Om demonstrationer och politiskt våld

Fanny skriver om politiskt våld.

Hon ger exempel på våld som kan vara rättfärdigat i kampen för ett bättre samhälle: ”att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den… Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare…” Den kausala kopplingen mellan att förstöra egenom, ockupera hus och kasta vattenballonger på folk, och att uppnå ett bättre samhälle, framstår som tämligen oklar.

Hon är ”i regel redo att slåss” när hon ”går på demonstration” för att det kan ”bli nödvändigt för att försvara mig själv”. Ja, det är den trista verkligheten. Problemet är väl att förstörelse av egendom och kastande av vattenballonger inte utgör självförsvar.

Hon menar att de som möter våld inte är ”personer som bara ‘har en åsikt’, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker” sina åsikter. De står med andra ord upp för sina övertygelser och använder sin yttrandefrihet. Så länge de inte använder våld är de visst ”personer som bara har en åsikt”.

Hon menar att när man talar om våldsvänstern, ”låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss”. Det låter som en politisk gruppering som bl.a. hotar och misshandlar oliktänkande. Vilket också är vad de gör.

Hon påstår att vi ”har ett samhälle som bygger på våld” — ”strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck”. Det här skingrar väl kanske en del av dimman. Våld mot oliktänkande blir självförsvar, när nästan vad som helst betraktas som våld. Är fattigdom våld? Och är det våld att uttrycka en åsikt som går emot hennes egna? Det är ett bisarrt tänkesätt, och jag tror att bisarra tänkesätt är nödvändiga för att försvara fysiska angrepp mot folk bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.

Hon skriver att ”när vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner”. På något sätt måste man väl rationalisera det antar jag.

Hon påpekar att vi inte kommer ”att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle”. Nej, kanske inte. Men att sluta använda våld själv kunde ju vara en bra början.

Hon ”föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat”. Liberaler förespråkar redan individualism och invididens frihet, och tar därför avstånd från rasism och fascism. De stödjer kapitalism, i betydelsen en ekonomi någorlunda fri från statliga ingrepp, av samma grundorsak som de inte stödjer rasism och fascism.

En oroväckande parallell

Genusmaffian skriver att alla män är förtryckare.

Men det är inte bara män som är förtryckare. Texten avslutas så här: ”Men jag är inte ensam om att vara privilegierad. Många av er är kanske inte män. Men många av er är cis eller vita eller hetero eller rika eller icke funktionsnedsatta etc.. Och alla ni är också förtryckare.”

Vilka historiska grupper i samhället har skuldbelagt människor för deras hudfärg, sexuella läggning eller funktionsduglighet? Tänk efter. Och så tänk lite till. För det här är en verkligt hårresande typ av retorik som inte hör hemma — och som aldrig får betraktas som rumsren — i ett modernt samhälle.

Våld är inte ett argument

Moralfjant skriver om våldsacceptans.

Hon ”tycker inte det är okej att bruka våld mot nazister… med syftet att typ skada eller hämnas”. Hur gör man för att bruka våld mot någon, på ett sätt som har praktisk påverkan, och ändå inte orsaka någon skada? Skada tar inte endast formen av blåtiror och brutna ben.

Hon säger att nazisters värderingar ”ej borde uttryckas i samhället” för att de är ”livsfarliga för vissa människor”. Nej, nazister utsätter ingen för livsfara genom fredlig demonstration. Och den som vill tysta folk med våldsmetoder står nazister nära på flera väsentliga punkter.

Hon ger exempel på vad man kan göra: ”att typ spruta vispgrädde på” dem, och således ”förstöra deras demonstration”. Om man förstör deras demonstration har man orsakat skada. Eller går hon också med på att nazister som förstör en feministisk demonstration inte orsakar skada — så länge de inte använder hälsovådliga metoder?

Hon konstaterar att det inte räcker att man ”bara sitter och tycker” på sin kammare. Som om vispgrädde (eller för den delen grövre våldsmetoder) skulle hindra nazismen att få fotfäste, om den varit på väg  att få det (vilken den inte är). Skulle hon själv överge feminismen, om feminister blev sprutade med vispgrädde i ansiktet? Nej? Och själv har jag nog långt större chans att ändra någons uppfattning om radikalfeminism genom att skriva här, än genom att gå ut och använda våld mot radikalfeministerna själva. De flesta övertygas nämligen av idéer, inte av våld. Våld är inte ett argument.

Ja, visst är det lustigt?

Fanny har tidigare skrivit: ”När fascister demonstrerar för sina vidriga människofientliga ideal på våra gator är det viktigt att göra motstånd.”

Hon har också skrivit: Yttrandefrihet ”är liksom bara tankar, det betyder inget. Någon tycker att alla ska ha rätt att säga sin åsikt. Jaha? Så jävla ointressant ‘ställningstagande'”.

Idag twittrar hon:

fannydemokrati

Ja, visst är det lustigt?

Våld mot oliktänkande är inte okej

Moralfjant skriver om våld.

Hon hävdar att det är mindre fel (eller rentav rätt) ”att kasta flaskor på nazister som demonstrerar” än att kasta flaskor på motsvarande antirasister. Det håller jag inte med om. Det är måhända snäppet mindre osympatiskt, rent känslomässigt, men det är fortfarande våld mot fredliga demonstranter, och det är i slutändan en kamp mot yttrandefrihet. Vi har inte rätt att kasta flaskor på folk, bara för att de säger något vi inte håller med om.

Hon påpekar att det knappt ”finns nån som helt ärligt tycker att våld aldrig är okej”. Förmodligen sant. De flesta accepterar våld i direkt självförsvar, och det våld som rättsväsendet använder för att upprätthålla lagar och rättssäkerhet (även när de är oeniga med enskilda lagar). Men det innebär ju inte nödvändigtvis att man också accepterar våld mot oliktänkande.

Hon skriver: ”Dom flesta tycker väl det är helt legitimt att en polis förser en våldsam person som ska attackera en annan med handfängsel? Att någon som tänker hoppa ner från en balkong blir fasthållen? Juste.” De flesta gör det, men inte alla:

fannypolis

Hon säger att det är ”klart som fan att det är mycket bättre att med våld försöka hindra människor som vill sprida människohatiska åsikter, än att hindra människor som sprider kärleksfulla budskap”. Men det är en falsk dikotomi, som utesluter det tredje alternativ som de flesta finner mest rimligt: att man helt avstår från att hindra människor att uttrycka sina åsikter.

Hon anser att våld kan vara legitimt ”om det behövs för att typ hindra nazism att få fäste i samhället”. Och vem tror att man kan hindra nazism från att breda ut sig genom att slänga flaskor på folk? Att göra avkall på yttrandefriheten riskerar dock att odla ett sådant fäste. Man motarbetar inte nazism genom att själv legitimera och använda fascistiska metoder.

Hon ”förstår inte heller varför våldet skulle eskalera ba för det?” För att det våld ”som behövs” är en subjektiv bedömning. Om vi medger att våld mot vissa grupper är okej, säger vi också att det behövs mer våld så länge de fortsätter att existera. Men frågan är inte avhängig våldets eskalering. Det redan initiala våldet är tillräckligt att fördömas.

Mer om feminism och debattklimat

Lady Dahmer skriver om feministens utveckling.

Hon säger att det ger henne ”verkligen ingenting” att ”lyssna på antifeminister, fascister, rasister m.fl.”. Det är väldigt bekvämt att själv inta en radikal position som ett relativt fåtal stödjer fullt ut, och sedan anta att alla ens motståndare är fascister och rasister. Antifeminist är den som inte är radikalfeminist, d.v.s. den som inte håller med henne. Och om hon ogillar fasicm och rasism, varför allierar hon sig med Fanny — som tycker att yttrandefrihet är ett ”så jävla ointressant ställningstagande”, och finner tröst i tanken på blodig revolution.

Hon ”behöver inte läsa Mein Kampf för att bli mer övertygad antifascist”. Nej, säkert inte. Jag läste den för allmänbildningens skull, och inte för att jag väntade mig hålla med om något. Men det finns en djupare poäng i att läsa saker som inte bekräftar ens redan befintliga övertygelser, och det är att man får en större förståelse för motståndarsidans perspektiv. Även om man inte håller med, blir det svårare att dra sig tillbaka i en sluten krets av ja-sägare och avhumanisera oppositionen.

Hon tror inte ”att inkludering innebär att inkludera våra ideologiska motståndare”, och därför kommer hon ”blocka antifeminister från mitt kommentarsfält”. Det berör vad jag svarade Fanny tidigare. Om man endast talar till de som redan håller med kan man aldrig åstadkomma någon större förändring i samhället. Då blir det just en sådan ”jävla debattklubb” som Fanny vänder sig mot. (De kunde förstås bomba riksdagen också, men eftersom de inte försökt göra det, antar jag att de inte tänker göra det framöver heller.)

Ingen respekt för oliktänkande

Moralfjant skriver om respekt för oliktänkande.

Hon konstaterar att hon aldrig kommer att respektera ”en person som uttrycker starkt rasistiska, sexistiska, homofobiska, fascistiska eller andra skadliga värderingar”. Ändå länkar hon Fanny Åström i sin blogroll, som uttalat sig både rasistiskt, sexistiskt och fascistiskt. (Andra skadliga värderingar har hon också — men eftersom inga specificeras skulle det ta för lång tid att göra en översikt.)

Hon säger att det är ”jävligt lätt för en privilegierad person” att inte tycka att det är ”så jävla viktigt vilka åsikter som sprids eller vilken politik folk för”. En rimligare orsak till att många vädjar till respekt oavsett åsikter, är att diskussioner inte vinner något på öppen fientlighet. Diskussioner är en kamp mellan idéer, inte en kamp mellan människor. Den senare kampen börjar först när man, som Fanny skriver, tar upp den hoppingivande pistolen och riktar den mot oliktänkande.

Ibland är feminism ett slags fascism

Clara Fritzon skriver om feminism och radikalism.

Hon säger att feminismen har gått för långt först ”när män blir utsatta för mordförsök för att de är just män”. Som feminist kan man alltså utan att gå för långt våldta, misshandla och tortera män efter hjärtats behag, så länge man inte försöker ta livet av dem? Charmerande.

Hon menar att ”då patriarkatet inte på något vis är rimligt”, borde inte heller ”feministerna behöva vara rimliga”. Det är väl så alla totalitära strömningar försvarar sin existens.

Hon skriver att vi bör sluta att uppröras över ”feministers drastiska åtgärder” och istället fundera över vad som får feminister att vidta dem. Tja, det ena utesluter väl inte det andra? Den här fascistiska vi-dem-uppdelningen återkommer i många skepnader (ras, klass, tro, etc.). Tidsanda och umgängeskrets spelar nog en avgörande roll.

Hon påpekar att ”skrikande kvinnor i grupp som kräver sina rättigheter” inte är populära bland ”de vita männen i kostym på de fina kontoren”. Grupper av skrikande människor blir sällan populära, vad de än må skrika om. Att antyda att ens impopularitet har att göra med någon annans hudfärg är rasism.

Hon säger att vi borde fundera över ”vilket samhälle vi lever i om ilskan som en kvinna kan känna inför män och deras förtryck får henne att begå mordförsök”. För all del. Det är ett samhälle där orättvisor existerar. Och en av dessa orättvisor kan vara att bli attackerad av en ilsken kvinna, som är ilsken endast för att man råkar ha manligt kön.

Hon hävdar att nästan alla kan vara överens om att Solanas mordförsök på Andy Warhol var fel, men att hennes ”orsaker var berättigade”. Nej, de flesta fördömer faktiskt mordförsök, oavsett anledning. Och det beror faktiskt, med risk för att provocera, på att de flesta har en någotsånär fungerande moralisk kompass.

Reklam och yttrandefrihet

Lady Dahmer tror inte vi behöver reklam för mjölkersättning.

Hon skriver att förbud mot sådan reklam ”är snarare positiv”, och önskar rentav ”att förbudet kunde sprida sig till fler områden”. Kan det vara så att hon instämmer med Fanny Åström, som menar att yttrandefrihet är ”liksom bara tankar” som ”betyder inget” och ett ”så jävla ointressant ‘ställningstagande’”? Viljan att inskränka yttrandefriheten, inte bara på en punkt utan på ”fler områden”, för att man tror att vi inte ”behöver” den, är kännetecknande för fascism.

Hon menar att det ”behövs mer kunskap”. Säkerligen. Som prof. och specialistläkare Agnes Wold skrev i DN saknar förbudet ”ett vetenskapligt förhållningssätt”. (Hon påpekar också att det inskränker yttrandefriheten, och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.)

Hon hävdar att det ”kommer verkligen inget gott ur” reklam, för att den ”drivs enbart av ekonomiska intressen”. Men om det aldrig kom något gott ur ekonomiska intressen, skulle det idealiska samhället vara en återgång till den levnadsstandard man hade före neolitikum. (Det var under neolitikum, eller yngre stenåldern, som man började med fasta boplatser i anslutning till jordbruk — ett flagrant ekonomiskt intresse.)

Hon säger att det ”som drivs av ekonomiska intressen” brukar ”anta en ganska oetisk form till slut”. Ett väldigt kategoriskt påstående i behov av empiriskt stöd.

Sverige och apartheid

Moralfjant skriver om att bereda sig på tufft motstånd.

Hon skriver att påståendet ”jag tycker fattiga är lata” upprätthåller ett rasistiskt och fascistiskt samhällssystem. Det stämmer inte. Påståendet är både felaktigt och osympatiskt, men det upprätthåller inte för den skull rasism eller fascism.

Hon hävdar att människor dör p.g.a. det här systemet, d.v.s. det vi har i dagens Sverige. Oklart vilka dödsfall hon menar. Och tror hon verkligen att det samhälle vi lever i är rasistiskt och fascistiskt, med andra ord ett slags nazistregim? Jadå, det tror hon, att döma av det som följer:

Hon jämför det med apartheid och ber dig ponera att du var ”en av fåtal vitingar som fattade att samhället var skevt”; omkring dig och dina ”vita dudes” hör du att ordningen ”är naturlig”, en mängd ”nedvärderande ord om svarta” etc.

Hon kommer ”att göra motstånd”. Det må vara hänt att hon ”sårar privilegierade människor”, men hon vet hur många som ”lider av rasism, sexism, fascism”. I själva verket är det illa ställt med faktaunderlag, när teorier om kapitalism och patriarkat leder till jämförelser mellan Sverige 2013 och Sydafrika 1948-1994.