Ett additament om Twitterfeministklubben

På sistone har det uppstått en mer offentlig schism mellan Cissi Wallin och den så kallade Twitterfeministklubben.

aaa

Igår kväll handlade plötsligt hela debatten om att acceptera eller ta avstånd från mig. Den här bloggen verkar ha rivit upp ett svårläkt sår, med tanke på att det är snart 5 månader sedan jag slutade skriva aktivt — och att precis samma invändningar som tidigare upprepades. Jag är obehaglig, för att kritik är obehagligt. Jag har mobbat Fanny på Flashback, trots att ingen kan ange källa. Jag har smygfilmat Fanny, trots att det var i samband med att hon talade på en offentlig manifestation på Eskilstuna torg. Jag är antifeminist, trots att jag är liberalfeminist. Och så vidare. Så fick jag den här kommentaren:

aaa

Fanny tyckte inte om min kritik av det hon skriver på sin blogg, och det förstår jag. Däremot tycker jag inte det är rimligt att förvänta sig kunna tysta kritik, bara för att man ogillar den, särskilt inte när man själv ofta riktar hat mot befolkningsgrupper. Så jag svarade lakoniskt att Fanny bör lära sig att hantera kritik på ett mer konstruktivt sätt, om hon vill fortsätta vara en offentlig debattör, och fick svar enligt skärmdump ovan (favoritmarkeringen är Fannys).

Twitterfeministklubben? Tja. Jag tror det är ett rimligt sätt att kategorisera den här specifika grupperingen, som allmänt tycker det är rätt och riktigt att kritiker svartmålas som pedofiler. Intern solidaritet och taggarna utåt, och som mest vassa är väl taggarna som vänds mot upplevda desertörer, till vilka jag antar att Cissi numera hör.

När Cissi efterfrågade exempel på min vidrighet blev det svårt. Lady Dahmer hävdade att det skrivits saker som inte finns kvar, men det stämmer inte. Jag har aldrig raderat något. Jag stängde ner bloggen en tid i samband med pedofilidrevet, men återpublicerade den i sin helhet. Allt jag någonsin sagt finns här att läsa för var och en. Problemet är nog snarare att det som ”twitterfeministklubben” tycker är vidrigt sällan stämmer överens med vad världen utanför den tycker är vidrigt.

Och att Fanny skriver hatiskt mot folk baserat på bl.a. kön, något den här bloggen alltjämt framhärdat i, kan utan svårighet stödjas med exempel. I en text publicerad 16 juni i år, skriver hon till exempel att det ”finns ingen människa inne i mannen”, och att ”det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen” genom att ”sparka sönder hans ruttna ansikte” etc. När någon frågar om hon verkligen menar att vi måste avhumanisera män i vår närhet för att inte förledas att känna empati, svarar hon ja.

aaa

aaa

Den typen av retorik får man svårt att hitta på den här bloggen. Här sägs aldrig att kvinnor eller feminister skall krossas och sparkas på, inte ens för att göra någon mindre än bokstavlig poäng av köns- eller ideologiskt hat. Här finns inte ens några osmakliga gliringar som kommenterar utseende eller hävdar att någon ”fått för lite kuk”. Och det är kanske just det som är så provocerande? Att bli granskad av någon som är lugn och saklig, och som mest reagerar med en tröttsam suck när folk riktar gapig ilska mot mig på nätet. Nej, det är inte ett bevis för min privilegierade position, och att säga det cementerar bara den misogyna bilden av kvinnor som hysteriska. Kvinnor är inte oförmögna att, utan personangrepp, debattera sansat med knivskarpa argument i sak.

Cissis tweet som skärmdumpats ovan summerar mitt eget intryck av den här specifika rörelsen ganska väl. Den är inte synonym med feminism. Det går att ogilla den, utan att ogilla feminism i största allmänhet. Så tycker vi säkert oerhört olika om många saker, men jag betraktar inte – och behandlar inte – oliktänkande som personliga fiender. Att acceptera att folk tycker olika är en del av en mognadsprocess. Folk är inte hatiska och onda för att de inte håller med en jämt.

Även manshat är sexism

För några dagar sedan skrev Totte Löfström, debattchef för Nyheter24, en artikel om att han hatar män. Artikeln blev, såvitt jag sett i sociala medier, i allmänhet väl mottagen av den feministiska rörelsen. Jag invände för egen del att artikeln är ett skolexempel på sexism, allmänt definierat som att nervärdera på grund av kön.

Totte anger en lång rad skäl till sitt manshat. Män står för 98 % av alla våldsbrott. De slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. De går med bar överkropp. De tar plats, de är för sköna för att bry sig, de skriker i bussen och pissar i trappuppgångar. De är allmänt destruktiva. Därför hatar Totte män.

Och därför ger Totte uttryck för sexism. Att tillskriva en grupp människor egenskaper för att nervärdera baserat på kön är sexism par excellance.

Det är naturligtvis inte sexism att endast påpeka fakta. Det stämmer till exempel att män begår de allra flesta våldsbrott i samhället (även om siffran 98 % är diskutabel). Men Totte säger inte bara att han hatar våldsbrott, eller män som begår våldsbrott. Han ”hatar män”, trots att de flesta män aldrig begår något våldsbrott.

Det är å andra sidan inte fakta att män t.ex. slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. Det är nog ett så gott som okänt fenomen, men slänger man in att manliga minigolfspelare ofta slår sönder banorna är det säkert ingen som märker något. Det är ju ändå en typisk grej som män gör: de slåss, härjar och förstör. Klart de slår sönder minigolfbanor också. Det måste de ju göra.

Så skapas en sexistisk fördom, som används för att nervärdera män i egenskap av män.

Enligt Totte är det inte sexism, för han hatar inte ”personer med snopp” utan personer ”som med glädje definierar sig som män”. Vi kan låta bero att de allra flesta med snopp också betraktar sig som män. Vi kan också låta bero att forskning visat att könsuppfattning är något till stor del biologiskt. Den bärande poängen är att de flesta män som definierar sig som män inte heller begår våldsbrott eller slår sönder golfbanor.

Detta går inte att komma runt: om man tillskriver en grupp människor negativa egenskaper, och använder dessa för att rättfärdiga hat, måste man också hata personer som inte uppvisar de negativa egenskaperna.

Jag erinrar plötsligt en bekant, som ofta talar illa om asiater: de är arbetsskygga, de vill inte integreras, och när de flyttat hit vägrar de att lära sig svenska. Vi anser allmänt att detta är rasism: att tillskriva ett visst folk negativa egenskaper, för att legitimera dess nervärdering. Totte hävdar att det finns en väsentlig skillnad här: att vara asiat är en etnicitet, och en etnicitet är inte en handling.

Visst är ”asiat” en etnicitet. Men etniciteter är en social konstruktion i långt högre grad än vad kön är det. Etniciteter skiljs i hög grad åt via olika språk, sedvänjor, värderingar och kulturella uttryck. På väsentliga punkter (frånsett genetiska faktorer som hudfärg, kroppslängd o.dyl.) borde det vara möjligt att byta etnicitet genom att anamma ett annat språk, andra seder och nya kulturuttryck. Hindrar det att uttalandet om asiater är rasistiskt?

Såklart inte. Det är rasism att tillskriva en folkgrupp negativa egenskaper för att legitimera hat. Det är rasism även om enskilda personer har möjlighet att lämna eller ansluta sig till gruppen. På samma sätt är manshat sexism, även om enskilda män kan upphöra att betrakta sig som medlemmar av sin grupp.

I den här typen av resonemang ersätts ordet sexism med ordet genus. Det rör sig om en samling negativa konnotationer som manligt genus för med sig, säger Totte på Twitter, och det är dessa konnotationer som legitimerar manshatet. Men vad innebär det att säga sig hata en grupp människor, för att gruppen dras med i stor utsträckning fördomsfulla konnotationer? Ja, vad var det där ordet nu igen?

En konnotation har fördelen att kunna vara lite vad som helst. Man kan välja och vraka, eller skapa egna, beroende på vilken slutsats man vill nå. Mannen kan konnotera det eleganta i en kostym och en promenadkäpp. Mannen kan också konnotera pedofila övergrepp, varav de flesta begås av män. Vill man uttala sig positivt om män, är de belevade flanörer som världsvant utforskar sin omgivning. Vill man uttala sig negativt om män, knullar de sönder spädbarn.

När slutsatsen som skall dras är legitimerat manshat, då får kognitiv bias styra urvalet av konnotationer. Vi säger att män står för nästan alla våldsbrott, men säger inte att de flesta män aldrig begår ett våldsbrott. Vi säger att män slår sönder minigolfbanor, men nämner inte att det sannolikt var män som byggde dem. Vi säger att män går med bar överkropp, men… tja? Jag lyckas inte se hur det gör att man förtjänar hat. Men för all del. De flesta män går nästan alltid med kläder på överkroppen.

Till skillnad från rasistens hat är manshatet välgrundat, menar Totte. Och det är därför rasism/sexism inte definieras utifrån ”ogrundade skäl”; det definieras helt och hållet som ett tänkesätt. Detta tänkesätt lyser starkt i hans artikel, ifråga om sexism, och de reaktioner mina invändningar mött får illustrera en poäng jag gjort sedan gammalt:

Det enda som radikalfeminister ogillar mer än män som inte protesterar mot sexism, är män som protesterar mot all sexism.

När kognitiv bias sätts i system

Ni har säkert inte hört talas om Rothbards lag. Men denna lag (som formulerades med glimten i ögat) säger att människor tenderar att specialisera sig på det de är sämst på.

De flesta aktivt debatterande radikalfeminister jag stött på har illustrerat Rothbards lag väl. De specialiserar sig på att vara mot sexism, men fäller ofta själva sexistiska uttalanden om män. De specialiserar sig på att vara mot rasism, men dömer ofta folk på grund av deras hudfärg. De specialiserar sig på jämställdhetsfrågor, ofta utan att visa grundläggande respekt för oliktänkandes övertygelser och upplevelser.

Jag tror att det här är symptom på ett mer grundläggande kunskapsteoretiskt problem.

En teori om hur samhället är beskaffat behöver, särskilt om den också skall omsättas i politiska beslut, vara tydligt definierad. Både utgångspunkter och slutsatser bör redogöras för med rimliga krav på tydlighet. Det vill säga: de bör redogöras för på ett sådant sätt, att man inte i ett senare skede kan utvidga eller förändra dem ad hoc utan att det blir uppenbart att man gör just det. Även målsättningar behöver redogöras för med samma tydlighet. Man måste till exempel, på en konkret nivå, kunna säga vid vilken punkt ens målsättningar blivit uppnådda.

En teori som inte gör något av detta förändras godtyckligt med dess anhängares respektive viljor, agendor och personliga bias. Den blir inte en specifik uppsättning avgränsade premisser, slutsater och målsättningar — så mycket som en ständigt föränderlig produkt av hur debatterna för tillfället råkar se ut. Sådana teorier riskerar snabbt att slå knut på sig själv.

Ett exempel som diskuterades tidigare idag är dubbelbestraffning, den här gången ifråga om smink. En kvinna som sminkar sig anses allmänt göra det för att anpassning till traditionella normer ger henne patriarkal bekräftelse. Hon agerar alltså som ett offer för förtryck. Men om hon låter bli att sminka sig? Då upprätthåller hon istället bilden av kvinnan som naturlig, ren och oskuldsfull, och den är förstås också ett uttryck för patriarkalt förtryck. Oavsett handling finner man ett sätt att låta den bekräfta den slutsats man vill nå.

Ett äldre exempel är mannen som håller upp en dörr för en kvinna. Om han gör det, utgår han från att kvinnan är svag, osjälvständig och i behov av en mans hjälp i tillvaron. Om han inte gör det, beror det istället på att han ser det som självklart att inte behöva ta hänsyn till kvinnor och anstränga sig för deras väl. Den slutsats som skall dras, dras också. Om man på detta sätt tolkar sin omvärld för att passa med en viss slutsats, märker man också snart att den alltid går att tolka så. Det leder till att ens övertygelse stärks. Inte ett enda exempel kan trots allt visa att man har fel någon endaste gång.

Som akademiker är jag plågsamt medveten om att många humanistiska institutioner underblåser det här tänkesättet. Det viktiga anses vara att hela tiden problematisera fenomen, inte att eftersträva klarhet och koherens. Det lär oss att tänka på olika sätt, men dessvärre inte att tänka rimligt, förnuftigt eller vetenskapligt. Och det är i slutändan något jag skuldbelägger postmodern kunskapssyn för.

Radikalfeminismens kognitiva knutar

Har du någonsin försökt att diskutera med en 9/11 truther? Det är en surrealistisk upplevelse. Du formligen bombarderas med textväggar, YouTube-klipp, Alex Jones-utbrott och länkar till allsköns rapporter från hemsidor med 911infotruth i domännamnet.

Vad händer om du länkar en mer trovärdig motkälla? Du får höra att gängse medier och vetenskapliga institutioner ägs av eliten. Vad händer om du trots det fortsätter att insistera? Då betyder det att du själv blivit köpt, om inte av judarna på Wall Street i direkt mening så i varje fall av VoF eller Expo.

En 9/11 truther (såväl som konspirationsteoretiker i största allmänhet) har lärt sig en retorisk jargong utantill, och kan därför alltid leverera ett svar som bekräftar på förhand valda slutsatser — ytterst genom att misstänkliggöra. Den som säger emot vågar inte ”öppna ögonen”, vill inte ”vakna”, eller är i värsta fall köpt och därmed själv en del av konspirationen.

Känns den här typen av diskussion igen från något annat sammanhang?

Det tenderar att fungera på samma sätt när man diskuterar med radikalfeminister. Även de har lärt sig en retorisk jargong utantill, och även denna jargong leverar alltid svar som bekräftar en på förhand vald slutsats, oavsett vad som skall besvaras. Precis som den som ifrågasätter en truther per automatik blir naiv eller köpt, blir den som ifrågasätter en radikalfeminist per automatik ”icke medveten” eller en vidrig, obehaglig kvinnohatare och/eller antifeminist.

Istället för att överväga rimligheten i det som sägs, frågar både en truther och en radfem vem som tjänar på kritik. Vem tjänar på att upprätthålla den hemliga världsordningens status quo, resp. de patriarkala strukturerna i samhället? De som tillhör Den Onda Sidan förstås. Follow the money, svarar truthern. Check your privilegie, svarar radikalfeministen.

För både truthers och radikalfeminister verkar attributionsbias vara ett centralt problem.

Attributionsbias handlar om hur vi väljer att förklara andra människors beteenden, särskilt ifråga om hur vi väljer att fördela skuld. Vi är inte allvetande om vad som motiverar andras handlingar, och därför måste vi göra en egen tolkning utifrån det underlag som finns till hands. Det är lätt hänt att vi utan vidare väljer den tolkning som är mest förenlig med våra fördomar, känslor och/eller ideologiska övertygelser.

Människor tenderar att vilja undvika kognitiv dissonans. Om vår ideologiska förståelse för hur samhället fungerar börjar knaka i fogarna, t.ex. på grund av inre motsägelser eller empiriska motbevis, ställs vi inför ett val: vi kan överväga att tänka om, eller förbli lojala mot ideologin oavsett vad. Väljer vi att slå in på den senare vägen behöver vi måhända konstruera ad hoc-argument och forma en retorisk jargong som effektivt skyddar vår föreställningsvärld.

Radikalfeminister uppvisar kanske gruppbias som tydligast, där den egna gruppens beteenden tenderar att tolkas välvilligt och kanhända uppmuntras inom en villkorad gemenskap. Med hjälp av detta insider/outsider-tänkande bygger man upp skyddsmurar så höga att man aldrig tvingas ifrågasätta ett enda påstående igen. Kniper det behöver man bara minnas att kritikern tillhör en misstänkliggjord stereotypiserad outsidergrupp (t.ex. män/hetero/vit hudfärg) med sannolikt illvilliga motiv.

Attributionsbias har en dokumenterad koppling till aggressivt beteende och/eller offermentalitet, vilket kanske inte är att undra på. I varje fall när det gäller fientlig attributionsbias och gruppbias ger man sig själv och de som delar ens väldsbild ett välvilligt tolkningsutrymme — och de som inte gör det, ger man ett mindre välvilligt. Sådan polaritet göder aggressivitet mot outsidergrupper, och en föga konstruktiv ”men gråt mig en flod ditt vidriga förtryckaras”-jargong blir ofta följden.

Jag har blivit alltmer övertygad om att den här feministiska rörelsen (ej att förväxlas med all feminism) bör betraktas i samma ljus som en konspirationsteoretikers kognitiva knutar. Det är samma slags biastänkande, och samma tendens att systematisera en ad hoc-jargong för att repellera kritiska invändningar. Jag tror också att det är långt mer konstruktiv att granska fenomen utifrån gruppbias och outsider/insider-kategorier, än utifrån intersektionella privilegiekategorier.

Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.

Kan rasism eller sexism vara positivt?

På sistone har jag ställt den här frågan till ett antal personer inom den radikalfeministiska rörelsen: är det rätt eller fel att tala nervärderande om grupper baserat på deras hudfärg eller kön? Ingen har hittills velat svara att det är fel, och skälet är förstås uppenbart. Frågan inkluderar även män och personer med vit hudfärg.

I regel och som så ofta annars bemöts ledande frågor med motfrågor, eller med att förskjuta poängen. Man kan till exempel fråga om jag läst feministisk teori, eller om jag verkligen riktar frågan åt rätt håll — eller så blir svaret raskt att det inte är rasism/sexism att sparka uppåt.

Men om man kämpar för jämställdhet, borde det väl vara en enkel fråga? Då är svaret ett entydigt nej.

Vad är rasism? Rasism går ut på att dela in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som hudfärg, och att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Och sexism definieras mycket lakoniskt av NE som ”nervärdering av någon på grund av dennas kön”.

Så vad man implicerar när man talar närvärderande om vita eller om män är att rasism/sexism kan användas på ett positivt sätt, beroende på vilken grupp man beter sig rasistiskt eller sexistiskt mot. Felet med nazister är således inte att de hatar grupper baserat på rasideologiska idéer, utan att de riktar hat mot raser som är underprivilegierade. Om de istället hatade vita kunde de och stora delar av den radikalfeministiska nätrörelsen göra gemensam sak.

Här följer oftast ett spydigt ”bra att du försvarar de vita/männen, det behöver de ju verkligen”, eller något om att hat mot vita/män inte orsakar skada. Det förändrar i och för sig inte det faktum att det enligt alla gängse definitioner rör sig om rasism/sexism. Att hävda att det inte är rasism/sexism för att man ”sparkar uppåt” är bara ett försök att kapa etablerade begrepp för sin egen snäva teori. Det här implicerar fortfarande inte antirasism/antisexism, utan att viss rasism/sexism, om det riktas mot rätt grupp, är positiv.

Om det här med att sparka uppåt har jag skrivit mer här.

Det här inlägget inspireras av en mängd debatter på Twitter, och också av det Fanny nyligen skrev om att manshat är självförsvar. Hon skriver att det är ett ”psykiskt självförsvar” som man ”behöver ibland” för att ”bygga upp sig själv”. Det är såvitt jag observerat även så många nazister och sexister tänker. Det ger något slags uppbyggande känsla att hata grupper baserat på hudfärg/kön. Det är skönt att projicera Det Onda på en ideologiskt definierad grupp människor, och hata dem i ett slags upplevt självförsvar.

Problemet med bl.a. hatiska grupperingar, är att de sällan begriper att de utgår från en ideologisk världbild. Vi har alla något slags ideologi, och den verkar måhända självklart rimlig och sann för oss — men inte för andra.

En nynazist kanske hävdar att invandrare förstör svensk kultur. Och det stämmer ju, utifrån dennes egna ideologiska premisser, där det svenska är väldigt konkret definierat och satt i motsatsställning till det utländska (eller i varje fall utomnordiska). Men det stämmer inte för oss andra, som har en bredare syn på kultur, eller som inte värderar svensk kultur över t.ex. rörelsefriheten. I våra öron låter det hela både märkligt och, när vi betänker implikationerna, ganska läskigt.

Precis på samma sätt utgår även dessa radikalfeminister från en ideologi, och även den ställer grupper av människor mot varandra baserat på framför allt kön, men även hudfärg. Deras ideologi säger att det är okej eller påbjudet att tala nervärderande om män/vita, för att de innehar en privilegierad roll i samhället. Men för oss andra verkar det här lika märkligt som ovan. Allting stämmer förstås, i relation till ideologin, men de som inte delar upp och rangordnar människor enligt hudfärg/kön får svårt att se något sympatiskt i tänkesättet.

Kampen för jämställdhet kräver inte att vi själva utgår från rasistiska eller sexistiska premisser. Den kräver tvärtom att vi utan vidare kan svara ”fel” på den inledande frågan: att det är fel att tala nervärderande om grupper av människor baserat på deras hudfärg/kön.

 

Från radikal till liberal – en feministisk resa

Gästblogg av Susanna Pettersson.

Först en brasklapp:

Jag har två föräldrar – den ena är arbetslös, skuldsatt och svårt alkoholiserad och blir inom en snar framtid hemlös. Den andra är arbetslös, utförsäkrad, delvis förtidspensionerad med psykisk sjukdom. När jag var 14 år förlorade jag oskulden när en mer än dubbelt så gammal man våldtog mig. När jag var 15 år blev jag för första gången sjukskriven för en depression som var så svår att jag slutade prata och inte längre kunde förstå bokstäver eller knyta mina egna skor. När jag var 16 år sålde min dåvarande pojkvän min kropp till en knarklangare för amfetamin. När jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder hade jag 500 kr på mitt sparkonto. Jag gick aldrig färdigt gymnasiet, utan pluggade mig till mina höga betyg på Komvux mellan 20 och 22 års ålder. Jag har varit inlagd i slutenpsykiatrin ett 15-tal gånger.  När jag var 24 år försökte jag för första gången ta mitt eget liv. När jag var 25 år försökte jag igen och var en hårsmån ifrån att lyckas – jag överlevde tack vare respirator och intensivdialys. Jag har börjat om mina studier från början tre gånger. Däremellan har jag arbetat som bl.a. undersköterska i demensvården. Jag har flyttat 14 gånger mellan 2004 och 2013. Jag har aldrig ägt min bostad – jag har aldrig överhuvudtaget ägt någonting dyrare än min hund. Jag har inga tillgångar, jag har hittills nästan ingen inarbetad pension, jag kommer inte att ärva en krona när mina föräldrar går bort. Jag har i perioder som vuxen varit så fattig att jag uteslutande levt på ris. Jag har alltså inte fått något gratis.

Idag har jag inte längre någon kontakt med psykiatrin. Jag närmar mig trettio och lever ett stabilt och mycket lyckligt förortsliv med min fästman, två bonusbarn och ovan nämnda hund. Jag studerar svenska för att kunna ta ut en kandidatexamen i ämnet och ägnar övrig tid åt intellektuell förkovran, supersvåra korsord och dagdrömmeri om tårta.

Denna brasklapp skriver jag då jag mer än en handfull gånger på grund av mina nuvarande politiska ideal har anklagats för att vara såväl privilegierad som i avsaknad av relevanta erfarenheter. Nu tänkte jag ta mig an det erbjudande jag fått om att gästblogga om min resa in i och sedermera ut ur radikalfeminismen. Jag vill betona att detta främst ska läsas som ett personligt vittnesmål och inte som ett sakinlägg i den feministiska debatten. Och så vill jag varna för att det blev långt.

Vi gör väl som i en artsy film och börjar bakifrån?

Det var en sensommarnatt i det blåshål som är Malmö för tio år sedan, och jag och en god vän var på väg hem från en separatistisk flatklubb. Jag hade som vanligt under kvällen ”kärleksfullt” häcklats för min heterosexuella läggning; att höra hur vidrigt det var att jag ”föredrog kuk” och att jag ju egentligen var en könsförrädare hörde till. Och jag höll ju med – visst var jag ändå lite äcklig och hycklande som hatade patriarkatet men sen ändå hade sex med och blev kär i dem som utgjorde det?

På något vis kom vi under promenaden in på den grova förnedring som den amerikanska soldaten Lynndie England och hennes kollegor hade utsatt irakiska fångar för i Abu Ghraib-fängelset. På en av de bilder som togs i samband med övergreppen ligger en irakisk man avklädd på golvet med vad som ser ut som ett hundkoppel kring halsen. I andra änden poserar Lynndie England. Det visade sig att jag och min vän hade dramatiskt olika uppfattningar om händelsen. Jag var förfärad och äcklad och insisterade på att såväl England som hennes kollegor skulle ställas till svars för det inträffade. Min vän menade att soldaterna absolut borde ta konsekvenserna av sina handlingar – alla utom Lynndie England. Hon skulle på grund av att hon var en kvinnlig soldat inte dömas enligt samma måttstock som sina manliga diton. Enligt min vän var Lynndie England ett offer för patriarkatet och således skulle man se mildare på hennes handlingar. Det var inte hennes fria val att kränka de irakiska fångarna, utan en följd av patriarkatet hon var ett offer för då hon var kvinna.

Jag minns att jag blev så häpen att jag bara tvärstannade. Jag frågade upprepade gånger om jag förstått rätt – menade min vän verkligen att kvinnor inte kunde hållas ansvariga för sina handlingar på samma sätt som män på grund av patriarkatet? Detta var den mest extrema varianten av radikalfeministisk maktanalys jag stötte på under mina år inom rörelsen.

Vi gled ifrån varandra efter den där kvällen, min vän och jag. Jag började problematisera, fråga, vara besvärlig och vända och vrida på resonemang – hon tyckte att jag svek systerskapet. Och det gjorde jag också. Jag började långsamt fjärma mig mer och mer från hela idén om ett systerskap; en märklig sammanslutning av ryggdunk och överslätande baserad på uppfattningen om kön som essentiella kategorier. Varför skulle jag ha något gemensamt med alla andra kvinnor? Varför skulle jag självklart sluta upp bakom andra kvinnor? Vad förenade mig med alla andra kvinnor mer än mina könskromosomer?

Jag har egentligen i grund och botten alltid varit en individualist. Ett av mina tidigaste minnen är från dagis när fröken Gunvor tog ifrån mig min faktabok om kaniner för att tvinga ut mig att leka med de andra barnen. Jag minns att jag blev extremt förnärmad av detta övergrepp på min autonomi och min integritet. Vem var Gunvor att bestämma vad jag skulle ägna min tid åt? Om jag ville läsa skulle jag läsa och inte kladda i sandlådan – och detta skulle jag välja själv. Jag kröp naturligtvis in bakom ett skåp och tvärvägrade att gå ut resten av dagen.

Flykten från kollektivismen fortsatte som genomgående tema under min uppväxt. Jag var extremt lättlärd och mina utvecklingssamtal i grundskolan handlade alltid om vilket begåvat barn jag var –men jag kanske kunde försöka foga mig lite mer efter gruppen ibland? Det ska till mina lärares försvar sägas att jag ofta var en utstuderad motvallskärring under skoltiden. Jag hade grova auktoritetsproblem och gick på tvärs mot det mesta om det bara var möjligt.

Både självklart och lite ironiskt är det således att jag förälskade mig i vänsterrörelsen i högstadiet. I tron att det vänsterideologiska auktoritetsifrågasättandet var en indikation på högt i tak och fri tanke hoppade jag blint ner i en rödgrumlig soppa av planekonomiska visioner, ”det privata är politiskt” och nattlig affischering. Jag kom för första gången i kontakt med feminismen 1997 när jag läste Nina Björks klassiker ”Under det rosa täcket” och mitt intresse för ämnet exploderade. Via internet kom jag i kontakt med andra tjejer som var unga och arga. Och jag kom i kontakt med radikalfeminismen (i våra kretsar på den här tiden även kallad ”ninjafeminism” och ”anarkafeminism”).

I det radikalfeministiska systerskapet var män fiender. Vi hatade gruppen män. Vi hatade män som pratade, män som syntes, män som skrev, män som musicerade. Vi hatade den manliga kroppen och vi kom på hejaklacksramsor om hur könsorgan skulle stympas och kallade det ”radical cheerleading”.  Vi hatade även kvinnor. Vi hatade kvinnor som gick i patriarkatets ledband – kvinnor som blev fotomodeller, kvinnor som stannade hemma med sina barn istället för att göra karriär, kvinnor som bekräftade traditionella kvinnoroller. Mest av allt hatade vi högerkvinnor. Vi hatade porr, vi hatade reklam, vi hatade film och tv och böcker. Vi hatade det mesta kan man säga. Hatet var drivkraften som fick våra kvarnar att mala.

Högst i den radikalfeministiska hierarkin var de lesbiska, lägst var heterosexuella som jag själv. Som heterosexuell tjej blev jag ständigt utsatt för gliringar om mitt svek mot ”kampen”. Det gick så långt att jag en gång gjorde slut med en kille jag var kär i för att jag hade så svår ångest över hur min heterosexuella läggning bekräftade patriarkatet.

Vi var onekligen ett skadeskjutet gäng, vi som samlades under den radikalfeministiska fanan. Gemensamt för alla jag mötte, inklusive mig själv, var någon form av inre trasighet. Alla var deprimerade, alla hade ångest, många självskadade. Och alla hade vi funnit vår lisa i radikalfeminismen som lyfte ansvarets ok från våra axlar och gav oss en gemensam yttre fiende – patriarkatets strukturella förtryck. Offerkoftan är så mjuk och len mot ömmande hud att det inte är det minsta märkligt att den så ofta blir det plagg den sårade allra helst iklär sig. I den radikalfeministiskt stickade koftan presenterades vi enkla förklaringar till våra tillstånd som lät oss slippa vara ansvariga för vare sig de faktiska förhållandena i våra liv eller för våra sätt att hantera dem. Det var de patriarkala maktstrukturerna som skapat smärtan inuti och utanför oss. Det var manssamhället som gjorde att vi inte kunde sova om nätterna – och det var endast upplösandet av denna manlighetens hegemoni som kunde göra oss fria och lyckliga.

Att bli liten, att bli skör och maktlös är en så förrädiskt lockande väg att välja när bördor vilar tungt över en. En underdogposition ger sympati och det är en fröjd för den lidande att svepas i sympatins varma filt – sympati blåser på såret och gör att det slutar svida för en stund. Det dröjer dock inte länge innan lindringen avtar och såret blottläggs igen, lika blossande rött som innan.

Radikalfeminismen lever på att kontinuerligt reproducera bilden av det förtryckta kvinnokollektivet. Radikalfeminismen talar om för dig att du som kvinna saknar möjligheter på grund av patriarkatet. Den bekräftar din bild av utsatthet så många gånger att du till slut ger efter för den till fullo och internaliserar idén om dig själv som fullständigt maktlös inför omvärlden. Den inlärda hjälplösheten.  Var du än tittar ser du nu plötsligt dessa patriarkatets obändiga strukturer. Det gör ont och dina radikalfeministiska medsystrar berättar för dig att detta onda beror på att du blivit ”upplyst”. Du har skådat världen som den är.

Men är strukturteorier de allmängiltiga absoluta sanningar som radikalfeminismen påstår? Nej, givetvis inte. När jag successivt började våga närma mig alternativt tankegods öppnades en helt ny intellektuell värld för mig. Det var en process som med ett ord hämtat ur min tidigare livsvärlds vokabulär närmast kan beskrivas som revolutionerande. Fick man tänka annorlunda? Kunde man verkligen se människor som individer och samtidigt erkänna att förtryck existerade? Fick man anse att människan kan välja? Jag ska inte gå närmare in på kritik av strukturalistiska förklaringsmodeller här utan hänvisar till ett ypperligt blogginlägg i ämnet signerat Adam Cwejman som inkörsport för den intresserade.

Det spännande är vad som hände med mig när jag började slita mig fri från radikalfeminismens (och sedermera socialismens) klor. Under ett par år ifrågasatte jag allt jag ditintills hållit för sant. Jag vände på varje sten, skrapade på varje sårskorpa och vände ut och in på varje maläten gammal trasa i min mentala garderob. Jag läste, jag tänkte, jag diskuterade, jag resonerade. Jag tog hjälp av hundraåriga filosofer och samtida skribenter, mina vänner och främlingar på nätet. Varje gång det blev jobbiga konflikter inuti och utanför mig gick jag ännu djupare. Envist rannsakade jag mig själv och började bygga upp mina värderingar från grunden.

I den nya, liberala tanketradition jag närmat mig hittade jag tillbaka till den där sexåringen med kaninboken. Hon som ville tänka själv och vägrade buntas ihop med andra. Hon som upplevde sig besitta makten över sina egna val. Hon som inte såg på sina medmänniskor som kollektiva bärare av egenskaper, utan valde lekkamrater med blick för individen – man är sällsamt ideologiskt oskadad i sin syn på mänskligheten som sexåring.

Då jag väl knäppt upp den radikalfeministiska offerkoftan blev den lätt att slutligen kränga av sig när jag insåg hur påtagligt också mitt privatliv förändrades. Att gå från att förklara alla mitt livs tillkortakommanden med ”patriarkatet” till att omsorgsfullt granska såväl min omvärld som mig själv i varje enskild situation gjorde något oerhört med min person. Jag återtog makten. Makten att tänka, makten att välja, makten att vara – och viktigast av allt: definitionsmakten. Jag var inte längre ett offer hörandes till kategorin kvinnor. Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.

Skrivet av Susanna Pettersson.

Uppdatering.
Tre dygn efter att texten publicerats har den hunnit få ca 4 300 träffar, och även blivit omnämnd i SvD:

tenebrismsvd

Ett manligt perspektiv på patriarkatet

Kickan Wicksell skriver om vad hon skulle göra som man.

Hon skulle som man ”hata maskulinitetsnormen” som ”kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten”. Som man har jag aldrig upplevt press att vara något av detta. På sin höjd kanske en press att vara stoisk när andra människor beter sig elakt, men jag tror att det är mer av en press jag ålagt mig själv än något som förväntas utifrån.

Hon skulle som man ”avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön”. Jag är inte förälder, så det är tyvärr svårt för mig att relatera till det. Det råder förstås diskriminering mot män i vårdnadstvister, och det är olyckligt, men heller inget som får mig att känna avsky mot hela samhället. Men det kan förstås bero på just det enkla faktum att det inte berör mig personligen.

Hon skulle som man ”vara alla feminister evigt tacksam” för att de ”förklarar överrepresentationen” av manliga våldtäktsförövare med ”en skev struktur som faktiskt går att ändra på”. Det är en ideologisk förklaringsmodell, och som sådan är den, om inte helt felaktig, så i alla fall alltför ensidig. Det finns ett stort antal möjliga orsaker till att folk begår sexualbrott, och jag fäster större värde vid empirisk forskning. Inte i egenskap av man, utan som en vetenskapligt lagd person.

Hon skulle som man ”sörja alla de unga killar som tar livet av sig” för att de ”antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet”. I princip samma invändning som ovan. Det verkar dock, så här vid första anblick, finnas mer stöd för den här uppfattningen, än för uppfattningen att våldtäkter beror på patriarkala strukturer. Som man verkar det inte orimligt, om än utifrån anekdotisk erfarenhet. Jag har aldrig upplevt någon press att våldta, eller något tecken på att våldtäkt skulle vara acceptabelt. Men skulle jag försöka ta livet av mig, skulle jag göra det för att jag ville dö och inte som ett rop på hjälp. Att ropa på hjälp på det sättet känns ganska främmande för mig, och det kan ju mycket väl bero på att man inte förväntas bete sig så.

Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?

Hon skulle som man ”hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det”. Men man köper väl inte en ideologisk förklaringsmodell i egenskap av vilket kön man har, utan efter huruvida man ser argumenten och forskningen som övertygande? Jag betraktar det som en alltför ideologiserad bild av verkligheten, som ibland men ofta inte ligger i linje med empiriska studier. Och även om jag köpte förklaringsmodellen skulle jag inte hata människor för det. En struktur är väl en samhällsövergripande föreställning som gynnar vissa och missgynnar andra — inte något som upprätthålls av enskilda människors illvilja.

En odramatisk syn på diskussion

Fanny skriver om att diskutera med jämställdister.

Hon ”undrar väl lite vad folk som har dessa ‘diskussioner’ med jämställdister vill få ut av det hela”. Jag kan tänka mig att de (för jag identifierar mig inte som jämställdist) har ungefär samma målsättningar som jag har när jag diskuterar med feminister utan liberalt prefix. Är det en offentlig debatt, argumenterar jag huvudsakligen för att övertyga en eventuell tredje part. I en konversation utan debattupplägg tycker jag bara det är trevligt att utbyta idéer i största allmänhet. Kanske lär vi oss något av varandra. Kanske inte. Det är intressantare än att prata om vädret, och det behöver inte ge så mycket i sak. Det kan precis lika gärna handla om att bara socialisera och ha det trevligt i någons sällskap. Jag har en ganska odramatisk syn på diskussioner.

Hon säger att det gäller ”att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på”. Det är ofta så när man talar med personer som inte delar ens eget synsätt. De saknar ofta de ingångar och tankebanor som är allmängods inom ens egen ism, och det leder lätt hänt till missförstånd. Till exempel läste jag nyligen det här replikskiftet:

Kvinna: ”Är det inte alla mäns dröm med en kvinna som skiter i kärleken och bara vill ha sex?”
Man: ”Nej.”
Kvinna: ”Jobbigt att man måste vara tydlig med att mena typ ‘den traditionella mansrollens dröm’ eller nåt sånt.”

Den som aktivt deltar i feministisk debatt vet att män, maskulinitet och mansroll är ord som ofta används mer eller mindre synonymt. Det leder till förvirring, därför att de sällan eller aldrig används synonymt utanför denna debatt. Att tala om män uppfattas som anklagande, på ett sätt som mansroll inte gör. Jämför med hur ett sådant här replikskifte ter sig:

Man: ”Jag hatar kvinnor.”
Kvinna: ”Idiot.”
Man: ”Jobbigt att man måste vara tydlig med att mena typ ‘den förlegade kvinnorollen’ eller något sådant.”

Med det sagt. Det finns också många människor som söker konflikt, och som medvetet kommer att förvränga varje ord i ett utstuderat försök att ”vinna” diskussionen. De finns bland jämställdister, bland feminister, och bland alla andra -ister. Då är inte problemet att man har olika synsätt och drar olika slutsatser. Då är problemet att det saknas intellektuell hederlighet och grundläggande respekt för sin motpart. Den typen av situationer gör vi nog alla i regel bäst i att undvika.