Att tolka humor ideologiskt

Fanny skriver om mäns skämt.

Hon tänker på ”humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever”. Det är inte särskilt ofta jag stöter på sådan humor, men visst händer det. Min erfarenhet är att den i regel driver med dessa förlegade könsroller, snarare än tar dem i försvar. Som alltid annars när det gäller humor måste den bedömas efter situation och avsikt snarare än sitt ämnesval. Huruvida ett skämt är roligt/tråkigt eller rätt/fel är även olika frågor.

Hon ”tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare”. Vi skrattar i största allmänhet åt andras skämt i sociala sammanhang, även om vi inte tyckte att de var speciellt lustiga. Det har i normalfallet att göra med social kompetens, precis som vi lyssnar uppmärksamt på vad andra säger i en konversation även om de inte erbjuder oss djupare intellektuell stimulans. Jag håller dock med om att man inte bör lyssna mest på män för att de är män.

Hon säger att män ”söker desperat efter en förklaring” till att deras skämt möter motstånd, och de ”kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor” p.g.a. sin feminism. Här behöver kanske bägge sidor vara medvetna om att många feminister tolkar humor på ett ideologiskt sätt, och att denna tolkning kan te sig främmande utåt. Feminister menar ofta att humor bör bedömas efter sitt ämnesval, medan de flesta brukar bedöma den efter situation och avsikt.

Hon avslutar med att mannen oftast väljer att söka ”förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv”. Är inte det något som radikalfeminism sätter i system att göra? När man känner sig obekväm med eller angripen av något är förklaringen alltid att man blir förtryckt utifrån, och blotta idén om personligt ansvar och fri vilja brukar hånas som borgerligt trams. Det är ö.h.t. inget tillkortakommande att ha en humor som inte går hem hos alla. Endast att bete sig kränkande är det.

Om feministiska olikheter

Fanny skriver om feministiska olikheter.

Hon skriver så här: ”Jag tycker att det är fantastiskt att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst. Jag är övertygad om att om jag försöker motarbeta sådant engagemang med motiveringen att det finns viktigare saker så kommer resultatet i en majoritet av fallen inte att blir att folk faktiskt bryr sig om mina frågor utan snarare att luften går ur engagemanget och folk blir mindre peppade på att vara feminister.”

Det rimmar illa med vad hon skrivit om klassisk feminism eller liberalfeminism. När hon hör talas om den osäkrar hon sin revolver, för den är ”ganska ologisk och ovisionär och det är inga jag ser som mina politiska allierade”. Det skulle i varje fall jag betrakta som att ”motarbeta… att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst”.

Kritik mot feminism är inte att kränka person

Fanny skriver om Fittstim.

Hon ser det  som märkligt att folk ”tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt”, när de ”blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen”. Jag tror det handlar om att kritik av feministiska idéer ofta förväxlas med smutskastning av person. Det är i alla fall så man ofta reagerat mot den här bloggen.

Hon återger sitt eget perspektiv, där hon ”arbetar för social rättvisa” och mot ”ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till”. Det här går tillbaka till vad jag skrev häromdagen. Detta är inte det enda feminism handlar om, och det är inte sant att feminismens kritiker i regel skulle försvara eller ursäkta övergrepp.

Hon nämner Belinda Olssons tvprogram Fittstim och säger att hon inte sett eller tänker se det, men att hon ändå vet att det ”handlar om att förlöjliga” feminismen. Nej, det gör det inte. Det är kanske inte ett program hon håller med om eller kan känna igen sina egna idéer i, men de som står utanför den feministiska rörelsen (för vilka programmet delvis är ämnat) har nog lättare för att göra det.

Hon blir ”kränkt personligen” när andra förlöjligar feminismen. I fallet med tvprogrammet (som hon inte ens sett) handlar det inte om något förlöjligande, utan på sin höjd om att det, vilket många ansett, ställer fel frågor och fokuserar på fel aspekter. Blir man personligt kränkt när någon kritiserar en ideologi, har man kanske inte ett sunt förhållningssätt till den? Folk är inte illvilliga bara för att de har en annan ideologisk förankring.

Hon säger att man ”måste få… bli arg över” när ordet ”hen” utpekas som ”dålig och irrelevant feminism”, då det för vissa är ”en fråga om deras egen identitet”. Men detta är en inställning som delas av många av programmets kritiker. Varför fokuserar Belinda på ordet hen, när det finns så mycket viktigare feministiska saker att ta upp? Själv håller jag i och för sig med Ebba Witt-Brattström här. Jämställdhet skapas inte med ideologiska språkförändringar.

Hon skriver att de som tycker att hon inte borde ta feminismkritik personligt, ”inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck”. Sitter man på alltför höga hästar får man ett skevt perspektiv på världen nedanför. Det är alltför enkelt att se sig själv som bekämparen av förtryck och sina kritiker som förtryckets underblåsare. Verkligheten är mindre polariserad.

Förstör feminismen kärlekslivet?

Fanny skriver om feminism och kärlek.

Hon konstaterar att ”jo, feminismen förstör ditt kärleksliv”, åtminstone om du är heterosexuell och monogam. Jag trodde att det här var en raljant nidbild av feminister, men tydligen är det en nidbild som åtminstone Fanny instämmer med. Feminismen förstör ditt kärleksliv.

Jag håller inte med, och tror att det i regel går alldeles utmärkt att både vara feminist och ha ett bra kärleksliv. Problem kan säkert uppstå om man internaliserat hat och förakt mot män för att de är män, och det finns ett relativt fåtal radikala feminister som tycks ha gjort det, men frånsett detta sexistiska fåtal ser jag ingen konflikt alls mellan feminism och kärleksliv.

Hon tror att det ”vore en sjukt bra grej för många kvinnor att få ‘kärleks’livet förstört”, vilket i mina öron låter illvilligt. Vi borde inte delegitimisera kvinnors kärleksliv genom att sätta ”kärlek” inom ironiska citationstecken. Än mindre borde vi sätta oss till doms över huruvida andra människors kärleksliv bör förstöras eller ej. Det är med ett uttryck jag erinrar längst bak i minnet ”de resandes tvåsak”. (Eller flersak om relationen inte är tvåsam.)

Hon skriver att män inte är ”några änglar mot sina partners”, påpekar att många kvinnor blir ”utsatta för våld i hemmet”, och för ”mer subtilt förtryck” i form av ”extra hushållsarbete” med mera. Det är en ohemul generalisering att utsträcka det till män i allmänhet, och jag håller inte med om att hushållsarbete är förtryck. Problemet här är väl att Fanny inte talar om specifikt våldsamma relationer, utan om heteromonogama relationer över huvud taget.

Hon säger att ”det är jätterimligt om feminismen har som ett av sina mål att förstöra heteromonogama pars kärleksliv”. Själv ser jag det i så fall som jätteorimligt. Vi bör uppmuntra människor att närma sig varandra och söka ömhet, kärlek och lycka i varandras famnar på det sätt som passar dem, oavsett sexuell läggning eller relationsform. Det finns inget sympatiskt med att vilja förstöra människors kärleksliv.

Hon avslutar med att det är ”ett viktigt mål” för hennes feminism, ”att möjliggöra” fler skilsmässor, att fler flyttar isär, och att färre ”delar liv med varandra alls”. Visst är det bra att det finns möjlighet att skilja sig och flytta isär, men det bör handla om ett inbördes beslut när relationen inte längre fungerar, inte om att vilja förstöra andras kärleksliv. En feminism som har detta som ett viktigt mål är destruktiv.

En strid ström av skit

Jag har skrivit praktikrapport och rest utomlands över några dagar. När jag återvänder hit en vecka senare känns det som att jag helt tappat lusten att blogga.

Ni såg säkert första avsnittet av Belinda Olssons Fittstim härom dagen. Ett småmysigt och beskedligt program. Jag hade inte kunnat bli upprörd över det, oavsett vilken åsikt jag hade haft i sakfrågorna. Förmodligen gillade jag Martin Ingvar mest. Inte honom personligen, utan att han över huvud taget tillfrågades. Det finns ett utbrett vetenskapsförakt inom den feministiska rörelsen, och att fråga Ingvar innebar att ta steget att göra en faktakoll av teori mot empirisk forskning. Och precis som Belinda fick veta, finns det fler biologiska skillnader mellan könen än ”längden på urinröret”.

Däremot vet jag inte om ni följde hashtagen #fittstim på Twitter den kvällen. Jag gjorde det, och mötte ett kollektivt raseri, i en storleksordning jag tidigare bara sett bland fotbollshuliganer. Folk vägrade titta, eller blev arga och stängde av. Det ritades karikatyrer; en föreställer Belinda som kramar en man och samtidigt pruttar på den feministiska rörelsen. Man förklarade vilken förrädare hon är som förminskar och pissar på den feministiska kampen. Att hon som har vit hudfärg och medelklassbakgrund borde hålla käft. Hade Belinda varit man, hade vi också hört vilket äckligt gubbkräk hon är och att hon borde dödas. Nej, det hörde vi faktiskt, för Belinda bode ju knivhuggas enligt en kommentar på Lady Dahmers blogg.

En av Belindas ambitioner med programmet lär vara att belysa de aspekter som folk ser utifrån, när de först kommer i kontakt med den feministiska rörelsen. Det stämmer att det sällan är lönefrågor som präglar debatterna på internet. Men jag vet inte om det är hendagis eller toplessprotester heller. Om jag försöker diskutera feminism med feminister på nätet, möter jag i regel snarare sådant här. Aggressiv kampretorik. Hur skönt det känns att krossa mäns självkänsla. Att män bör hängas i rep, huggas ner med machete eller avrättas av staten — eller i varje fall att man måste visa acceptans för att vissa kvinnor drömmer om globalt folkmord. Att som man inte hålla med till punkt och pricka, innebär att man är ett kvinnohatande jävla gubbkräk som vägrar sluta förtrycka sin omgivning och förmodligen bör dödas.

Med Stalin som Gud, tänker jag lite flyktigt och undrar om några av dem läst den. Det mest intressanta med Fittstim (tvprogrammet) är inte vad det innehåller, utan hur det tas emot. För ovanlighetens skull får en kvinna ta emot samma slags verbala käftsmällar och hotelser som män — åtminstone män som är oeniga med postmodernistisk epistemologi. Jag har sett HAX föreläsa några gånger om sitt arbete i EU-parlamentet. Minns hur han gestikulerar med armarna över huvudet och beskriver det som ”en strid ström av skit”. Jag kunde beskriva den feministiska debatten på samma sätt, och för all del alla andra identitetspolitiska inriktningar. Men det är nog bara på Flashbacks forum för nationalsocialism jag möter samma närhet till hatretorik och mordhot.

Tappat lusten, alltså. Det finns en feminism jag stödjer och som jag tycker är vettig. En feminism som inte dömer människor utifrån medfödda egenskaper, som lyssnar till empirisk forskning, och vars förespråkare aldrig tänker att även de mest harmlösa kritiker bör huggas ner. En feminism som förespråkas av t.ex. Sakine Madon och Petra Östergren. En feminism som inte är en strid ström av skit. Men det är sällan den feminismen som får sätta tonen i debatten. Inte på nätet, där de flesta debatter idag sker. Det är inte ens feminism, enligt en del mer radikala feminister, som snarare betraktar detta som ett borgerligt patriarkalt förtryckarprojekt. Frågan är om det är intressant och givande att delta i en sådan debatt. För mig, alltså. Det är lätt att dras in i infekterade debatter och skapa ett lojalt följe, men det motiverar inte mig så mycket. Jag vill känna att det ger mig något i sak.

Fanny skrev idag att ”istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar”, borde man ”läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar”. Jag håller med om att det finns många fördomar, och att man bör vara oerhört försiktig när man generaliserar människors beteenden. Men de flesta fördomar och nidbilder bekräftas av Fanny, Lady Dahmer, Jaylazkar och de andra aktiva bloggarna i samma sfär. Det är lite som när män som grupp anklagas för att våldta, när det i själva verket är bråkdelen av en procent av alla män som begått våldtäkt. Det är bara bråkdelen av en procent av alla feminister som motsvarar fördomarna om hur feminister ”är”, men de blir ofta tongivande ändå. En fruktkorg bedöms sällan efter dess sju färska äpplen, utan efter det åttonde ruttna.

Jag gillar Belinda. Det jag gillar allra mest, och som den feministiska debatten tycks vara i allra störst behov av, är försöket att närma sig oppositionen för att främja gemensam förståelse. Nej, inte nödvändigtvis medhåll, men att sätta sig ner under ordnade former och föra ett civiliserat samtal med oliktänkande. Inse att de flesta inte alls är kvinnohatande kräk som vill våldta och härska, och som förmodligen aldrig skulle säga sådant om kvinnor som sägs om män ovan. Inse att våra olikheter i sak ofta påminner mer om olikheten mellan socialdemokrater och moderater, än mellan Voldemort och eleverna på Hogwarts. Vi har olika ideologiska perspektiv och använder olika begrepp, men har ofta liknande målsättningar. Olikheter existerar och är ibland stora, men det är inte en episk kamp mellan De Goda och De Onda.

Om det varit det, vet jag på vilken sida de som vill knivhugga och hänga kritiska röster hör hemma.

Att inte ta aborträtten för given

Fanny skriver om barnafödande.

Hon karakteriserar abortdebatten med att ”alla ska ingå i kärnfamiljer och kvinnor ska föda barn för att göra nationen starkare”. Och hur många anser det? Hon framställer det som om detta var rådande opinion, vilket det knappast är.

Hon menar att ”kvinnor utan reproduktiv förmåga anses inte vara kvinnor”, utan ”är ingenting”. Enligt vem? Jag har nog aldrig stött på den övertygelsen. Någonsin.

Hon skriver att ”fallen av mäns våld mot kvinnor” ökar när ”kvinnor blir gravida”. Källa på det?

Hon hävdar att kvinnor genom historien ”blivit straffade för sina reproduktiva förmågor”. Några exempel från olika platser under olika epoker hade varit tacknämligt.

Hon säger att abort redan idag kan ”vara svårt att få till”, för att det ”kan vara kostsamt och smärtsamt och kräva en jävla massa turer fram och tillbaka”. Abortlagen ger kvinnan rätt till abort, utan att uppge skäl, och det kostar inte mer än ett vanligt läkarbesök. (Källa: RFSU.)

Hon menar att om vården framhäver ”vikten av att det görs ett ‘informerat’ beslut”, är det ”något som inskränker rätten till abort”. Hur så? Jag har svårt att se information som något negativt, eller något som inskränker våra rättigheter.

Hon avslutar med att säga, att det är ”mycket viktigt att vi värnar om rätten till abort och att vi inte tar den för given”. Det instämmer jag helhjärtat i.

Okej att vara hetero och sexuell

Fanny skriver om heteronormen.

Hon noterar en tjejtröja på H&M med texten ”boys”, och tänker att ”det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med” — åsyftandes heterosexualiteten. Jag håller med om att det vore märkligt att stoltsera med en läggning, eftersom den är medfödd. Ens läggning borde väl vara något neutralt att vare sig känna stolthet eller skam över. Men är det vad man gör med en sådan tröja? Mitt intryck är att det handlar om att markera sig själv som könsvarelse, något som många gillar att göra och som bör vara deras ensak.

Hon tycker att det är ”helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra?” Kanske är det sådant här folk tänker på, när de kritiserar radikalfeminismen för att vara sexnegativ? Det borde väl vara helt i sin ordning att folk pratar om sina relationer och är ömma mot varandra, åtminstone inom ramarna för det allmänt socialt acceptabla. Det är inte sämre att vara heterosexuell, än att ha någon annan läggning.

Hon säger att heteronormen ”stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade”. Det är ett sätt att tolka normer på, och ett jag ifrågasätter. Heteronormen uppstår för att en majoritet av befolkningen råkar vara heterosexuella. Det leder sponant till att heterosexualitet får störst uppmärksamhet, men säger inte nödvändigtvis att heterosexualitet är bättre än någon annan läggning — bara att de andra är mindre vanliga.

Hon menar att heterosexualitet handlar om ”att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra” vilket ”bidrar till kvinnors underordning”. Om heterosexualitet är en av orsakerna till kvinnans underordning, blir det nog svårt att bekämpa denna underordning. Hur skall vi bära oss åt, för att färre människor skall födas med heterosexuell läggning?

Hat gör oss till sämre människor

Fanny skriver om hur manshat bör hanteras.

Hon skriver att manshat är ”ett negativt fenomen” för att det ”är en känsla som är väldigt smärtsam att bära”. Det negativa med att hata hela folkgrupper är alltså inte att det drabbar de hatade, utan att det tär på den som hatar. Tja, vad svarar man på det?

Hon menar att manshat samtidigt är ”ett viktigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva”. Nej, det är det inte. Om du någonsin kontaktar en psykolog eller psykoterapeut med självhatsproblem, och denne råder dig att vända hatet utåt istället — kräv pengarna tillbaka. Det fungerar inte så, och det går emot vad som precis hävdats — att hat är smärtsamt att bära.

Hon skriver att kvinnor har ”internaliserat skuld och skam över sig själva”. Nej, ”kvinnor” har inte gjort det. Vissa kvinnor har det. Det är lätt hänt, särskilt i situationer av emotionell utsatthet, och det är svårt att googla statistik på ”internalisering av skam och skuld”. Jag har också gjort det, men skrek aldrig ut för världen att alla äckliga fittluder borde utrotas (vilket på ett ungefär motsvarar vad Jaylazkar regelmässigt skriver om män på Twitter). Dels leder det bara till att man gräver ner sig ännu djupare i skiten, och dels skulle jag inte bete mig så även om det fick mig att må bättre för en kort stund.

Hon hävdar att ”kvinnor känner ofta hat mot sig själva”. Källa på det? Att man själv känt så eller rör sig i kretsar där detta är vanligt kan inte utsträckas till samhället i stort.

Hon säger att det ”är någonting bra” att ”istället vända det hatet mot män som grupp”. Jag rekommenderar evidensbaserad vård med en utbildad terapeut, istället för att gå med i en ideologisk gruppering som främjar hat. Om du faktiskt bär på självhat och vill hantera det på ett konstruktivt sätt d.v.s.

Hon ”tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat”. Nej. Hat mot hela grupper av människor, baserat endast i deras medfödda egenskaper, förtjänar ingen tolerans, ingen respekt, ingen ursäkt. Det är empatilöst och moraliskt lågtstående. Sådant som gör en till en i grunden sämre medmänniska.

Bör manshatet rensas ut?

Fanny skriver om att rensa ut manshatarna.

Hon undrar vad män tror händer, när ”vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister”. En bra fråmanshatga, utan ett tydligt svar. En feministisk rörelse som tar avstånd från sexism skulle uppfattas som mer konsekvent, och säkert som mer attraktiv för de som till äventyrs inte vill döda några män. För de som vill göra detta, borde den inte heller vara så attraktiv. Även de mest argsinta feminister är ganska dåliga på att slita sig från datorn för att gå ut och döda män. Hur svårt kan det vara? Hjälper inte Solanas manifest, finns det säkert några tips i Breiviks.

Hon använder uttrycket ”rensa ut” här, som om feminismen var en klubb. Eller ett parti, för jag antar att det är från SUKP hon hämtar det. Men feminismen är ingen klubb, inget parti, och inte heller fem personer med en lojal läsekrets (även om det ibland kan verka så). Det är en idéströmning. Man kan inte rensa ut folk från en idéströmning. Man kan bara påpeka att deras sexism inte stämmer överens med värdegrunden, och själv ta avstånd från dylika företeelser.

Hon undrar om vi tror att män ”kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig”. I och för sig tror jag inte bara att det är män som tycker att manshat är trist. Det gör nog de flesta med förmåga till empati. Däremot upplever jag inte att det är så många som tycker det är dåligt att bryta mäns överordning. Desto fler som inte håller med om att en sådan överordning existerar — och det är ju faktiskt en helt annan invändning.

Hon undrar om män ”någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem”. Går feminismen ut på att kritisera män? Jag trodde den gick ut på att främja kvinnors fri- och rättigheter i samhället.

Hon undrar om vi verkligen tror att det är manshatarna som är ”det stora hindret för feminismen”. Det vet jag inte. Men det är rimligtvis ett hinder. I regel krävs en allvarlig politisk eller ekonomisk kris innan hatiska grupperingar kan få ett stort inflytande över samhället.

Hon menar att feminismen faktiskt har ”motarbetats i alla tider”. Och det stämmer såklart. Feminismen är till sin natur en motståndsrörelse, som söker nya målsättningar när de gamla uppnåtts. Fanny undrar vad som händer när vi är ”färdiga med projektet”, men jag tror att projektet per definition aldrig kan färdigställas. Även efter den kommunistiska revolutionen, efter att barn föds i maskiner, könet slutat existera och alla män fått ett nackskott (om det är det som måste till), finns det säkert något mer att göra motstånd mot. Könsgemenskap upplever man sällan så starkt, som i kampen mot en gemensam fiende.

Om manshat och inkludering av män

Fanny skriver om feministisk inkludering.

Hon säger att inkludering ofta kräver ”att män ska behandlas med silkesvantar”, d.v.s. att man inte får ”uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare”. Jag tror att det är svårt att attrahera en viss målgrupp samtidigt som man förolämpar den, vare sig man gör det med rätta eller ej. Det är inte specifikt för feminism, utan allmänt för ideologiska grupperingar som utpekar en fiende av något slag. Det specifika här, är kanske målgruppens relativa storlek.

Hon hävdar att många kvinnor ”känner ett starkt hat och/eller rädsla för män” för att de ”blivit utsatta för mäns förtryck hela livet”. Är det inte så att vi med ”många kvinnor”, menar ett litet fåtal kvinnor som attraheras av t.ex. Fannys blogg? Jag har i alla fall aldrig mött vare sig rädsla eller hat från kvinnor ute i det verkliga livet, så att det skulle vara ett vanligt fenomen känns sponant orimligt. Visserligen rör jag mig inte i specifikt feministiska kretsar.

Hon säger att dessa känslor är ”legitima”, men att hon inte ”‘försvarar’ manshat eller liknande”. Men om man ser det som legitimt att hata män som grupp, försvarar man manshat. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Hon konstaterar att ”kvinnor som känner manshat gör det av en anledning”. Ja, utan tvivel. Alla människor känner som de gör av en anledning, oavsett vad de känner och vilken anledningen är. Frågan är väl snarare om det finns en anledning som legitimerar att uttrycka hat mot halva världsbefolkningen, eller som gör det till en konstruktiv reaktion. Dock är det positivt att Fanny medger att manshat existerar. Det är mer än vad vissa gör.

Hon undrar varför det skulle vara viktigare ”att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor”, än att inkludera ”de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest”. Tja, bra fråga. En anledning att inkludera män i feminismen, kunde ju vara att det är just männen ni vill förändra. En annan kan vara att män är en nödvändig målgrupp om man vill påverka samhället, med tanke på att de utgör över 50 % av det.