. Man kan vilja ha sex med någon man nyss träffat på en krog eller fest. Man kan också vilja ha sex, först efter en längre period av vänskap eller dejtande. Och allt däremellan. Människor fungerar olika, även om män resp. kvinnor har tendenser att vilja göra det på ett visst sätt.

Hon säger att det är ”viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga”. Det håller jag fullständigt med om.