Problemet med identitetspolitik

Fanny skriver om systraskap.

Hon skriver att hon avskyr allt som Isabella Löwengrip står för, men att hon kommer stå på hennes sida när hon ”berättar om sexuella trakasserier på krogen”. Jag har inte precis stenkoll på Isabella, men det jag läst har jag tyckt varit bra. I vilket fall skulle jag också stå på hennes sida om hon blivit sexuellt trakasserad på krogen. Eller på Fannys sida, för den delen. Och varför skulle jag det?

För Fanny handlar det om systraskap och ”gemensamt intresse”, snarare än om ”att gilla varandra”. För mig handlar det varken om eget intresse eller att vara solidarisk med någon med ett visst kön. Det handlar om att göra vad jag anser är rätt och riktigt. Anser jag att sexuella trakasserier är fel, och det gör jag, bör jag ta avstånd från det oavsett vem som drabbas. Jag tar ställning mot ett fenomen, inte för solidaritet med en viss samhällsgrupp.

Problemet med att ha en identitetspolitisk utgångspunkt är att man aldrig kan ta avstånd från fenomen, utan bara från fenomen i relation till en drabbad grupp man identifierar sig med. Därför kan inte Fanny vara mot t.ex. sexism och rasism i sig, och tenderar att själv hemfalla åt det när det riktas mot grupper som faller utanför hennes identitetspolitiska ramar: bland annat män och personer med vit hudfärg.

Hat och sexism är ett problem

Fanny skriver om hot mot transpersoner.

Och det är väl bra att hon gör det. Själv hade jag ingen aning om att det finns ett hot från människor som försöker infiltrera den feministiska rörelsen.

Däremot behöver det ”inte nödvändigtvis vara ett problem” med feminister som har ”mycket explicit manshat”. Jodå, hat och sexism är ett problem, oavsett från vilket håll det kommer.

Om snyfthistorier och källkritik

Fanny skriver om att dela snyfthistorier.

Hon ber oss att inte oreflekterat dela snyfthistorier om 1) kvinnor som slår män, 2) män som förlorat vårnaden om sitt barn och 3) par som fått sina barn omhändertagna av socialen. Själv delar jag sällan snyfthistorier över huvud taget och tar för vana att vara källkritisk. Men varför skall vi vara särdeles eftertänksamma mot just de här historierna? För att det riskerar att nyansera den feministiska debatten, eller av andra skäl?

Hon menar att vi inte bör dra slutsatsen 1) att det skulle bli en stor grej om det hände en kvinna, och 2) att vi lever i ett matriarkat. Det förra ser jag inget problem med, och det stämmer i vissa fall. Få bryr sig t.ex. när en man blir tafsad på. Visst hat anses också lite finare än annat hat, och i dagsläget är det utan tvivel radikalfeminister som kommer undan med det i störst utsträckning. De kan uttrycka sig rasistiskt och sexistiskt; tala med värme om sitt manshat och om hur män borde dödas — och behålla något slags social respekt, trots att det är en typ av uttalanden vi annars hör från extremhögern. Att tala om ett matriarkat är däremot oklokt, eftersom den postmodernistiska privilegieanalysen är högst diskutabel.

Hon tycker att det är ”jättetråkigt såklart” om män blir ”utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig”. Varför då? Bara några dagar tidigare vädjade hon till manshatande män, att inte ta hennes eget manshat ifrån henne, och hon talar ofta nedsättande om män som grupp. Det saknas inte sällan samstämmighet mellan vad hon sade igår, säger idag och kommer säga imorgon. Hon kan inte gärna tycka att det är jättetråkigt om män utsätts för sexism och samtidigt själv regelmässigt uttrycka sig sexistiskt mot män (eller för den del stödja personer som anser att män bör dödas).

Hon säger att du inte borde ”köpa mannens historia rakt av” ang. vårdnad av barn, för att du ”inte har en jävla aning om vad som skett i den här familjen”. Samtidigt har hon som princip att alltid köpa kvinnans historia rakt av. Du skall ”bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn”. Men det gäller alla nyheter, och det är orimligt att kräva absolut säkerhet. Det räcker att vara källkritisk och googla påståenden som verkar tvivelaktiga. Hon understryker med kapitäler ”DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera”. Själv anser hon t.ex. att bortträngda minnen existerar, att rymdraketer saknar relevans för samhället, och att patriarkatet inte kräver bevis. Vad sägs om att åtminstone försöka tänka konsekvent?

Tydligen fel på vänstermän också

Fanny skriver om Feministiskt Initiativ.

Hon observerar att ”vissa vänstermän tycker det är jätteviktigt att F! är uttalat socialistiska”. Jag undrar om det finns ett slags man, åtminstone i någon platonsk idévärld, som hon inte skulle rikta kritik mot? Hon har nyligen riktat hårda ord mot både lattepappor och manshatande män. Inte heller vänstermän som röstar på V duger tydligen. I vilket fall är det väl begripligt om man som socialist fäster stor vikt vid sitt partis ideologiska förankring. Jag gör det också, men i förhållande till klassisk liberalism (vilket bara lämnar det lilla Liberala partiet, som jag periodvis varit smått engagerad i).

Hon ”tvivlar starkt på” att F! kommer locka till sig ”särskilt många högerfeminister” och börja ”driva irrelevant feministisk politik”. Längre ner skriver hon å andra sidan att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt etc. är ”sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv”. Jag håller med om det sista, men hur går det ihop? Något kan inte gärna vara irrelevant och sjukt viktigt på en och samma gång.

Hon tycker det är ”jävligt tröttsamt” att vänstermän sätter sina egna frågor ”i förgrunden i all politisk kamp”, och att något måste vara uttalat socialistiskt för att de ”ska tycka det är bra”. Kan inte dessa vänstermän rikta precis samma kritik mot henne i så fall? Fanny sätter sina feministiska frågor i förgrunden, och vill rösta på något som är uttalat feministiskt.

Hon menar att feminismen ”ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga”. Var har hon fått det ifrån? Det lär du inte hitta i någon ekonomibok, vare sig den skrivits av Lars Pålsson Syll eller Andreas Cervenka. Kapitalism handlar inte om hur eller om människor bildar familj, och/eller väljer att skaffa barn. Kapitalism handlar om att kapital ägs av privatpersoner, vilket varken förutsätter eller påtvingar människor en viss typ av familjebildning.

Hon oroar sig för att vi skall få ”en garanterat helt död demokrati”. Har hon glömt att hon ogillar demokrati? Hon anser att den som tror på demokratiska medel är ”fan bara verklighetsfrånvänd” och finner tröst i tanken på blodig revolution. Hur kommer det sig då att hon plötsligt vädjar till demokrati för att få vänstermän att rösta F! istället för V? Hennes sambo Jaylazkar anser att V är patriarkalt. Vad tror ni om det?

Hört på Twitter #4

Det var ett tag sedan, så nu är det dags.

vidrig

Svarade att det var tråkigt att hon tyckte det, och önskade henne en fortsatt bra dag.

frittspelrum

Den här bloggen är inte dedikerad till någon alls. Den kritiserar vad några radikalfeministiska bloggare skriver. Jag har aldrig påstått att Fanny har borderline, och jag har aldrig bemött inlägg som handlar om hennes egen psykiska hälsa. I kommentarsfältet har det hänt att man nämnt psykisk ohälsa, men det är inte spekulation utan något hon själv offentliggjort på sin blogg. Hur konstruktivt det är att diskutera det kan däremot ifrågasättas. Min favorit här är dock att Tenebrism erbjuder fritt spelrum. Ja, vad hemskt med fritt spelrum!

popular

Jag är inte antifeminist, men antar att det känns enklare att avfärda mig som en. Känsla av tillhörighet? Det är inte jag som förespråkar identitetspolitik, systerskap (eller broderskap) med likatänkande, eller separatism. Det är kul när folk gillar vad jag skriver, men tro det eller ej så motiveras jag inte speciellt mycket av andras bekräftelse när jag bloggar. Rätt populär har bloggen kanske blivit. Nästan 100 000 träffar på lite över två månader.

1u1M0_hq

Jag är inte antifeminist, i betydelsen att jag skulle vara anti all feminism. Jag är anti radikalfeminism, men inte anti liberalfeminism. Varför skulle inte feminister tycka att min blogg är helt i sin ordning? De är säkert ofta oeniga med vad jag skriver, men kritik mot feminism bör väl vara i sin ordning även om man inte håller med den. Att feminister borde vara så avogt inställda till invändningar och avvikande röster tycker jag säljer dem kort. För övrigt är inte jag mitt kommentarsfält. Det händer att jag raderar saker, men det mesta får stå. Jag har för mig att LD:s brist på högre utbildning har nämnts, och jag håller med om att det inte är så konstruktivt, men bedömer det som beskedligare än hennes egen retorik.

Politiskt våld är fel oavsett ideologi

Fanny skriver om politiskt våld.

Hon tycker det är fel att jämföra nazistiskt våld med extremvänsterns våld. Varför då? Bägge använder våld mot människor endast på grund av vilka åsikter de har.

Hon hävdar att nazister ”utgör ett hot”. Ja, nazister som misshandlar människor och egendom utgör ett hot. Men de utgör knappast ett hot, såtillvida att de skulle vara på väg att vinna plats i riksdagen. Det skulle kräva några hundra tusen röster mer, vilket de inte står i begrepp att få någon gång snart.

Hon undrar varför vi inte diskuterar problemet med nazister, istället för att ”diskutera huruvida RF är ett problem eller inte”. Det ena utesluter väl inte det andra? Alla grupperingar som använder våld mot människor, endast baserat på vilka åsikter de har, är ett allvarligt problem.

Hon säger att extremvänsterns våld inte är ”ett argument för att låta nazistiskt våld äga rum”. Naturligtvis inte. Men vilka utom nazister försvarar nazistiskt våld?

Hon skriver att idén om att höger- och vänsterextremism ser likadan ut saknar ”stöd i verkligheten”. Den utgår från något olika idéer och tänkare, men om något visat sig i verkligheten, är det att höger- och vänsterextremism har likartade konsekvenser i praktiken. En av dem är rättfärdigandet och användningen av våld mot oliktänkande.

Lattepappor förtrycker inte heller

Fanny skriver att lattepappor förtrycker.

Hon säger att lattepappan ”får stå modell för den feministiska, kuvade mannen”, och det stämmer absolut att sådana idéer existerar. Jag håller inte med. Man är inte kuvad för att man tar ut föräldraledighet och tar hand om sina barn (eller för att man också dricker latte — om man nu infriar den stereotypen). Det är ett privilegium att kunna göra det. Inte ett privilegium i postmodernistisk betydelse, utan i gängse betydelse, för att det möjliggjorts genom positiv särlagstiftning.

Hon konstaterar att många av dessa män hon träffat, mest verkat ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar”. Å andra sidan har hon många gånger ondgjort sig över män som tar initiativ, och avfärdar i allmänhet invändningar om eget ansvar som ett borgerligt och privilegierat påfund. Det går dessvärre inte att både äta kakan och ha den kvar.

Hon karakteriserar lattepappan som mannen som ”mest agerar som en oformlig klump”. Om det verkligen är så han beter sig, kanske det stämmer att han är kuvad? Men att lattepappor skulle vara oformliga klumpar är inget som stämmer överens med min erfarenhet, för att vända anekdot mot anekdot, och det framstår som en smula inskränkt att dra alla lattepappor över samma kam på det sättet. Särskilt när man samtidigt är precis lika skeptisk gentemot män som är initiativrika och tror på individens eget ansvar.

Hon säger att det i många fall är ”bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls” än att ha en närvarande pappa. Tja, hon har ju redan konstaterat att feminism handlar om att förstöra kärlekslivet, och då borde den väl också handla om att förstöra familjerelationer. Jag tycker sådant här prat är oerhört osympatiskt. Det finns onekligen föräldrar som behandlar sina barn så illa att all kontakt blir nedbrytande, men det är ett stort undantag från det normala, och det är inte något som du eller jag skall sitta bakom våra datorskärmar och avgöra för andra.

Män gör fel även i sitt manshat

Fanny skriver om män som hatar män.

Hon säger att det ”är inte samma sak för en man som för en kvinna” att hata män. Inte ens när männen själva hatar män lyckas de göra något rätt. Fantastiskt.

Hon tycker det är fel när män försökt övertyga henne ”om hur värdelösa och usla män är”, när det är hon ”som kvinna i ett patriarkat som borde få definiera det där”. Dels borde det vara något av en icke-fråga, eftersom hon redan är övertygad. Dels ifrågasätter jag att hon eller någon alls borde få definiera hur värdelösa andra människor är på grund av deras könstillhörighet. För övrigt är det ett fantastiskt prov på kognitiv bias när man följer en ideologi som hävdar att man har tolkningsföreträde (ens egen åsikt går automatiskt före andras), och som medger att man definierar människogruppers värdelöshet.

Hon berättar att hon blivit kritiserad av män för att inte vara ”tillräckligt intensiv” i sitt manshat, vilket hon tycker är ”fullkomligt absurt”. Javisst är det absurt — men för att det är absurt att över huvud taget hata andra människor på grund av deras könstillhörighet.

Hon skriver att manshat kan vara ”ett sätt att avsäga sig ansvar” och att man därigenom vägrar se sig själv som ”en del av problemet”. Det håller jag med om, och det är något som alla feminister i den här sfären bör ta till sitt hjärta. Men det finns ju mer grundläggande invändningar mot att hata människor p.g.a. deras medfödda egenskaper också.

Hon säger att det finns män som bara umgås med kvinnor ”för att det är trevligast så för dem”, vilket ”provocerar” henne ”något oerhört”. Det är säkert provocerande när människor umgås så totalt över de upplevda fiendegränserna, och jag tycker själv att det verkar dumt, om än av andra orsaker. Att välja sin vänkrets baserat på kön känns förlegat och inskränkt. Men alla har rätt att välja sitt eget umgänge och det är inte något som angår utomstående.

Hon avslutar med att ”ditt manshat kan aldrig bli mitt” och vädjar till männen att ”snälla, ta det inte ifrån mig”. Man kunde tro att de hotar med att beröva henne något värdefullt, istället för att konkurrera om rollen som sexistisk hatare.

Kyparen, det ligger kommunism i maten!

Fanny skriver om restaurangjobb.

Hon undrar ”till vilken nytta” restauranger alls existerar. Jo, för att erbjuda en ”trevlig upplevelse”. Jag är inte säker på vari kritiken består, men hon säger att restaurangbranschen är vidrig och onödig, och hon har ”svårt att se syftet med” den. Det behöver hon inte. Restauranger existerar inte för just henne, utan för de som vill äta hos dem. Det är väl ens ensak, varför man gör något så tämligen alldagligt som att äta på en restaurang? Nej, det förstås…

Hon ”ser hellre ett samhälle där folk lagar sin egen mat i högre grad, eller kanske lagar mat kollektivt”. Varför detta detaljintresse för hur andra människor äter middag? De är inte dina spelpjäser att flytta omkring som du råkar känna för. De är sina egna, med rätt att själva styra över sina mat- och matlagningsvanor.

Hon erbjuder i en uppdatering ett förslag. Det går ut på att minska ”den totala mängden jobb” och dela på ”det arbete som behöver utföras”. Jag kan inte hjälpa att att bli fascinerad varje gång en kommunist vill detaljreglera vilka varor och tjänster som miljontals människor i ett samhälle ”behöver” och inte. Det är så brödköer skapas.

Hon tillägger att hon förresten även anser att enskild matlagning ”är ett oskick”, och att matlagning istället bör ”organiseras gemensamt utan något vinstintresse”. Jag organiserar i alla fall min egen matlagning utan vinstintresse, eller utan monetärt vinstintresse, och det kanske vi kan acceptera som en kompromisslösning? Om inte fortsätter jag nog ändå, i alla fall tills NKVD knackar på dörren.

Sexuell konkurrens och initiativ

Fanny skriver om sexuell konkurrens.

Hon påpekar att man ofta antar ”att hanar tävlar om att befrukta honor i djurriket” vilket generaliseras ”till att även gälla mellanmänskliga relationer”. Ja, det är väl även min uppfattning att det oftast är mannen som förväntas tävla och ta initiativen, med förbehållet att människor sällan har som omedelbar målsättning att skaffa barn.

Hon tänker att denna tävlan kan bero på ”att kvinnor inte är så jävla taggade på att ligga”. Jag upplever att kvinnor oftare än män blir taggade på att ligga, först när en viss kontakt etablerats och som mannen förväntas ta initiativ till att skapa. Om det huvudsakligen beror på kulturella eller biologiska aspekter vet jag inte.

Hon undrar om inte männen bara kan ”tagga ner lite istället och sluta?” Det bör de förstås göra om du ber dem, men inte bör de väl sluta att ta initiativ över huvud taget? Att fråga en tjej om hon har lust att ta en fika eller äta middag någon kväll är t.ex. knappast kränkande, och det är i regel så seriöst avsedda initiativ tas.

Hon frågar om männen inte bara kan ”acceptera att de inte är så jävla intressanta för kvinnor”. Nej, varför skulle de göra det? Det vore inte bra för självkänslan att utgå från att ingen kvinna kan vara intresserad av en. Däremot bör man fråga sig vad man söker romantiskt/sexuellt hos en kvinna, ta seriöst avsedda initiativ, och acceptera om man blir avvisad.

Att påstå att män inte är intressanta för kvinnor, är att ta sig tolkningsföreträde framför en enorm mängd hetero- eller bisexuella kvinnor som bevisligen är intresserade av män.