Även feministiska män är män

Fanny skriver om feministiska män.

Hon observerar att ”många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister”. Ja, det är väl en ganska logisk konsekvens av att engagera sig i en rörelse med stor fokus på identitet, allianser, intern solidaritet och hierarkiska rangordningar. Då handlar det väldigt mycket om att ingå i en gemenskap, och att vinna fördelar av att hålla sig väl med rätt personer (ibland genom att tala nedsättande om upplevda fiender). Jag tror att det i viss utsträckning är en mognadsfråga, alltså inte feminismen, utan drivkraften att ingå i allianser och söka gemenskap där de som tänker rätt får pepp och de som tänker fel avfärdas eller demoniseras (vilket är hur jag delvis uppfattar den specifika rörelse som bloggen kritiserar).

Hon säger att ”ickefeministiska män” saknar ”ambition att inte bete sig illa” mot henne, och att de ”således med största säkerhet gör det”. I mina öron låter det som när vissa religiösa undrar hur man kan acceptera ateister, eftersom ateister måste sakna moral. Man behöver inte tillhöra någon särskild ideologi för att vilja bete sig väl mot sina medmänniskor. Både ateister och ickefeminister gör det också i de flesta fall. Feminism är inte synonymt med ”en ambition att bete sig väl”, vilket är en rent allmänmänsklig ambition, utan det är en ideologi som omfattar många olika saker. Notera också att en ickefeminist inte behöver vara mot feminism. Vi är alla icketroende resp. ickeideologiska från födseln. Feministisk övertygelse är av nödvändighet ett aktivt förvärv.

Hon ”försöker att inte utöva rasism”. Jaså? Hon tillskriver vita män som grupp negativa åsikter, hon anklagar vita män som grupp för att vara särskilt stora förtryckare, och hon anser att det vore osolidariskt att alliera sig med vita män (här). Hon har också konstaterat att vänstern ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Om hon försöker att inte bete sig rasistiskt, tycker jag inte att hon skördar några större framgångar. Här har Morgan Freeman helt rätt, som när han får frågan om vad vi skall göra mot rasism, svarar: ”Stop talking about it. I’m going to stop calling you a white man, and I’m going to ask you to stop calling me a black man.”

Hon begriper att ”många män” kommer att ”banga på feminism”, för att ”det är softare att vara omedveten om sina privilegier”. Men om man bangar, betyder det väl att man redan kommit i kontakt med feminismen och tagit ställning till den? Då är man inte gärna omedveten — man håller bara inte med. Det är en poäng jag återkommer till då och då. Ingen annan ideologi eller politisk rörelse, utom möjligtvis miljörörelsen, gör lika ofta anspråk på att handla om medvetenhet snarare än om en stor mängd resonemang och slutsatser utifrån vissa ideologiska grundpremisser. F.ö. bör man inte tillskriva sin opposition osympatiska motiv. Det gör ofta liberaler också, när de t.ex. hävdar att icke-liberaler är ”rädda för att behöva ta ansvar”. Vill du veta varför andra människor tänker som de gör? Fråga dem.

Hon avslutar med att män ”ska sluta förtrycka” och att det egentligen kvittar ”vilken etikett de använder på sig själva”. Gör det verkligen det? Män som förespråkar jämställdhet utan att vilja kalla sig feminister brukar hon gå hårt åt, och den här bloggen har hon många gånger stämplat som ”antifeministisk”, som om blotta etiketten vore ett argument i sin egen rätt. Min upplevelse av den feministiska rörelsen är i alla fall att den ofta fäster stor vikt vid etiketter. Jag undrar också om män kan sluta förtrycka? Fanny hävdar att alla män förtrycker alla kvinnor. Det följer att förtryck inte har sin grund i hur man beter sig, utan i vad man är.

Bör gemenskap baseras på kön?

Fanny skriver om systraskap.

Hon berättar att hon sett spelfilmen Marie Antoinette, och konstaterar att Marie trots sin privilegierade position blev ”förtryckt som kvinna” för att hon ”giftes bort som en del i en politisk allians” och hade ”stor press på sig att föda barn”. Jag förstår inte alls hur hon kan dra den slutsatsen. Monarki baseras på ärftlig tronföljd, och det betyder att alla tronarvingar utsätts för sådan press oavsett kön. Marie Antoinette blev i så fall förtryckt som kejsarbarn, snarare än på grund av sitt kön. För övrigt upplever jag att även den feministiska rörelsen sätter press på sina egna utifrån ett allianstänkande, men det är förstås på en långt mer beskedlig nivå.

Hon tror att man kan ”tala om en gemenskap baserad på kön”, under förutsättning att vi ser och hanterar ”det som skiljer våra positioner åt”. För mig känns det lite som när jag var i tonåren och sökte gemenskap hos folk som också lyssnade på metal. Jag tror det är en del av mognadsprocessen att man (åtminstone i stor utsträckning) slutar söka gemenskap utifrån identitet, och lär sig att umgås med olika slags människor. I varje fall baserar jag hellre gemenskap i hur väl vi passar ihop och vad vi kan ha för utbyte av varandra, snarare än i medfödda egenskaper eller att vi blir förtryckta på samma sätt. Positioner behöver inte ses och hanteras. De är fullständigt oviktiga inom en gemenskap.

Hon säger att det är systraskapet och behovet av att se till position som gör ”feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp”. Det förklarar väl varför hon inte drar sig för att tala nedsättande om vita män. Den rasismen har ju inte mycket med systraskap att göra.

Relationer och känslomässigt arbete

Fanny skriver om känslomässigt arbete.

Hon utgår återigen från en scen i Sex and the City. Kan det vara för att den tillfredsställer hennes kognitiva bias? Min egen uppfattning om relationer ligger närmare Six Feet Under (f.ö. den bästa tvserie som gjorts enligt mig), men jag vet att den inte är allenarådande. Jag fungerar på ett visst sätt, vilket innebär att jag attraherar och attraheras av personer som också fungerar så, och det präglar i sin tur de relationer vi skapar ihop. Nog för att kvinnor och män har lite olika tänkesätt, men jag tror inte att vare sig SatC eller SFU ger oss någon schablon för det typiska standardförhållandet.

Hon ”känner ofta i dessa situationer” att hon får svårt till distans och blir ”så jävla inställd på att tillfredsställa”. För all del. Jag reagerar likadant, vilket kan bli väldigt destruktivt om det går för långt. Och jag tror att det tyder på mer grundläggande relationsproblem, när sådana situationer uppstår. Man får kommunicera om problemet, och sedan kommunicera om kommunikationen. Det underlättar om man vet sina gränser, vad som kan räddas, och när det är dags att hoppa av. Men det kräver nog ofta att man har en del tråkiga erfarenheter i bagaget.

Hon tror att den här dynamiken beror på att kvinnor ”i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor”. Själv undrar jag om det inte är ett ganska allmänmänskligt beteende. Vissa föredrar att konfrontera för att ta itu med problem direkt; andra är mer konflikträdda och hoppas att problemet försvinner av sig självt. Men jag vet inte så noga. Vad säger forskningen? Några tips?

Hon säger att män ”blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket” om kvinnors känslor. Stämmer det överens med studier? Tips? Det stämmer illa överens med min erfarenhet, men anekdoter kan inte generaliseras till samhällsnormer.

Problemet med identitetspolitik

Fanny skriver om systraskap.

Hon skriver att hon avskyr allt som Isabella Löwengrip står för, men att hon kommer stå på hennes sida när hon ”berättar om sexuella trakasserier på krogen”. Jag har inte precis stenkoll på Isabella, men det jag läst har jag tyckt varit bra. I vilket fall skulle jag också stå på hennes sida om hon blivit sexuellt trakasserad på krogen. Eller på Fannys sida, för den delen. Och varför skulle jag det?

För Fanny handlar det om systraskap och ”gemensamt intresse”, snarare än om ”att gilla varandra”. För mig handlar det varken om eget intresse eller att vara solidarisk med någon med ett visst kön. Det handlar om att göra vad jag anser är rätt och riktigt. Anser jag att sexuella trakasserier är fel, och det gör jag, bör jag ta avstånd från det oavsett vem som drabbas. Jag tar ställning mot ett fenomen, inte för solidaritet med en viss samhällsgrupp.

Problemet med att ha en identitetspolitisk utgångspunkt är att man aldrig kan ta avstånd från fenomen, utan bara från fenomen i relation till en drabbad grupp man identifierar sig med. Därför kan inte Fanny vara mot t.ex. sexism och rasism i sig, och tenderar att själv hemfalla åt det när det riktas mot grupper som faller utanför hennes identitetspolitiska ramar: bland annat män och personer med vit hudfärg.

Hat och sexism är ett problem

Fanny skriver om hot mot transpersoner.

Och det är väl bra att hon gör det. Själv hade jag ingen aning om att det finns ett hot från människor som försöker infiltrera den feministiska rörelsen.

Däremot behöver det ”inte nödvändigtvis vara ett problem” med feminister som har ”mycket explicit manshat”. Jodå, hat och sexism är ett problem, oavsett från vilket håll det kommer.

Om snyfthistorier och källkritik

Fanny skriver om att dela snyfthistorier.

Hon ber oss att inte oreflekterat dela snyfthistorier om 1) kvinnor som slår män, 2) män som förlorat vårnaden om sitt barn och 3) par som fått sina barn omhändertagna av socialen. Själv delar jag sällan snyfthistorier över huvud taget och tar för vana att vara källkritisk. Men varför skall vi vara särdeles eftertänksamma mot just de här historierna? För att det riskerar att nyansera den feministiska debatten, eller av andra skäl?

Hon menar att vi inte bör dra slutsatsen 1) att det skulle bli en stor grej om det hände en kvinna, och 2) att vi lever i ett matriarkat. Det förra ser jag inget problem med, och det stämmer i vissa fall. Få bryr sig t.ex. när en man blir tafsad på. Visst hat anses också lite finare än annat hat, och i dagsläget är det utan tvivel radikalfeminister som kommer undan med det i störst utsträckning. De kan uttrycka sig rasistiskt och sexistiskt; tala med värme om sitt manshat och om hur män borde dödas — och behålla något slags social respekt, trots att det är en typ av uttalanden vi annars hör från extremhögern. Att tala om ett matriarkat är däremot oklokt, eftersom den postmodernistiska privilegieanalysen är högst diskutabel.

Hon tycker att det är ”jättetråkigt såklart” om män blir ”utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig”. Varför då? Bara några dagar tidigare vädjade hon till manshatande män, att inte ta hennes eget manshat ifrån henne, och hon talar ofta nedsättande om män som grupp. Det saknas inte sällan samstämmighet mellan vad hon sade igår, säger idag och kommer säga imorgon. Hon kan inte gärna tycka att det är jättetråkigt om män utsätts för sexism och samtidigt själv regelmässigt uttrycka sig sexistiskt mot män (eller för den del stödja personer som anser att män bör dödas).

Hon säger att du inte borde ”köpa mannens historia rakt av” ang. vårdnad av barn, för att du ”inte har en jävla aning om vad som skett i den här familjen”. Samtidigt har hon som princip att alltid köpa kvinnans historia rakt av. Du skall ”bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn”. Men det gäller alla nyheter, och det är orimligt att kräva absolut säkerhet. Det räcker att vara källkritisk och googla påståenden som verkar tvivelaktiga. Hon understryker med kapitäler ”DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera”. Själv anser hon t.ex. att bortträngda minnen existerar, att rymdraketer saknar relevans för samhället, och att patriarkatet inte kräver bevis. Vad sägs om att åtminstone försöka tänka konsekvent?

Tydligen fel på vänstermän också

Fanny skriver om Feministiskt Initiativ.

Hon observerar att ”vissa vänstermän tycker det är jätteviktigt att F! är uttalat socialistiska”. Jag undrar om det finns ett slags man, åtminstone i någon platonsk idévärld, som hon inte skulle rikta kritik mot? Hon har nyligen riktat hårda ord mot både lattepappor och manshatande män. Inte heller vänstermän som röstar på V duger tydligen. I vilket fall är det väl begripligt om man som socialist fäster stor vikt vid sitt partis ideologiska förankring. Jag gör det också, men i förhållande till klassisk liberalism (vilket bara lämnar det lilla Liberala partiet, som jag periodvis varit smått engagerad i).

Hon ”tvivlar starkt på” att F! kommer locka till sig ”särskilt många högerfeminister” och börja ”driva irrelevant feministisk politik”. Längre ner skriver hon å andra sidan att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt etc. är ”sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv”. Jag håller med om det sista, men hur går det ihop? Något kan inte gärna vara irrelevant och sjukt viktigt på en och samma gång.

Hon tycker det är ”jävligt tröttsamt” att vänstermän sätter sina egna frågor ”i förgrunden i all politisk kamp”, och att något måste vara uttalat socialistiskt för att de ”ska tycka det är bra”. Kan inte dessa vänstermän rikta precis samma kritik mot henne i så fall? Fanny sätter sina feministiska frågor i förgrunden, och vill rösta på något som är uttalat feministiskt.

Hon menar att feminismen ”ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga”. Var har hon fått det ifrån? Det lär du inte hitta i någon ekonomibok, vare sig den skrivits av Lars Pålsson Syll eller Andreas Cervenka. Kapitalism handlar inte om hur eller om människor bildar familj, och/eller väljer att skaffa barn. Kapitalism handlar om att kapital ägs av privatpersoner, vilket varken förutsätter eller påtvingar människor en viss typ av familjebildning.

Hon oroar sig för att vi skall få ”en garanterat helt död demokrati”. Har hon glömt att hon ogillar demokrati? Hon anser att den som tror på demokratiska medel är ”fan bara verklighetsfrånvänd” och finner tröst i tanken på blodig revolution. Hur kommer det sig då att hon plötsligt vädjar till demokrati för att få vänstermän att rösta F! istället för V? Hennes sambo Jaylazkar anser att V är patriarkalt. Vad tror ni om det?